Prehistoric Womenalt. titel: Slave Girls

Platsen må vara den uråldriga afrikanska savannen, men jaktguiden David Marchant bevisar att han är den nya tidens man. När den åldrige överste Hammond lyckas skottskada en leopard ger sig David ut i bushen efter det sårade djuret eftersom ”the animals in this country is part of my life”, trots att ett sådant eftersök är förenat med livsfara.

Nu visar det sig att hotet mot Davids liv inte främst kommer från en skottskadad leopard, utan från den egendomliga kvinnostam vilken han som genom magi blir transporterad till. Särskilt då drottningen Kari, vilken paxar den reslige främlingen för egen del.

Men David ska snart lära Kari att ”no means no”, eftersom han skyr den (brunhåriga och olivhyade) stammens behandling av både sina (blonda och ljushyllta) slavinnor och sina (ljushyllta) män. Stammens område omgärdas av mörka djävlar i noshörningsmasker och för att tillfredsställa dem måste med jämna mellanrum en kvinnlig slav offras som djävlarnas brud.

Den sköna slavinnan Saria övertalar David att hjälpa dem (efter att han klentroget frågat henne ”Are there no men here to help you?”) att göra uppror mot den härskande klassen men för att göra det måste han först finna sig i att bli Karis personlige slav.

Som synes har man här vänt på raskuttingen i förhållande till She. Nu är det brunetterna som är de starka och farliga, medan blondinerna är de som behöver hjälp. Den sensuella (och översexuella?) Martine Beswicks Kari härskar till och med över männen och lägrar ritualistiskt David inför allas ögon. David å sin sida frågar sig ”How can I refuse you?” när Saria tittar bedjande på honom. Nej, hur skulle han kunna det när hon är så hjälplös, så underdånig, så…blond.

Men för all del, Prehistoric Women är nästan oväntat nyanserad i det att de olika stammarna alla under någon period tycks ha utnyttjat de andra som slavar. Davids hat mot Karis ondska möts av frågan hur hon skulle kunna vara annat, med den hårda bakgrund som hon haft. Hon har varit tvungen att vara skoningslös för att överleva och skaffa sig makt. Det är inget man sedan bara kan lägga bort.

Även när det gäller framställningen av kärlek finns en hel del paralleller till just She. Kärlek kommer huvudsakligen i två olika varianter. Antingen är den ensidigt härsklysten (Kari som skriker i raseri ”I will not be denied!”) eller också lika övertygande och innerlig som en beställning i kassan på McDonalds. Davids försäkran (”I love you”) till Saria skulle lika gärna kunna vara en förklaring varför han gillar bruna djungelstövlar istället för svarta.

Eftersom vi befinner oss i Afrika och många av rollinnehavarna är kvinnor torde kostymören Carl Toms ha kunnat ta det ganska soft under just den här inspelningen. Pälsbinkinisarna känner vi nämligen igen från One Million Years B.C. (tillsammans med Martine Beswick som även då fick finna sig i att vara en förkastad flamma, “Nupondi the Wild One”). Tillika det fenomen att alla som ikläder sig dem är märkligt…välbyggda. De matchas i och för sig mer än väl av alla de suggestiva masker som används, då vi snackar noshörningskult av stora mått. Det är ingen slump att noshörningshorn har setts som ett afrodisiakum om vi säger så…

Prehistoric Women skiljer förvisso ut sig eftersom den som sagt är ovanligt genomgripande i sitt genusperspektiv. Tyvärr gör det den varken särskilt intressant eller spännande. De få effekter som filmen ståtar med är faktiskt erbarmligt dåliga. För att befolka de övertydliga studioscenerna tycks Hammer ha raidat London Zoo men gränsen gick tydligen vid noshörningar. Det exemplar som förekommer är nämligen av den sorten som rör sig medelst räls. Härskarklass, slaveri och uppror bryr jag mig ganska lite om. Ett tydligt tecken på nivån av inlevelse i Prehistoric Women är att jag efter blott en timme trodde att detta måste vara en ovanligt lång Hammer-film. Och så var den bara 87 minuter.

P.S. Mer Bondtrivia! Innan både One Million Years B.C. och Prehistoric Women var Martine Beswick med i Thunderball. D.S.

star_full 2star_half_full

Annonser