Omtitten: Gedo senki (2006)

Texten publicerades för första gången på bloggen i december 2013.

alt. titel: Legender från Övärlden, Tales from Earthsea

Det var evigheter sedan jag sist besökte Ursula Le Guins Övärld och det visar sig att den inte har klarat sig så bra under den här perioden. Världens jämvikt håller på att rubbas, torka grasserar, magin håller på att försvinna och för en tid sedan såg en vädermagiker två drakar i dödlig kamp med varandra.

Ärkemagikern Sparvhök är på resande fot för att försöka lösa problemet och stöter på den unge prinsen Arren, vilken flyr undan ett hemskt brott som han har begått utan att riktigt veta hur det gick till. Arren visar sig vara nyckeln till den onde furst Cob som bland annat kontrollerar den lukrativa slavhandeln i Hortstad.

Återigen stiftar jag bekantskap med en västerländsk historia i ett japanskt format och återigen kan jag inte låta bli att gilla slutresultatet. Lika bra som Arrietty är inte Tales… men jag misstänker att det är mina mycket grumliga minnen av Le Guins original som ändå gör att filmen funkar för min del.

Le Guin var nämligen inte särskilt nöjd med slutresultatet som hon ansåg låg alldeles för långt från hennes egen historia. Själv kommer jag ihåg tillräckligt mycket för att inte känna mig helt borttappad när karaktärerna refererar till sådant som hänt i böckerna men inte i filmen samt nicka igenkännande åt koncept som sanna namn, skuggor och en lite mer metafysisk sorts fantasy. Samtidigt minns jag inte så mycket att de avvikelser som Le Guin kritiserar är något jag stör mig på. Perfekt läge med andra ord.

Tales… innehåller en hel del storslagna vyer av solnedgångar, böljande landskap och ruiner. Samtidigt som det inte är en detaljkärlek i bilderna som exempelvis gamla Disney-filmer eller för all del Arrietty, får de mig ändå att känna att animering är ett bra fantasy-medium. Jag rycks med i historien, både den lilla om relationen mellan Arren och flickan Therru och den stora om magins blotta existens i Övärlden.

Genus-o-metern blir tyvärr inte lika glad, här är det männen (Sparvhök och Arren) som åstadkommer det huvudsakliga arbetet även om Therru spelar en avgörande roll i slutänden. Det är kanske heller ingen film för de allra minsta eftersom furst Cobs förvandling säkert kan uppfattas som ganska otäck. Som mer hårdhudad vuxen tyckte jag ändå att den svarta hamnskiftande sörjan var rätt läcker. Påminde lite om både T-1000 och X-Files.

Tales… skulle ha regisserats av den store Miyazaki själv. Hur det nu var blev det istället sonen Gorō som fick överta rodret (till pappas stora indignation, rapporteras det) och jag vet inte om det var det som gjorde de japanska fansen så besvikna.

Filmen blev nämligen mottagare av Sämsta film och stackars Gorō Sämsta regissör vid den japanska versionen av Razzie Awards och så taskig tycker jag absolut inte att det finns anledning att vara. Nå, Gorō har tydligen hunnit återhämta sig (och pappas förtroende) i tillräcklig grad för att stå bakom Studio Ghiblis senaste produktion, From Up on Poppy Hill. Men det får bli en annan recension, när jag har sett den.

Omtitt 2020:
Läge för revidering med fler Ghibli-filmer i färskt minne. Nej, Gorōs förstlingsverk är långt ifrån någon höjdare — karaktärsanimeringarna är ibland direkt fula och berättelsen spretar betänkligt. Det är alldeles för många detaljer som lämnas oförklarade, vilket gör världsbygget ofullständigt. Slutet blir ett deus ex machina i samma stil som pappas tidigare Howl och det närmast stereotypa fantasyupplägget med både fajter och en superond skurk sticker av i Ghibliproduktionen.

Å andra sidan påminner prins Arren inte så lite om Howl själv eller prins Ashitaka — en ung man som måste försöka kontrollera sin rädsla och hat innan det förgör honom. Och vid det här laget känns hamnskiftande svarta sörjor mer än välbekant. Även Tamiya Terashimas score är värt ett omnämnande.

Och blir man inte lite nyfiken på hur Gorō tänkte när han infogar ett fadersmord (Arrens brott som jag refererar till i texten ovan) som en så viktig del av berättelsen? Tyvärr tillhör det i slutänden en av de där detaljerna som aldrig riktigt får någon upplösning.

Annons