Frankenstein; or, The Modern Prometheus (1818)

Seriöst, trodde ni verkligen att det skulle gå att inleda med något annat verk?!

***

Allt Kapten Robert Walton ville var att bli berömd, hellre ära än välstånd. Därför lägger han ned ansenligt med tid och pengar för att utrusta ett skepp som ska ta honom så långt norrut det bara går. Vad ska han komma att upptäcka? Hemligheten bakom jordmagnetismen eller en väg till Nordpolen? Klart är i alla fall att kommande generationer kommer att tacka honom.

Det gör de säkert också, men kanske inte på det sättet som Walton hade tänkt sig. Efter att ha suttit fast i isen ser besättningen nämligen först en orimligt stor figur susa förbi i en hundsläde och strax därefter plockar skeppet upp en ofattbart utmärglad man. Han är inte bara en europé som talar passabel engelska utan till kaptenens stora förtjusning också en högst kultiverad man. Men det är något märkligt med den nye passageraren, ibland kommer det liksom ett vansinne över honom. Han berättar så småningom sin historia för Walton, som därmed blir officiell levnadstecknare åt…you guessed it: Victor Frankenstein.

Inför den andäktigt lyssnande (få vi anta) kaptenen återger den gode Victor hur han som ung olyckligtvis blev hooked på Paracelcus och Agrippa snarare än moderna vetenskapsmän och därmed uppfylld av en längtan att leka Gud. Och eftersom han heller inte var aristoteliker, och därmed skulle kunna se sig som skapare av liv genom faderskap, återstår bara en sak. Knäcka livets gåta och återuppväcka död materia. Som vi alla vet lyckas Victor över all förväntan, men den varelse som han ingjuter livsgnistan i motsvarade inte riktigt hans förväntningar.

Det kan dock konstateras att Victor är en ganska ytlig far eftersom han med en gång det lilla livet är ”fött” känner avsky inför dess blotta utseende. Avskyn i sig är rätt ologisk eftersom han faktiskt har pusslat ihop battingen av likdelar, jag menar, vad förväntade han sig?! Att Livet skulle transformera koagulerade ögonglober och vaxbleka läppar till prince Charming? Inte heller anstränger han sig över hövan för att lära känna sin avkomma och som alla Riktiga Fäder se den Inre Skönheten.

Istället anser han att det skulle ha varit mindre rysansvärt att väcka en mumie till liv, kallar sonen för en ”wretch” och flyr laboratoriet hals över huvud. Hela natten vankar han av och an, uppfylld av bitter besvikelse över att barnet inte blev som han hade tänkt sig. När han till slut smyger sig tillbaka och upptäcker att varelsen har försvunnit larmar han inte polisen som en orolig fader skulle ha gjort. Istället hoppar han upp och ned av hysterisk glädje och klappar i händerna. Även med hänsyn tagen till Victors försvagade mentala tillstånd – är det så värst förvånande att hans barn blir en smula utåtagerande?! En smula aggressiv? Han vill inget heller än att få sin fars uppskattning och förståelse men inget av detta kan Victor tillhandahålla.

Förutom heltaskiga faderskänslor framstår ärligt talat herr Victor Frankenstein heller inte i övriga lägen som någon särskilt sympatisk person. Han är kort sagt ett totalt egomonster, kör sitt race och de som inte orkar eller vill hänga på får skylla sig själva. Men självklart behöver Victor aldrig ta konsekvenserna av sitt beteende eftersom han hela tiden har bästa kompisen Henry, flamman Elizabeth och lilla pappa (synd att han inte tog några faderskapshintar från det hållet) som ständigt förlåter honom för alla snedsteg och ignorans.

Författarinnan Mary Wollstonecraft Shelley tycks själv ha varit rätt ambivalent inställd till sin hjälte, möjligen beroende på att han allmänt anses porträttera den goda kvinnans framtida make – Percy Bysshe Shelley. Att Victor/Percy är en hjälte i berättelsen råder det inga större tvivel om för min del. Samtidigt kallar Mary honom i bokens undertitel för en modern Prometeus, en karaktär som enligt den grekiska mytologin ska ha välsignat mänskligheten med eldens fördelar och nackdelar. I ett läge uttrycker Victor att Varelsen är av hans ande, vilket skulle innebära att dennes ondska bara är en spegling av sin skapares och att den destruktiva kraft som drabbar Victors familj egentligen är han själv.

Dessutom låter hon honom som sagt i både handlingar och tanke uttrycka en saftig portion själviskhet. När hans Varelse hotfullt lovar honom att ”I shall be with you on your wedding-night” (omständigheterna antyder att han inte har en trekant i åtanke) är Victor/Percys första tanke inte att detta skulle kunna innebära fara för hans presumtiva brud, Elizabeth. Nej, istället tycker han synd om Elizabeth eftersom hon så snart kommer att förlora hans eminenta sällskap. Till saken hör också att Mary tre år tidigare (blott 18 år) hade fött Percy ett barn som dog efter bara två veckor. Älskarens kärleksfulla agerande i situationen? Låt oss bara säga att Percy uppenbarligen tyckte att en sängliggande och upprörd kvinna inte ens var hälften så rolig som hennes syster.

Ämnena för Frankenstein är nog så intressanta: gott och ont, mänsklighet, ansvar, skapande, men det är lite fascinerande att Monstret har blivit en så klassisk skräckfigur i filmmediet för särskilt rysansvärd blir aldrig boken. Mary kastar sina läsare rätt in i handlingens centrum genom att ta vägen via kapten Walton men därefter är stilen kanske lite väl romantiskt influerad. Det är många veklaganden och vridande av händer och utrop och blomsterspråk och det blir ärligt talat en smula segt av och till.

Sedan går det inte att komma ifrån att Mary tappar bollen lite när hon väldigt snabbt hastar över själva skapelseögonblicket, ett misstag som filmerna sannerligen inte gör om. Med hänvisning till att Victor inte vill avslöja sin hemlighet för någon, för att bespara mänskligheten den plåga han själv har genomgått undviker författarinnan förvisso att sätta sig själv i vetenskapligt trångmål men samtidigt känns det hela lite snöpligt. Lite ”Now you see me, now you don’t”… Den så avgörande elektriciteten och åskvädren är något som lagts till i efterhand även om naturens urkrafter (bland annat i form av blixtnedslag) finns med som en faktor i boken.

Som ett tidsdokument och programförklaring för de romantiska idealen (Varelsens ”utbildning” består av Die Leiden des jungen Werthers, Paradise Lost, Plutarchos biografiverk Bioi paralleloi samt greve de Volneys historiefilosofiska Les ruines, ou meditations sur les revolutions des empires) har Frankenstein för all del sin charm, men som läsvärd underhållning? Betydligt svajigare kan väl konstateras…

Librivoxkvalitet: Tal är oftast helt ok, men ljudmässigt varierar det en hel del.

Annons