Med tanke på att Hollywood är (ö)kända för att satsa på säkra kort är det överraskande lite som ändå är säkert i filmbranschen. Efter The Bourne Ultimatum sade sig Matt Damon vara färdig med Jason Bourne. ”There’s no way we can trot out the same character”.

And yet, here we are ten years later, Matt… Och med Paul Greengrass i både manus- och regissörsstolen, till yttermera visso. Jason Bourne är filmen som gör sitt allra bästa för att låtsas om att de här tio åren i princip inte existerat om det inte vore för att Damon ger en aning om grå tinningars charm.

Jason Bourne har sedan händelserna i The Bourne Ultimatum klängt sig kvar vid livhanken av oklara anledningar och försörjer sig (?) på grekiska knytnävsslagsmål. Det finns inget som tyder på att han skulle ha ändrat på denna livsföring om inte Nicky Parsons än en gång kontaktat honom. Nicky, som helt gått över till den alternativa sidan och hackat sig fram till CIA-filer för vidarebefordran till Snowden-efterträdaren Christian Dessault.

Efter en kaosartad jakt på upproriska Athen-gator är Nicky död men hennes hackade filer utgör en oemotståndlig lockelse för Jason Bourne, aka. David Webb. Kan det vara så att han den här gången verkligen kan komma sitt dimmiga förflutna på spåren? Vad han inte vet är dock att CIA-cyber-ops-hackern Heather Lee har lyckats plantera ett djävulskt malware i Nickys filer och att CIA därmed är honom på spåren ännu en gång.

Bourne-filmerna post The Bourne Ultimatum har förvisso väckt ett ljumt intresse i min barm men aldrig mer än att jag tänkt att jag ska passa på att se dem om jag får en chans. Och nu uppenbarade sig alltså chansen att helt hoppa över Jeremy Renners insats anno 2012 i The Bourne Legacy och istället återbekanta mig med Jason Bourne i Matt Damons skepnad.

Och nog gör både Greengrass och Damon sitt allra bästa för att piska nytt liv i den ärligt talat rätt livlösa Jason Bourne. Men då kan jag tycka att de borde ha kunnat komma på något lite mer nervpirrande än att med ungefär samma andlösa score på ändlös repeat och hysteriskt vevande kamera återupprepa samma scen, bara på olika platser (Athen, Berlin och London). CIA övervakar det hela medelst avancerad högteknologi, gärna från någon form av kontrollrum med en massa skärmar (jag svär, säkert hälften av filmens ”händelse”utveckling försiggår på datorskärmar med överraskande användarvänliga och informativa interface) där folk sprutar ur sig obergripligt tech-lingo samtidigt som Jason är på flykt på den aktuella stadens gator.

Förutom Jasons personliga historia försöker Jason Bourne också göra någon slags poäng av den alltid lika högaktuella konflikten ”personal privacy vs public safety” genom att blanda in den digitala gurun Aaron Kallor (vars rockstjärnestatus understryks av att han gärna ikläder sig skinnpaj) som tydligen ska ha skapat en social plattform där användarnas personliga uppgifter är skyddade från alla typer av insyn. Fan tro’t… Det är naturligtvis ett rött skynke som den åderförkalkade dinosaurien till CIA-chef Robert Dewey inte kan lämna därhän. Särskilt som han är på gång med operationen Iron Hand som i korthet går ut på ”watching everyone all the time”.

För att ytterligare understryka hur gammalmodigt konservativ han är får han också försöka sätta dit den ambitöst duktiga flickan Heather Lee (i form av allas vår Alicia Vikander). Just den här genusvinkeln tycker jag dock förtas lite av det faktum att vi nu har en fjärde film där Jasons enda lierade är kvinnor som på ett eller annat sätt förstår och måste skydda honom från de onda och patriarkala Männen.

Jason Bourne är en thriller som är till förvillelse lik allt för många andra thrillers och vars enda bonus ligger i att dra nytta av ett redan tidigare etablerat mysterium som rör huvudpersonens förflutna. Tyvärr utnyttjar inte filmen de här pluspoängen till något mer än att spara in på ett antal minuters bakgrundsbeskrivning. Det går ju så bra att återanvända väl valda filmsnuttar från den tidigare trilogin istället.

Annonser