You are currently browsing the tag archive for the ‘Vardagsmagi’ tag.

Som vilken affärsresenär eller turist som helst anländer en man till Arlanda helt vanlig vårdag. Men hans närvaro i den svenska huvudstaden ska innebära ett dödligt hot mot ett antal till synes orelaterade personer – en taxichaffis, en präst, ett medium. Hans dåd utgör också en stor utmaning för den svenska polisen som måste försöka bringa ordning i omotiverade skottlossningar och en gärningsman som verkar går upp i rök vid brottsplatsen.

En poliskår som bland annat inbegriper en viss Iris Riverdal. Hon är en duktig polis, om än något dumdristig. En av alla de där fiktiva poliserna som borde få vilken arbetsgivare som helst att snegla nervöst mot både Försäkringskassa och fackförbund eftersom hon tycks ha goda anlag för att jobba ihjäl sig. En relationsmässigt komplicerad bakgrund, inga direkt nära förhållanden (de enda som finns i hennes liv, förutom kollegorna, är en gravt schizofren mor och någon slags pojkvän vars existens det är allt för lätt att glömma bort när jobbet pockar på) och en historia av självskadebeteende. Det som möjligen gör Iris lite speciell bland sina trasiga romankollegor är att hon tagit sin ångesthantering ett snäpp längre och finner sin enda tröst i vassa suspension-krokar.

Men med den mystiske mannens ankomst ska Iris värld vältas fullkomligt över ända även om hon inte alls förstår hur och varför.

Jag har en betydligt lägre tröskel när det gäller innehåll och lässug i fallet ljudböcker jämfört med ”riktiga” böcker. Är ljudboken bara inte översatt från engelska drar jag igång nästan vad som helst inom rimliga gränser. Så när jag ändå är lite nyfiken på författaren Johannes Pinter och det enda som finns tillgängligt är något som tycks vara en samförfattad deckare trycker jag utan att tveka på ”play”.

Kan vi förresten ta en liten paus och prata om det här med deckarduos? Jag har dålig insikt i författandets ädla konst och har därför en massa funderingar kring det här att skriva böcker tillsammans. Varför just deckare (genren är i alla fall i klar majoritet)? Hur delar man upp skrivandet mellan sig? Vem står för språket? I fallet De mörkermärkta skulle jag kunna tänka mig att det framförallt är Johannes Pinter som står bakom de övernaturliga inslagen eftersom jag fattat för att han kan sägas höra hemma i fantastik-facket. Men utöver det – vad ligger hos honom, respektive medförfattaren Mattias Leivinger (som enligt Piratförlagets hemsida är samtalsterapeut och bibliotekarie)?

Nå, för själva läsupplevelsen av De mörkermärkta spelar förstås svaren på alla de här frågorna mindre roll. I alla fall eftersom boken är så pass välredigerad att jag inte tycker mig märka av två olika berättare. Nej, såväl historia som språk är enhetlig i sin ton. Inte sällan både välskrivet och välformulerat nog för att passa in i det övre skiktet av det svenska deckargenomsnittet.

Trots det springer jag på patrull och det främst av två orsaker. Medan vissa personer är fint frammejslade (Tommy som balanserar på gränsen mellan att vara en vanlig, skraj tonåring och någon med mer oroväckande böjelser) känns särskilt Iris och överklassynglet Markus allt för välbekanta. Hur många gånger har vi inte träffat på en polis som Iris? Hennes karaktärisering är inte dålig, bara inte tillräckligt intressant för att höja henne över mängden. Markus skulle jag däremot våga mig på att kalla ”platt” med sina generiska övermänniskodrömmar. Möjligen fyller hans närvaro en funktion om man skulle se honom som en representant för alla vilsna ungdomar som inte sällan hittar betydligt mindre övernaturliga, men lika farliga, ledare att fylla livets tomrum med.

Jag tror också att det bland annat är Iris alldaglighet som gör att jag i min läsning inte får ihop kriminalromanen – full av morgonmöten, halvdysfunktionell arbetsgrupp och stelbent polisorganisation – med de parapsykologiska elementen, vilka samtidigt också strävar efter att på något sätt vara vardagliga. Trots dessa likheter flyter den ena världen hela tiden ovanpå den andra och det är som att försöka blanda finmalen kanel med vatten. Däremot har jag inga problem med att det parapsykologiska världsbygget och nätverket i stora delar är outtalat i De mörkermärkta eftersom jag helt enkelt förutsätter att detta är första delen i en serie (varför inte så småningom också en räcka filmer att fylla TV4:s söndagskvällar med?).

Parapsykologin gör att De mörkermärkta står ut från mängden men den lyckas tyvärr inte lyfta romanen över den.

