alt. titel: Ponyo på klippan vid havet, Ponyo, Ponyo on the Cliff by the Sea
Igår hade Hayao Miyazakis senaste (och sista) film Det blåser upp en vind premiär. Ponyo är av lite yngre datum.
Den lille pojken Sôsuke bor vid havet med sin mamma Risa. Pappa Kôichi är sjökapten men signalerar alltid i ljus-morse till sin lilla familj när hans fartyg passerar. En dag hittar Sôsuke en guldfisk som han döper till Ponyo men den försvinner snabbt tillbaka ut i havet igen.
Föga kan Sôsuke ana att Ponyo egentligen heter Brunhilde och är en av många (många!) döttrar till havstrollkarlen Fujimoto. Fujimoto avskyr människor och det är kanske inte så märkligt när man ser den skräpöverlupna botten till hamnen i den lilla kuststaden där Sôsuke och Risa bor. När nu trollkarlens egen dotter inte bara kräver att bli kallad för Ponyo istället för sitt vanliga, wagnerianska, namn utan också uttrycker en önskan att bli människa ser han ingen annan utväg än att tvinga henne att lyda honom.
Men tvång funkar som vanligt inte särskilt bra och i slutänden lyckas Ponyo både smita från sin dominerande far och ta sig en rejäl slurk av hans havsenergielixir innan hon tar sig för att återförenas med Sôsuke. Frågan är dock om det ligger något i Fujimotos rädsla för världens undergång om Sôsuke och Ponyo får hållas?
Som vanligt är det svårt att inte tjusas och förtjusas av Hayao Miyazaki. Ponyo har lånat influenser från både Wagner och H.C. Andersen (Ponyo riskerar att förvandlas till havsskum) men Miyazaki har i slutänden skapat något helt unikt och det i sin sedvanligt särpräglade stil.
Primärt är förstås Ponyo en saga och en saga riktad till barn, både Sôsuke och Ponyo är i femårsåldern och det påverkar framställningen. Filmen lider lite av att historien egentligen saknar en tydlig drivkraft även om det finns antydningar till vuxenvärlds-konflikter som också påverkar bägge barnen. Samtidigt tyckte jag att det var många smådetaljer (vi pratar ju trots allt om Miyazaki här) som gav en fin bild av det japanska vardagslivet. Vi får dela Ponyos nyupptäckarglädje i något så enkelt som en uppladdningsbar stormlykta eller tillredandet av en skål rykande nudelsoppa.
Det finns en härlig energi i filmen som även den speglar Ponyos egen. Havsmagin genererar en explosion av färger och dynamiskt liv, både de lite mer hotfulla vågorna som kontrolleras av den Willy Wonka-liknande Fujimoto och de obändigt jublande som är Ponyos systrar.
Ok, jag blev kanske inte lika underhållen av Ponyo som av Pixars höjdare, men särskilt i sällskap med barn (vilka antagligen ser helt andra förtjänster i filmen) tror jag att en tittning också har något att ge även till vuxna tittare.
Detta blev extra påtagligt eftersom TV-tablån efter filmen kastade mig rakt in i ett avsnitt av den tecknade serien Green Lantern: First flight. Ponyo är nog så långt bort det bara är möjligt att komma från bisarrt muskulösa hjältar i spandex, skottlossningar och en ensidig kamp mellan gott och ont (som representeras av bläckfiskliknande skurkar). Och ibland är det avståndet gott nog. Genus-o-metern blev dessutom påmind om att förutom Sôsuke och Fujimoto är alla huvudsakliga karaktärer i Ponyo kvinnor, också det något som känns mer uppfriskande än det egentligen borde vara.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Har sett en del av Miyazakis filmer. De är bra men har ibland en tendens att sväva ut men å andra sidan har jag en tendens att somna om det visar naturfilm eller animerat, hur bra det än är !!! Har ett Miyazki filmer i att se högen och kommer nog dit så småningom.
Ja, då är Ponyo defintivt inte nog för att hålla dig vaken 🙂
En av få Miyazaki jag inte har sett, och det är väl att den kändes väldigt inriktad till barn som gjort att jag inte blev lockad. Det du skriver om det japanska vardagslivet får mig bli nyfiken. Kommer ses så småningom.
@Jojjenito: Gillar man Miyazaki finns det godbitar att hämta även om den är mer inriktad på barn än vissa av hans andra filmer