From BeyondI Deep Blue Sea hade vi en smart och stark kvinnlig forskare som hade gett sig fasiken på att hon skulle lösa Alzheimer-gåtan och inte tvekade att ta ett par genvägar för att nå målet. And then the screaming started…

I From Beyond har vi den kvinnliga läkaren Katherine som vi i alla fall ska tro är smart eftersom hon är utrustad med stora plastiga åttiotalsglasögonbågar och uppsatt hår. Smartaccessoarerna lyckas dock inte helt dölja Playboybunnyöronen som är på väg att växa ut på Barbara Crampton.

Hon har gett sig fasiken på att hon skulle kunna lösa schizofrenigåtan med hjälp av fysikern Crawford Tillinghasts maskin, kallad The Resonator. Fast i det här fallet började skrikandet långt innan Katherine kom i kontakt med maskinen.

Katherine träffar nämligen Tillinghast på mentalsjukhus där han sitter inspärrad i väntan på utredning för mordet på kollegan Edward Pretorius. Det enda den förmodade gärningsmannen kan få ur sig är ”IT…came. IT…ATE…him…”. Nobelkommittén står i spänd förväntan när Katherine kläcker den briljanta idén att det bästa sättet att verkligen få veta vad som hände och huruvida Tillinghast verkligen är galen eller inte är att frakta tillbaka honom till huset där Pretorius försvann och The Resonator fortfarande tronar.

Vad Katherine än hade förväntat sig skulle hända så var det nog inte att maskinen verkligen fungerar och att den ger människor möjlighet att blicka in i andra dimensioner eller verklighetsplan som existerar parallellt med vår egen verklighet. Och invånarna i dessa dimensioner är inte alltid så vänligt inställda…

From Beyond är en adaption på H.P. Lovecrafts föredömligt korta novell med samma namn från 1920 och, likt The Resurrected, med på Trash is Kings lista över bästa Lovecraft-adaptioner. Filmen är regisserad av Stuart Gordon som året innan gjorde succé med en annan Lovecraft-film – Re-Animator. I likhet med Re-Animator står skräckveteranen Brian Yuzna för produktion och de två herrarna har dessutom återanvänt Jeffrey Combs i rollen som Crawford Tillinghast.

Med tanke på hur knapphändig novellen är får man erkänna att From Beyond gör ett hästjobb med att sträcka ut berättelsen på 85 minuter. Hur bra slutresultatet är, är en helt annan fråga. Jag upplever filmen som en rätt typisk åttiotalsskräckis, det är lite för mycket elaborerade äckeleffekter för filmens eget bästa (särskilt så här med 25 år i backspegeln), det är kläggigt, kletigt och slafsigt och det är rätt mycket sex (eller åtminstone antydningar om sex).

Det senare motiveras av att The Resonator påverkar tallkottkörteln som i sin tur enligt Katherine hänger ihop med mänsklig sexualitet. Vilket förstås inte är en sanning med modifikation, körteln hänger snarare ihop med utvecklingen av reproduktionsorganen och det är ju inte riktigt samma sak. Dessutom tycks dess funktion vara att hindra den utvecklingen innan man når puberteten. Men vem bryr om sådana petitesser när det ger bunny-Barbara en anledning att klä upp sig i värsta S/M-utstyrseln?

Tallkottkörteln ger också filmen möjlighet att fara iväg i en sådan där skum riktning som också känns lite typiskt för vissa sjuttio- och åttiotalsskräckisar (fast inte lika skum som exempelvis Phantasm). Körtelns fotosensitiva egenskaper har bland annat renderat den namnet ”tredje ögat” och detta har utnyttjats i en högst bokstavlig mening som ger klara LSD-vibbar.

Även om filmen som helhet inte är någon lysande skräckfilm, varken stämnings- eller effektmässigt, är den ändå rätt underhållande och Jeffrey Combs närvaro får i alla fall alltid mig på fall. Det bombastiskt orkestrala scoret av Richard Band får dessutom räknas till kategorin VG — det fick faktiskt också soundtrackpriset vid filmfestivalen i Sitges.