The Last Duel (2021)

Riddaren Jean de Carrouges och väpnaren Jacques Le Gris. En gång di goaste vänner men som nu står öga mot öga, redo för en kamp på liv och död. Men det är mer än så som står på spel denna kylslagna decemberdag, de två männen slåss för Sanningen. Vem som än vinner kommer, även i lagens ögon, att ses som den rättfärdige, utsedd av Gud.

Och det Gud helst ska ha en åsikt om, är huruvida Jacques Le Gris våldtog Jean de Carrouges fru Margurite eller om de hade ett enligt hans mening fullkomligt normal ligg. Det är nämligen Marguerite som framfört anklagelserna, men då detta är 1386 betraktas misstänkt våldtäkt som ett egendomsbrott gentemot hennes make och det är därmed endast han som kan driva saken vidare. I det här fallet med lans och svärd i hand.

The Last Duel är vad den heter, en film om sista gången man i Frankrike tillämpade Judicium Dei. Dueller förekom ju i parti och minut även efter detta årtal, långt in på 1900-talet, men då inte i någon rättskipande mening. Med det i bakhuvudet skulle man till och med kunna kalla filmen för en rättsprocesshistoria, bara det att det aktuella fallet avgörs i torneringsringen och inte i en rättssal.

Manuset utgår från en bok av Eric Jager, en litteraturvetare som specialiserat sig på medeltida litteratur, och adaptionen är skriven av Nicole Holofcener, tillsammans med Ben Affleck och Matt Damon. De har valt att lägga upp det hela efter triangeldramats tre hörn: Jean, Jaqaues och Marguerite, där var och en (i sann Rashómon-anda) får en chans att berätta historien ur sin vinkel.

Först ut är Jean och han har tyvärr fått den mest otacksamma biten. Jag uppfattar att denna första tredjedel mest handlar om att sätta upp ramarna för hela berättelsen och bygga en karaktär. Vilket i Jeans fall innebär att han primärt kuskar runt i 1300-talets Europa och krigar för Charles VI:s räkning, bland annat för att dra in kosing till hushållet. Hans relation till hustrun är öm och innerlig men han tvingas också se sig ständigt förbigången av Jaques som står högre i gunst hos länsherren och greven Pierre d’Alençon. Fokuseringen på krigargärningen gör att historien hoppar en hel del men efter ett tag måste jag erkänna att jag hade vant mig vid greppet. Jag kunde i någon mån släppa årtalssargen och lita på att det jag fick se var av narrativ betydelse.

Men Jean får alltså stega upp banan, ta de första kliven i djupsnön och det är inte förrän vi går vidare till Jaques som jag känner ett visst intresse – hur pass annorlunda ska den här beskrivningen bli? Slutorden får tillhöra Marguerite och det tillhör manusets styrka att hennes beskrivning faktiskt inte är särskilt annorlunda jämfört med Jaques. I svallvågorna av metoo upplever jag att den allmänna debatten bland annat fick upp ögonen för hur mycket gråzoner som finns i mänskliga interaktioner när vi bara tar saker för givet. Det som för Marguerite är en otvetydig våldtäkt är för Jaques ett fullt rimligt ligg, förvisso påeldat av animaliska lustar. Att hon säger nej tillhör kutym och är egentligen inte allvarligt menat. Han tar för sig och tänker sedan inte mer på det medan hon har fått hela sin tillvaro demolerad.

Även i Marguerites val att öppet anklaga Jaques är det svårt att undvika metoo-glasögonen. Särskilt som hennes egen svärmor ifrågasätter det valet med hänvisning till att alla kvinnor i alla tider har blivit våldtagna. Men det är lönlöst att göra något åt det, så är bara världen funtad. Marguerite blir den som vågar peka ut, som vågar vara ett sanningsvittne istället för att tiga och acceptera tingens ordning.

Jag tror alltså att manuset hade sett annorlunda ut utan en metoo-debatt. Samtidigt upplever jag inte händelserna som allt för skruvade i den riktningen. Vi är fortfarande i ett 1300-tals-Frankrike där hustrun är mannens egendom och det är hans sak att få upprättelse för det som har hänt. I den mån jag kan uttala mig om autenticitet i det här sammanhanget tycker jag dock att berättelsen får ökad trovärdighet tack vare att regissören Ridley Scott och hans filmteam lagt sig vinn om att använda stenlagda borggårdar, sannolikt svinkalla slottsrum och eldstäder stora nog att grilla en oxe i. Lika delar lera och blod skvätter friskt under slagfältsscenerna och envigen. Scenografi, kostymer och det övergripande produktionsvärdet är starkt.

Matt Damon och Ben Affleck har alltså (tillsammans med Nicole Holofcener, då) gjort ett gediget jobb när det gäller manuset. Jag önskar att jag kunde finna samma uppskattning när det gäller deras roller i filmen, som Jean respektive greve Pierre. Men trots att jag har dryga 150 minuter på mig (btw, alldeles för långt, Ridley…) kan jag aldrig vänja mig vid att se de två herrarna i tidstypisk pottklippning och med ett litet fittskägg på hakan. Det jag ser är Jason Bourne och Bruce Wayne i någon slags bisarrt cosplaysammanhang, inte minst eftersom Afflecks behåring dessutom är färgat till någon slags halmgul nyans. Det är ingen rättvis invändning men gör icke desto mindre stor skillnad för min filmupplevelse.

Ingen av den skuggan ska dock falla på Jodie Comer som porträtterar Marguerite. Och emo-Kylo Ren har ju redan en liten medeltida och därför blir skådiskrocken inte lika stor med Adam Drivers Jaques.

The Last Duel är välgjord och intressant på alla sätt och vis men i slutänden kanske inte så engagerande. På gott och ont minns jag framförallt Batman i fittskägg

4 reaktioner till “The Last Duel (2021)”

  1. Den finns på Disney+ men inte speciellt lockande. Blir nog en titt men finns annat jag hellre kollar in typ Koreanska skolzombies 😉

  2. Jag gillar din spaning om att Damons del är den trögaste då han fick göra grovjobbet med att sätta upp filmen för dess Rashomon-struktur. Spåra i snön… Detta stämmer absolut in på min upplevelse av filmen som jag fann starkare och starkare desto längre den pågick. Så för min del var den sista halvtimmen guldet. Jag tror till och med att filmen vann på att vara *för* lång. Den marinerar och förbereder mig som åskådare på det mäktiga slutet. Sen sista scenerna med duellen med Marguerite fastbunden på plattformen (bålet) var något sanslöst spännande. Något om att det brukar ta 30 minuter för offren att dö på bålet, eller vad det nu va… Usch…

  3. @Henke: Jag är böjd att hålla med dig där, filmen är absolut bäst i sluttampen när alla berättelserna konvergerar till slagfältet och bålet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: