Attack the Block (2011)

Jag är inte helt övertygad om att Joe Cornish koppling till mer välkända namn som Edgar Wright, Simon Pegg och Nick Frost, samt filmer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz (dokumentärer/behind the scenes), egentligen gör honom någon större tjänst när det kommer till regidebuten Attack the Block. Att dessutom casta Nick Frost som majjadealaren Ron naglar bara dit ytterligare spikar i förväntanskistan.

För medan Attack the Block inte är utan sina humoristiska element är de absolut inte i klass med de tidigare nämnda alstren och ska nog heller inte vara det, eftersom Cornish film inte är en spoof-komedi. Snarare en högst seriös (om än med en lättsam touch) sci-fi-action där värstingarna som alla (inklusive de själva) redan gett upp hoppet om får visa att de är gjorda av rätta virket när allt kommer omkring.

Moses och hans gäng drar omkring på gatorna runt det höghus i Londons södra förorter där de alla har sin hemvist. Bonus uppstår när de en och samma natt inte bara får en chans att råna sköterskan Sam på mobil och pengar utan också jaga och ta livet av vad som inte kan vara något annat än en alien (och då inte bara ras- utan även utseendemässigt, Cornish borde ha betalat royalty till Giger. Och till John Carpenter för inledningstemat).

Men framförallt den sista gärningen ska de få gott om möjlighet att ångra för snart är hela kvarteret överlupet med betydligt aggressivare utomjordingar, vilka alla tycks vara märkligt inställda på att ta sig an just Moses och de andra. När de flyr tillbaka till vad de tror ska vara tryggheten i höghuset, blir kvarteret snarare en slags dödsfälla där hoten inte bara består av blodtörstiga (alternativt kåta, you’ll see what I mean…) och lurviga aliens utan dessutom knarkbossen Hi-Hatz och, ovan på allt det, polisen.

Att jämställa Attack the Block med en debut som District 9 eller att förvänta sig en ny Shaun of the Dead är absolut inte aktuellt, däremot klarar filmen godkäntgränsen med en ganska hyfsad marginal. Jag skulle vilja påstå att den utnyttjar aliengenren betydligt mer innovativt än exempelvis westernkusinen Cowboys & Aliens.

Manuset krånglar inte till det i onödan (även om Cornish ibland kanske gör det lite väl enkelt för sig), det är som sagt lite brutalroligt på sina ställen, ingen av de till större delen relativt oerfarna (undantagen är framförallt Nick Frost och Jodi Whittaker som Sam) skådespelarna gör märkbart bort sig och produktionsvärdet känns förvånansvärt högt (eller också var det för nyss jag såg Frequently Asked Questions About Time Travel). Utomjordingarna är väl kanske inga CGI-underverk men glider också över ribban, om än inte med samma marginal som filmen i helhet.

Många diskussioner har berört det faktum att våra hjältar, Moses och gänget, knappast är några änglar samtidigt som vi förväntas sympatisera med dem och till och med heja på dem i sina försök att klara sig helskinnade undan de självlysande käftarna. Jag kan själv inte tycka att det är något större problem.

Naturligtvis finns risken att många wannabes siktar in sig på allt det som tonåringarna gör fel i början av filmen (våldsbrott, etc) men Cornish har helt klart velat inte bara infoga en spänning mellan grabbarna och Jodi (som blir deras motvilliga följeslagerska) utan också skapa fruktbar mark för ett saftigt katharsis. Att det sedan kanske inte blir så genomarbetat som man kanske skulle ha kunnat önska för maximal effekt, utan riktigt lika många uppenbara vändningar, blir en annan fråga.

Nu är det förstås killarna som står i fokus men genus-o-metern kunde ändå inte låta bli att glädjas en liten smula över det faktum att även filmens kvinnliga karaktärer får möjlighet till att försvara sig och också gör det med den äran.

Att hylla den Attack the Block för dess “perfect construction and pointed wit [which] make it one of the year’s most exciting films” (Washington Post) är kanske också att ta i. Men den hade också kunnat vara sämre. Mycket sämre.