Texten publicerades för först gången på bloggen i september 2013.

alt. titel: Lånaren Arrietty, The Secret World of Arrietty

Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli torde vara mest kända för Spirited Away men sedan starten i mitten av 80-talet har man producerat knappt 20 filmer. Arrietty är en av de senare och bygger på Mary Nortons böcker om lånare. Själv hade jag ingen direkt relation till varken Arrietty eller lånare, bortsett från filmen ovan, och var därför spänd på slutresultatet. Hur skulle det funka med en japansk version av något som känns som en så typiskt brittisk barnbok?

Tja, lika bra som Shakespeare funkar på japanska gör också barnböcker. Historien om vänskapen mellan den sjuke pojken Sho och Arrietty är nästan lika magisk som Spirited Away trots att själva berättelsen egentligen är väldig vardagsnära (bortsett från de tumslånga Lånarna, då).

Redan inledningsvis markeras vardagsmagin som omgärdar det gamla huset (där Shos moster bor) och trädgården genom att Sho måste träda igenom en grind för att få tillgång till det underbara. På samma sätt måste Chihiro korsa en flodbädd för att komma till den parallella verkligheten som existerar jämsides med den vi vanligtvis uppfattar.

Mycket av filmens fascination ligger förstås i att se saker från ett annat perspektiv, hur trädgården framstår som en veritabel djungel och hur Arriettys pappa Pod använder dubbelhäftande tejp för att klättra upp på möbler som en spindel. Men i Arrietty är det inte bara det mest uppenbart visuella som får ett annat perspektiv, filmen jobbar också mycket med ljud. Genom att vi så mycket tydligare hör en klockas tickande, vindens vinande i gräset eller frasandet av Shos kläder blir det också så mycket lättare att förställa sig i Arriettys (må vara små) skor.

Men det finns stora styrkor även i historien, särskilt när det kommer till vänskapen mellan Sho och Arrietty. Ganska snabbt tecknas bilden av en ensam pojke som tänker lite för mycket på död och utrotning för sitt eget bästa. I Arrietty hittar han en annan person som trots att hon är bra mycket mindre än han själv inte saknar vare sig mental eller fysisk kapacitet. Jämfört med majoriteten av västerländska animerade filmer som vänder sig till samma målgrupp applåderar genus-o-metern ihärdigt Arrietty för en enastående bra förebild.

Omtitt 2020:
Oj, här är det dags att revidera! Med den samlade Ghibliproduktionen i backspegeln finns det ingen anledning att lyfta Arrietty till sådana här höjder. Berättelsen är förvisso aningens mer begränsad än Hiromasa Yonebayashis senare When Marnie Was There men i Ghibli-perspektivet blir både den och karaktärsanimeringarna väl enkla. Utseendemässigt finns inte mycket att invända när det gäller omgivningar och interiören men att jämföra Arrietty med Spirited Away får jag skriva upp på den tillfälliga sinnesförvirringens konto. Filmen är charmig och kompetent, men mer än så är det inte. Dess största problem ligger i historieberättandet, allt för ofta saknas tillfredsställande lön för mödan.

Även idag har jag sällskap av Fripps filmrevyer.