alt. titel: Uppe på Vallmokullen, Oppe på Valmuebakken, Møte på valmueåsen, From Up on Poppy Hill
En japansk Raspberry-nominering för Tales of the Earthsea var lyckligtvis inte slutet på Gorō Miyazakis regissörskarriär även om det gick några år mellan debuten och dagens film, Uppe på Vallmokullen.
Innehållsmässigt kunde de två filmerna inte vara mer olika. Borta är episkt svepande fantasy, fullsmockad med drakar och trollkarlar, till förmån för ett högst realistiskt Yokohama anno 1963.
I centrum står den tonåriga Umi som tagit ansvar för hushållet medan hennes mamma är bortrest till USA. Syskonen Umi, Sora och Rikus pappa har omkommit i Koreakriget och förutom barnens mormor finns också tre inneboende i det gamla huset, allt för att få ekonomin att gå runt. Med skola och läxor ovanpå hushållsgöromålen har Umi alltså inga problem att fylla sina dagar.
Trots det hittar hon ändå tid att dessutom engagera sig i studentkårens nedgångna klubbhus, vilket hotas av rivning. Frågan är dock om inte en viss del av hennes intresse i klubbhuset kommer från det faktum att det bland annat hyser skoltidningens redaktion där en viss Shun jobbar. Samtidigt som eleverna jobbar på att fixa till klubbhuset fördjupas Umi och Shuns relation. Men den ska visa sig vara hemsökt av problem, vars svar bara kan finnas i det förflutna.
Nu var det ett bra tag sedan vi såg en helt igenom realistisk Ghibli. Faktiskt ända sedan 1999 och Mina grannar Yamadas. Innehållsmässigt skulle Uppe på Vallmokullen mycket väl också ha kunnat vara gjort av Isao Takahata även om framställningen är betydligt enklare samt både mer rätlinjig och begränsad. I likhet med exempelvis Minnen av igår är vår huvudperson emellertid en skolflicka och mycket av historien handlar om att levandegöra det vardagliga, oavsett om det handlar om att fixa frukost till sju pers, promenaderna till och från skolan eller att rusta upp ett fallfärdigt hus.
Vi känner därmed igen en hel del av elementen i Uppe på Vallmokullen – de fnissande flickorna, de hurrande pojkarna och, inte minst, elevernas försök till självständighet och frihet. I det avseendet är det naturligtvis inte oviktigt när filmen tilldrar sig. Tjugo år har gått sedan krigsslutet, tio sedan slutet på den amerikanska ockupationen och landet har återhämtat sig tillräckligt mycket ekonomiskt och moraliskt för att stå som värd för sommarolympiaden 1964.
Men det finns ideologiska slitningar som återspeglas bland de upproriska eleverna. Slagfältet ges fysisk form i den gamla klubbhuset (pop quiz: hur mycket har Gorō låtit sig inspireras av Spirited Aways badhus?). Ska det rivas för att bereda väg för ett nytt och modernt Japan eller är det fortfarande viktigt att hedra minnet av historien och bevara det för att kunna ha en framtid värd namnet? Eftersom jag är obekant med japansk historia och kultur finns det säkert schatteringar i kontrasterandet mellan de här två strömningarna som jag missar, men de huvudsakliga dragen görs ändå ganska tydliga. Det intressanta i sammanhanget är att det främst är eleverna som kämpar för den traditionalistiska falangen medan det är vuxenvärlden som utan eftertanke vill radera historien till förmån för modernitet och framsteg.
Då är det klurigare med beskrivningen av landets relation till USA. Så pass klurigt att jag inte ens vet om filmen försöker säga något om den relationen eller så neutralt som möjligt bara beskriva ett historiskt skeende? Umis mor är som sagt borta från sin familj på en jobbresa till USA under större delen av filmen, eleverna spelar baseball (förstås) och flera gånger hörs japanska croonern Kyu Sakamotos dunderhit, som i väst till och med toppade Billboard-listan under titeln Sukiyaki. En japansk låt från början alltså, men en som låter till förvillelse likt något som lika gärna skulle kunnat komma från exempelvis Paul Anka.
Samtidigt beskrivs den traumatiska förlusten av familjemedlemmar, vars död är mer eller mindre en direkt konsekvens av USA:s handlingar under eller efter krigsslutet. Dels atombombningen av Nagasaki, dels kontrollen av den japanska handelsflottan som bland annat tvingades delta i Koreakriget på USA:s sida.
Det är kanske inte så överraskande att jag tyckte de historiska detaljerna i Uppe på Vallmokullen var klart intressantare än Umi och Shuns knaggliga (för att inte tala om extremt melodramatiska samt temporärt direkt märkliga) väg mot kärleken. Men filmen lyckas ändå göra dem bägge tillräckligt sympatiska för att jag ska hoppas på att det ska ordna upp sig för dem på slutet.
Rörliga bilder och tryckta ord 