alt. titel: Spirited Away, Chihiro og heksen

En smalbent tioåring i en för stor T-shirt som redan är orolig och ledsen på grund av en familjeflytt och nu dessutom förlorat sina föräldrar. Många skulle säkert tycka synd om flickan, kanske klappa om henne och fråga om hon vill ha en kopp varm choklad. Men sådant ligger inte för häxan Yubaba som styr över badhuset dit Chihiro Ogino kommit. Istället skäller hon ut tösen efter noter och kallar henne för en bortskämd och lat lipsill.

Men Chihiro är gjord av segare virke än vi i publiken lockats att tro och står på sig i sin begäran om ett jobb på badhuset. Och med 8 miljoner potentiella ande-kunder behöver förstås Yubaba personal för att hålla stället rullande.

Tillbaka i Hayao Miyazakis trygga famn efter ett kortare mellanspel i form av Mina grannar Yamadas och banne mig om det inte är lika härligt som Prinsessan Mononoke. Det här var kanske tredje gången jag såg Spirited Away och det hade hunnit gå så pass många år sedan sist att jag kände att jag börjat tvivla på mina upplevelser. Kunde filmen verkligen vara  bra?

Här blir bekräftelsen inte riktigt lika omedelbar som i Prinsessan Mononokes actionstinna upptakt, Spririted Away tar bättre tid på sig att kratta manegen i form av personligheter och stämning. Chihiro framstår som sagt med en gång som en smula tjurig och gnällig. Hon har bestämt sig för att hon inte gillar någonting med den här flytten som hennes föräldrar fått för sig att släpa iväg henne på. Samtidigt är det en ganska begriplig känsla som det inte är särskilt svårt att känna igen sig i och jag upplever inte Chihiro som det minsta oresonlig i sin sinnesstämning.

Men flytten är förstås bara ett första steg av många som Miyazaki tvingar sin hjältinna att ta, för att hon successivt ska röra sig allt längre bort från något som kan kallas för en bekant vardag. Hon befinner sig alltså redan i ett vakuum, på en för henne helt obekant plats. Sedan framhärdar hennes far att köra familjen längs en allt oländigare skogsväg tills dess att de måste ställa ifrån sig bilen och gå genom en lång tunnel. Efter tunneln korsar de en torrlagd flodfåra och slutligen går Chihiro själv över en bro. Det är bara att ta Alice och Dorothy och alla andra föregångare i handen och dyka huvudstupa in i den fantastiska sagan.

Är man det minsta bekant med den här typen av berättelse kommer det såklart inte som någon större överraskning att det hela går ut på att Chihiro ska lägga bort det truligt barnsliga beteendet hon har i början, för att (genom ett antal utmaningar) växa upp och komma till insikt. Men Miyazaki gör det så gudomligt snyggt, både i sitt berättande och sina bilder, att det är en klassisk hjälteresa som jag vräker i mig lika girigt som filmens omättliga No-Face.

Till skillnad från Prinsessan Mononoke är det alltså Chihiros personliga resa som står i fokus. Säga vad man vill om prins Ashitaka, men han var ju hela tiden samma rakryggade och hederlige gosse filmen igenom. Samtidigt lyckas Miyazaki också väva in så mycket mer än ”bara” en tioårings vuxenblivande i Spirited Away. Som en kristallklar strömfåra löper girigheten eller begäret och dess förfärande konsekvenser genom hela filmen. Den enda som synes vara immun mot lockelsen är Chihiro själv, vilket beror på att hon istället drivs av önskan att förvandla tillbaka sina föräldrar från den svin-tillvaro de dömt sig själva till genom sina glupande aptiter. Ja, det var ju det där med girigheten… Alla som arbetar på badhuset blir förförda av No-Faces guld, Yubaba vakar över sina juvelskatter som en drake och hennes underhuggare Haku lockades in i hennes garn tack vare sin längtan efter att lära sig hennes magi.

Spirited Away bjussar dessutom på lite av Mononokes miljöengagemang genom den numera klassiska scenen där vår hjältinna hjälper en flodande att bli av med all möjlig skit som människorna dumpat i honom under årens lopp.

Jag är inget jättefan av Ghiblis huskompositör Joe Hisaishi men här är det bara att lägga sig platt – hans lätt melankoliska pianoslinga, som sedan sväller till något mer lekfullt och löftesrikt, är perfekt ackompanjemang till inledningens böljande gröna kullar.

Och det enda som möjligen kan konkurrera med själva historien i Spirited Away är förstås som vanligt bilderna. Jag har svårt att på ett rättvist sätt beskriva den komplexa uppfinningsrikedomen och fantasifullheten i särskilt badhusets alla våningar och prång, för att inte tala om dess kunder. Jag, som i vanliga fall gärna vill ha fullödiga förklaringar till det mesta, är fullt nöjd med att aldrig veta exakt vem den där typen som mest av allt ser ut som en stor rättika egentligen är.

Spirited Away är en lika solklar fullpoängare som Mononoke. Jag tycker lite bättre om den senares fantasyatmosfär jämfört med den tidigares sago-dito. Å andra sidan är som sagt Chihiro en så mycket mer personlig protagonist än den rättrådige Ashitaka. Men varför välja? Ge dig själv en riktigt fin present och se bägge två. Själv är jag redan sugen på att se om dem.

Mäh, vad är det med mina bloggkollegor idag — varken Fripps filmrevyer eller Jojjenito verkar fatta grejen.