Venom: Let There Be Carnage (2021)

När jag tittar igenom min text om Venom, den första filmen i vad som nu tydligen ska kallas för Sony Spider-Man Universe (SSU), upptäcker jag att jag skulle kunna vara riktigt lat och mer eller mindre göra en copy-paste.

Bortsett från att denna andra del i universat, Venom: Let There Be Carnage, gör det ännu enklare för sig på skurk- och historiesidan. Nu snackar vi verkligen pang-på-rödbetan, varför det åtminstone känns som om den obligatoriska slutfajten upptar i princip halva filmen. Eddie Brock kämpar fortfarande med sin symbiot (som är hänvisad till att överleva på kycklinghjärnor och choklad) och sörjer förlusten av flickvännen Anne. De kommer i närkontakt med den komplett vettvillige (men märkligt poetiske) seriemördaren Cletus Kasady, vilket resulterar i att en droppe symbiotblod reagerar å det våldsammaste när Kasady ska till att bli avrättad medelst giftspruta. Låt oss ge en välkomnande applåd till: Carnage!

Odd couple-tematiken står ännu mer i fokus jämfört med 2018 års Venom medan Tom Hardys Eddie Brock inte heller den här gången lyckas ge mig något särskilt nytt vad gäller ”mannen som inte riktigt styr över sin egen kropp”. Och även om Venom rent tekniskt är så trovärdig som nu en hamnskiftande, gummiartad, utomjordisk symbiot kan vara, spiller den trovärdigheten inte över till relationen mellan Brock och Venom. Jag finner inget som helst intresse i tjafset mellan Tom Hardy och hans CGI-kompis. Ingen av dem genomgår heller vad jag kan se någon större karaktärsmässig förändring under filmens lopp.

Samma ointresse gäller såväl relationen mellan Carnage och hans mänsklige värd Cletus (spelad av Woody Harrelson) som den mellan Cletus och hans livslånga kärleksintresse, skrikmutanten Shriek (spelad av Naomie Harris). Just detta med relationer kan säkert funka bättre om man är bekant med både persongalleri och historia från serierna (Maximum Carnage från 1993) men jag sitter mest och funderar på hur i hela helsike Shriek/Frances Barrrion lärt sig köra bil om hon befunnit sig på institutionen Ravencroft de senaste 15 åren. Jag kan inte heller låta bli att undra varför man prompt ville rollbesätta Harrelson mot Harris – hade det inte varit smartare att ta två skådisar som ligger närmare varandra i ålder vilket jag uppfattar att Kasady och Barrion ska vara?

Nej, detta var helt enkelt en ganska trist historia som inte ens Tom Hardys närvaro kunde rädda.

2 reaktioner till “Venom: Let There Be Carnage (2021)”

  1. Aha, ett filmtips från Sofia!? Men nej, nope, hålla sig borta.

    Hmm, jag har inte varit sugen på Venom, varken den första eller andra. Otroligt konstigt egentligen. De flesta försök att göra MCU-liknande upplevelser misslyckas på mig. DCEU är ett exempel även om de börjar ge tecken på liv med tanke på den senaste The Suicide Squad. Även utsålda Marvel IPs misslyckas att göra mig riktigt uppspelt eller nyfiken, tänker på Spider-Man (alla sablans varianter), Fantastic4 och X-Men, vilka alla känns lagom ointressanta för mig. Inser själv det orimliga i och med att jag gillat MCU såpass mycket, även om jag inte sväljer allt i den serien helt okritiskt (har trots allt delat ut alla betyg på skalan till filmer inom MCU1-4). Kanske får vara ett av livets mysterium… ¯\_(ツ)_/¯

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: