The Borrowers (1997)

alt. titel: Lånarna

Publicerad i Västerbottens Kuriren i september 1998.

The BorrowersPete är övertygad om att något mystiskt pågår i hans hus. Saker och ting försvinner helt oförklarligt och hans föräldrar är helt ovilliga att se det konstiga i detta. Pete bestämmer sig för att ta saken i egna händer och träffar sålunda en kväll Arrietty. Arrietty och hennes familj bor också i Petes hus och de är Lånare. Att de sedan ”lånar” ett nytt batteri och ersätter det med ett gammalt tycks ha mindre betydelse. Men Pete och Arrietty får inte så lång tid på sig att bekanta sig eftersom Petes familj måste flytta från sitt gamla hus. Med på flytten följer lånar-familjen men de kommer ifrån varandra. Hur skall de återfinna varandra och samtidigt kunna avslöja den onde advokaten Ocious P. Potter?

Filmen bygger på Mary Nortons klassiska barnböcker, och nog är det något visst med engelsk barnlitteratur. Lånarna har en drivkraft och ett flyt som gör den njutningsfull att se även för den äldre publiken. Även om vissa inslag har mycket av Ensam hemma-karaktär ur våldsperspektiv, så känns den ändå ganska mjuk och rar. Kanske beror det på att det åtminstone tycks ligga ett sepiafärgat ljus över filmen som länder den en viss gammaldags karaktär. Lånarna är klart en av de bättre barnfilmer som kommit under 1998.

Omdöme 2013:
Jag har förvisso inte sett om The Borrowers sedan 1998, men med tanke på hur jag idag bedömer Lånaren Arrietty nedan skulle jag nog gissa att betyget skulle halka ned till max en trea. Lika bra som den tecknade versionen kan jag inte påminna mig att den här filmen skulle vara.

ArriettyKari-gurashi no Arietti (2010)

alt. titel: Lånaren Arrietty, The Secret World of Arrietty

Hayao Miyazaki och hans Studio Ghibli torde vara mest kända för Spirited Away men sedan starten i mitten av 80-talet har man producerat knappt 20 filmer. Lånaren Arrietty är en av de senare och bygger på Mary Nortons böcker om lånare. Själv hade jag ingen direkt relation till varken Arrietty eller lånare, bortsett från filmen ovan, och var därför spänd på slutresultatet. Hur skulle det funka med en japansk version av något som känns som en så typiskt brittisk barnbok?

Tja, lika bra som Shakespeare funkar på japanska gör också barnböcker. Historien om vänskapen mellan den sjuke pojken Sho och Arrietty är nästan lika magisk som Spirited Away trots att själva berättelsen egentligen är väldig vardagsnära (bortsett från de tumslånga Lånarna, då).

Redan inledningsvis markeras vardagsmagin som omgärdar det gamla huset (där Shos moster bor) och trädgården genom att Sho måste träda igenom en grind för att få tillgång till det underbara. På samma sätt måste Chihiro korsa en flodbädd för att komma till den parallella verkligheten som existerar jämsides med den vi vanligtvis uppfattar.

Mycket av filmens fascination ligger förstås i att se saker från ett annat perspektiv, hur trädgården framstår som en veritabel djungel och hur Arriettys pappa Pod använder dubbelhäftande tejp för att klättra upp på möbler som en spindel. Men i Lånaren Arrietty är det inte bara det mest uppenbart visuella som får ett annat perspektiv, filmen jobbar också mycket med ljud. Genom att vi så mycket tydligare hör en klockas tickande, vindens vinande i gräset eller frasandet av Shos kläder blir det också så mycket lättare att förställa sig i Arriettys (må vara små) skor.

Men det finns stora styrkor även i historien, särskilt när det kommer till vänskapen mellan Sho och Arrietty. Ganska snabbt tecknas bilden av en ensam pojke som tänker lite för mycket på död och utrotning för sitt eget bästa. I Arrietty hittar han en annan person som trots att hon är bra mycket mindre än han själv inte saknar vare sig mental eller fysisk kapacitet. Jämfört med majoriteten av västerländska animerade filmer som vänder sig till samma målgrupp applåderar genus-o-metern ihärdigt Arrietty för en enastående bra förebild.

Jessica på The Velvet Café blev också förtjust i den diminutiva hjältinnan.

Annonser