Annonser

Carl-Ove Molin, CeO kallad, är en man som vant sig vid att ha stil och smak och järnkoll. Firad föreläsare. Uppskattad essäist och på väg att bli utgiven av Atlantis förlag. En liten, men lukurativ, boksmuggelbusiness vid sidan av anställningen vid Kungliga biblioteket. Men när det lackar mot jul anno 2011 börjar det så sakteliga gå åt helvete för CeO.

Läs hela inlägget här »

Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

FilmspanarnaArkimedes ska ha sagt: ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen. Men Arkimedes jobbade med hävstänger och för Rikard Boberg är det istället klot som gäller när han försöker rubba världens mittpunkt. Eller nästan i alla fall – om bouleplaneterna inte kan komma tillräckligt nära solen (lillen, alltså – häng med i bouleanalogierna vettja!) kan man ju alltid flytta på solen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Drömmarnas land

In AmericaNär två pålitliga filmspanare som Fiffi och Henke med gemensamma krafter öser beröm över en film blir man så klart nyfiken. Så när In America dök upp i ett billighetsil på någon av webbutikerna kändes det som en självklarhet att lägga till den på inköpslistan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Ponyo på klippan vid havet, Ponyo, Ponyo on the Cliff by the Sea

PonyoIgår hade Hayao Miyazakis senaste (och sista) film Det blåser upp en vind premiär. Ponyo är av lite yngre datum.

Den lille pojken Sôsuke bor vid havet med sin mamma Risa. Pappa Kôichi är sjökapten men signalerar alltid i ljus-morse till sin lilla familj när hans fartyg passerar. En dag hittar Sôsuke en guldfisk som han döper till Ponyo men den försvinner snabbt tillbaka ut i havet igen.

Läs hela inlägget här »

The Borrowers (1997)

alt. titel: Lånarna

Publicerad i Västerbottens Kuriren i september 1998.

The BorrowersPete är övertygad om att något mystiskt pågår i hans hus. Saker och ting försvinner helt oförklarligt och hans föräldrar är helt ovilliga att se det konstiga i detta. Pete bestämmer sig för att ta saken i egna händer och träffar sålunda en kväll Arrietty. Arrietty och hennes familj bor också i Petes hus och de är Lånare. Att de sedan ”lånar” ett nytt batteri och ersätter det med ett gammalt tycks ha mindre betydelse. Men Pete och Arrietty får inte så lång tid på sig att bekanta sig eftersom Petes familj måste flytta från sitt gamla hus. Med på flytten följer lånar-familjen men de kommer ifrån varandra. Hur skall de återfinna varandra och samtidigt kunna avslöja den onde advokaten Ocious P. Potter?

Läs hela inlägget här »

Nu för tiden kan man knappt svinga en spetsad träpåle utan att träffa en bok eller film eller TV-serie om vampyrer i högst vardagliga miljöer, gärna amerikanska små- eller storstäder. Tiden när de långtandade enbart utgjordes av grevar i slängkappa med en centraleuropeisk brytning är sedan länge förbi.

Men 2004 var det ännu inte riktigt lika vanligt (även om Buffy redan hade hunnit både komma och gå) och särskilt inte i svenska sammanhang. Därför slog John Ajvide Lindqvists debutroman Låt den rätte komma in ned som en smärre bomb när vi fick stifta bekantskap med 80-talsvampyrer i något så oglamoröst som Blackeberg.

Läs hela inlägget här »

Miraklet i Östmora kyrka skedde första söndagen i advent. Hela församlingen (så värst många själar var nu inte närvarande, folk var inte så kyrksamma nu för tiden), inklusive prästen, Karl-Erik Holmgren, såg hur två barn steg upp mot taket som i sin tur flög av och släppte ut de två. Grejen var bara att de två barnen, Sofia och Anders (hemmahörande i Östmora och välbekanta för alla de närvarande), låg hemma i feber och flunsa. Vad ingen kunde veta var att de två stämt träff i drömmen, för att se Gud och för att psalmen ”Bereden väg för Herran” skulle passa så bra, och inte hade de räknat med att alla andra skulle kunna se dem.

Läs hela inlägget här »

Stämningen i Tant Ellens hus i Motala är vanlig, andäktig, kvävande eller full av ouppfyllda drömmar, helt beroende på vem av de från hagasessorna döpta flickorna man frågar. Margareta bor ju där och vet inte av något annat, men tycker nog att det var allra bäst när det bara var hon och Ellen. Christina vill gärna att det egentligen var Ellen som var hennes mamma istället för tokiga Astrid, Astrid som har väldigt hårda nypor. Hon trivs bra i Tant Ellens lugna, gråa trygghet med husmorssysslor och handarbeten.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser