Texten publicerades för första gången på bloggen i september 2013.
alt. titel: Lånaren Arrietty, The Secret World of Arrietty
Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli torde vara mest kända för Spirited Away men sedan starten i mitten av 80-talet har man producerat knappt 20 filmer. Arrietty är en av de senare och bygger på Mary Nortons böcker om lånare. Själv hade jag ingen direkt relation till varken Arrietty eller lånare, bortsett från filmen ovan, och var därför spänd på slutresultatet. Hur skulle det funka med en japansk version av något som känns som en så typiskt brittisk barnbok?
Tja, lika bra som Shakespeare funkar på japanska gör också barnböcker. Historien om vänskapen mellan den sjuke pojken Sho och Arrietty är nästan lika magisk som Spirited Away trots att själva berättelsen egentligen är väldig vardagsnära (bortsett från de tumslånga Lånarna, då).
Redan inledningsvis markeras vardagsmagin som omgärdar det gamla huset (där Shos moster bor) och trädgården genom att Sho måste träda igenom en grind för att få tillgång till det underbara. På samma sätt måste Chihiro korsa en flodbädd för att komma till den parallella verkligheten som existerar jämsides med den vi vanligtvis uppfattar.
Mycket av filmens fascination ligger förstås i att se saker från ett annat perspektiv, hur trädgården framstår som en veritabel djungel och hur Arriettys pappa Pod använder dubbelhäftande tejp för att klättra upp på möbler som en spindel. Men i Arrietty är det inte bara det mest uppenbart visuella som får ett annat perspektiv, filmen jobbar också mycket med ljud. Genom att vi så mycket tydligare hör en klockas tickande, vindens vinande i gräset eller frasandet av Shos kläder blir det också så mycket lättare att förställa sig i Arriettys (må vara små) skor.
Men det finns stora styrkor även i historien, särskilt när det kommer till vänskapen mellan Sho och Arrietty. Ganska snabbt tecknas bilden av en ensam pojke som tänker lite för mycket på död och utrotning för sitt eget bästa. I Arrietty hittar han en annan person som trots att hon är bra mycket mindre än han själv inte saknar vare sig mental eller fysisk kapacitet. Jämfört med majoriteten av västerländska animerade filmer som vänder sig till samma målgrupp applåderar genus-o-metern ihärdigt Arrietty för en enastående bra förebild.
Omtitt 2020:
Oj, här är det dags att revidera! Med den samlade Ghibliproduktionen i backspegeln finns det ingen anledning att lyfta Arrietty till sådana här höjder. Berättelsen är förvisso aningens mer begränsad än Hiromasa Yonebayashis senare When Marnie Was There men i Ghibli-perspektivet blir både den och karaktärsanimeringarna väl enkla. Utseendemässigt finns inte mycket att invända när det gäller omgivningar och interiören men att jämföra Arrietty med Spirited Away får jag skriva upp på den tillfälliga sinnesförvirringens konto. Filmen är charmig och kompetent, men mer än så är det inte. Dess största problem ligger i historieberättandet, allt för ofta saknas tillfredsställande lön för mödan.
Även idag har jag sällskap av Fripps filmrevyer.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Om jag minns rätt var det en liten sak jag retade mig på i den här filmen. I en sång som hördes i bakgrunden var det en textrad som jag inte riktigt tyckte om. ”I’m fourteen years old and I’m pretty”. Om man ser det så, anser ju Arrietty att det viktigaste med henne är att hon är söt. Det är ju lite synd, för filmen i övrigt var ju bra, som jag minns det.
Det låter ju inte alls som filmens Arietty 😦 Jag måste erkänna att jag inte ens minns någon låt, än mindre om den var på engelska eller japanska
Jag kanske blandar ihop det med någon annan film då, fast jag trodde det var just Arrietty. Men som sagt, jag kanske minns fel.
Nejdå, jag kan mycket väl ha glömt bort det. Kan kanske också hänga på om man sett originalversionen eller engelsk dubb? Annars vill jag minnas en ganska hiskelig låt från När Marnie var där 🙂
Minns inte riktigt hur jag såg den längre. Det är ju några år sen.
Oj då, en gigantisk revidering! 3,5 ända ner till 3 i betyg. Snopet för söta Arriety!
Men visst är filmen ganska bedårande ändå? Jag fann den också rejält sorglig. Som jag uppfattade var pojken inte alls överdrivet besatt av död eftersom jag fattade det som att han var döende i någon onämnd sjukdom. Likaledes var slutet överraskande realistiskt med avseende på Arriety och hennes familj som tvingades flytta från sitt fina lilla hem.
Fin film och den klart bästa av de tre från Studio Ghibli jag såg under semestern.
Och som alltid, tack för länken! 🙂
Tack själv! Japp, här händer det grejor i betygslådan 🙂
Haha, kommenterade just hos dig att jag inte alls uppfattade Sho som döende, vilket så klart gör att filmens ton inte blir lika sorglig. Visst är den rar men det är tyvärr en del grejor som inte riktigt funkar i mina ögon. Tex detta med kråkan eller skatan som ett hot, vart tog det vägen? Och jag stör mig på att filmen antyder att Ariettys relation till Sho oundvikligen (fast kanske inte på en gång) kommer att ersättas med en till Spiller.