Texten publicerades för första gången på bloggen i april 2014.
alt. titel: Ponyo på klippan vid havet, Ponyo, Ponyo on the Cliff by the Sea
Igår hade Hayao Miyazakis senaste (och sista) film Det blåser upp en vind premiär. Ponyo är av lite yngre datum.
Den lille pojken Sôsuke bor vid havet med sin mamma Risa. Pappa Kôichi är sjökapten men signalerar alltid i ljus-morse till sin lilla familj när hans fartyg passerar. En dag hittar Sôsuke en guldfisk som han döper till Ponyo men den försvinner snabbt tillbaka ut i havet igen.
Föga kan Sôsuke ana att Ponyo egentligen heter Brunhilde och är en av många (många!) döttrar till havstrollkarlen Fujimoto. Fujimoto avskyr människor och det är kanske inte så märkligt när man ser den skräpöverlupna botten till hamnen i den lilla kuststaden där Sôsuke och Risa bor. När nu trollkarlens egen dotter inte bara kräver att bli kallad för Ponyo istället för sitt vanliga, wagnerianska, namn utan också uttrycker en önskan att bli människa ser han ingen annan utväg än att tvinga henne att lyda honom.
Men tvång funkar som vanligt inte särskilt bra och i slutänden lyckas Ponyo både smita från sin dominerande far och ta sig en rejäl slurk av hans havsenergielixir innan hon tar sig för att återförenas med Sôsuke. Frågan är dock om det ligger något i Fujimotos rädsla för världens undergång om Sôsuke och Ponyo får hållas?
Som vanligt är det svårt att inte tjusas och förtjusas av Hayao Miyazaki. Ponyo har lånat influenser från både Wagner och H.C. Andersen (Ponyo riskerar att förvandlas till havsskum) men Miyazaki har i slutänden skapat något helt unikt och det i sin sedvanligt särpräglade stil.
Primärt är förstås Ponyo en saga och en saga riktad till barn, både Sôsuke och Ponyo är i femårsåldern och det påverkar framställningen. Filmen lider lite av att historien egentligen saknar en tydlig drivkraft även om det finns antydningar till vuxenvärlds-konflikter som också påverkar bägge barnen. Samtidigt tyckte jag att det var många smådetaljer (vi pratar ju trots allt om Miyazaki här) som gav en fin bild av det japanska vardagslivet. Vi får dela Ponyos nyupptäckarglädje i något så enkelt som en uppladdningsbar stormlykta eller tillredandet av en skål rykande nudelsoppa.
Det finns en härlig energi i filmen som även den speglar Ponyos egen. Havsmagin genererar en explosion av färger och dynamiskt liv, både de lite mer hotfulla vågorna som kontrolleras av den Willy Wonka-liknande Fujimoto och de obändigt jublande som är Ponyos systrar.
Ok, jag blev kanske inte lika underhållen av Ponyo som av Pixars höjdare, men särskilt i sällskap med barn (vilka antagligen ser helt andra förtjänster i filmen) tror jag att en tittning också har något att ge även till vuxna tittare.
Detta blev extra påtagligt eftersom TV-tablån efter filmen kastade mig rakt in i ett avsnitt av den tecknade serien Green Lantern: First flight. Ponyo är nog så långt bort det bara är möjligt att komma från bisarrt muskulösa hjältar i spandex, skottlossningar och en ensidig kamp mellan gott och ont (som representeras av bläckfiskliknande skurkar). Och ibland är det avståndet gott nog. Genus-o-metern blev dessutom påmind om att förutom Sôsuke och Fujimoto är alla huvudsakliga karaktärer i Ponyo kvinnor, också det något som känns mer uppfriskande än det egentligen borde vara.
Omtitt 2020:
Ett betyg som nog får stå kvar efter omtitten. Kanske den av Ghiblis filmer (tillsammans med Totoro) där det för min del skiljer sig allra mest mellan upplevelsen av animeringen och historien. Historien tycker jag fortfarande är lite för barnslig för att jag ska fångas av den, det blir för mycket av femåringsförundran, deus ex machina och exposition. Dessutom vet jag inte om jag tänkte på det när jag skrev det där om genus-o-metern ovan, men den här gången störde jag mig ganska mycket på villkoret för Ponyos ovanför-vattenytan-liv. Hon ska inte bara ska älskas av en människa, utan av en “man” vilket i det här fallet alltså är Sôsuke.
Men animeringsmässigt går det som sagt inte att racka ned på särskilt mycket, om ens något. Ibland påminner stilen om träsnitt, vilket var väldigt charmigt. Jag blir också påmind om hur otroligt skickliga Ghiblis filmer generellt är på att gestalta barns rörelsemönster och attityd. Inte för att jag är bekant med särskilt många femåringar men vore jag det tror jag att jag skulle känna igen till och med mer i Sôsuke än vad jag redan nu gör.
Den här gången har jag också sällskap i tyckandet från Fripps filmrevyer. Jojjenito fick tummen ur lite tidigare.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag älskar den här filmen. Den är så fin, fast som du säger, kanske lite barnslig. Men jag är nog rätt barnslig i själen så det gör inte så mycket.
Jag har absolut inga problem att förstå att vuxna kan älska Ponyo eller Totoro. Tycker det nästan känns lite trist att jag inte tycker bättre om dem. Men det är väl historierna och steampunken som drar lite mer
Jo lite konstigt, jag som älskar Totoro fann trots allt denna film tråkig. Jag upplevde att den vände sig endast till barn, men det kan lika gärna varit så att jag var på dåligt humör när jag såg filmen. Den funkade i alla fall inte för mig. Träligt va? 🙂
Jag gillade filmen väldigt mycket. Den gjorde mig glad. Jag fick den där känslan av magi som man ibland får, just att det var så länge sen jag såg en Miyazaki-film. Det jag gillade mest, som så ofta förr, var alla vardagsdetaljer som filmen låter vara en så stor del av filmen.
Hoppas du är på bättre humör nu, Henke. 😉
@Henke: Nu vet du iofs hur jag kände mig efter titten på Totoro 🙂
@Jojjenito: Jag kan hålla med om att det är en film som verkligen bubblar av livsglädje