Last Man Standing (1996)

Last Man StandingDryga 30 år efter Sergio Leones ripoff var det dags för en remake som ärade den som äras bör, det vill säga Akira Kurosawas Yojimbo. Bakom Last Man Standing stod förstås en annan man, nämligen Walter Hill. Ett namn som kanske ger vissa kvalitetsassociationer men nästan oavsett hur man räknar (Brewester’s Millions 1985, Crossroads 1986 eller Red Heat 1988) hade Hills regissörskarriär peakat för länge sedan vid pass 1996.

Last Man Standing är blott en länk i en ganska dyster kedja filmer som innehåller Another 48 hrs samt ett förvånansvärt stort antal filmer som jag aldrig hört talas om. Den senaste, Bullet To the Head, så sent som från 2012.

Från samuraj-Japan via vilda västern har vi nu kommit fram till förbudstidens 30-tal. I en liten Texas-håla med det ödesmättade namnet Jericho råkar en tillfällig besökare titta lite väl länge på ”Mr. Doyle’s girl”. Han tvingas därmed hänga kvar ett tag för att få sin bil lagad efter det att Mr. Doyles män visat vad som händer när man tittar på ”Mr. Doyle’s girl”.

På saloonen Red Bird får ”John Smith” den avsevärt mer användbara informationen att Jericho tagits över av italienska maffian i form av Fredo Strozzi och irländska maffian i form av den tidigare nämnde Doyle. De håller som bäst på att smuggla sprit över mexikanska gränsen under en skakig vapenvila vilken lägger sig som en blöt filt över Jericho. I allt väsentligt är det redan en spökstad och dess livlöshet ska visa sig spegla John Smiths egen relativt väl.

Med ett nollställt yttre (kanske måste han hela tiden fokusera på sin lilla inre röst som i alla fall vi som publik har det tvivelaktiga nöjet att få del av) simmar Smith ut bland Jerichos hajar för att tjäna lite enkla pengar. Och allt hade kunnat förbli enkelt om det inte vore för att Smith själv verkar göra sitt bästa att strula till det för sig hela tiden. Särskilt när det gäller ”skirts”. För att han egentligen är en schysst kille. Eller något…

Nä, om det här är vad som blir resultatet av att göra en hederlig och officiellt sanktionerad remake måste jag säga att jag föredrar Leones fulspel med ren stöld. Rent produktionsmässigt finns i och för sig lite att invända mot – det är dammigt och ljuset från den till synes ständigt nedgåendesolen är honungsgyllene. Däremot tror jag att Last Man Standing lider lite av krocken när Hill dumpar gangsters vars tommygunuppenbarelser man är vanare att se på Chicagos gator än mitt i en klassisk Westernmiljö.

John Smiths hårdkokta VO finns också där för att påminna om Noir snarare än Western. Det blir vare sig hackat eller malet, mest en massa noir-klichéer staplade på varandra och illustrerade av Smiths korthuggna väsanden. Hade filmen varit en ”riktig” noir hade man kanske köpt det på rena nostalgipoäng. Detsamma om klichéerna hade använts på samma nyskapande sätt som i Sin City. Så innovativ är dock inte Walter Hill.

Bruce Willis är John Smith och medan han inte är direkt dålig känns det som om Willis den här gången inte hade några roliga dagar på jobbet. Han går på total autopilot, lever kanske fortfarande kvar i 12 Monkeys framtid eller ser eventuellt fram emot en helt annan framtid i The Fifth Element? Hans John Smith hade lika gärna kunnat spelas av en robot (Actor-bot. So you won’t have to!) och den känslomässiga sårbarhet som präglade hans John McClane är som bortblästrad av den flygande ökensanden. Nu ska förvisso den namnlöse inte vara särskilt känslosam men han bör ändå vara fylld av någonting och vad Toshiro Mifune och Clint Eastwood än bidrog med matchas det inte av Mr. Willis.

Den Galne Brodern heter i denna version Hickey Doyle. Eftersom jag inte tillhör den del av filmpubliken som nöjer mig med att Christopher Walken dyker upp, ser bister ut och väser fram sina repliker tycker jag inte att han heller bidrar med särskilt mycket. Då är det lite (lite!) roligare att hans bror spelas av en Warriors-Luther som blivit äldre (om än inte längre). Den här gången får dock David Patrick Kelly nöja sig med att vara kolerisk och vifta med handeldvapen istället för att klinka med flaskor. Den ende skådisen som möjligen kan komma ur det hela med någon form av heder i behåll är Bruce Dern som den medlöpande sheriffen, vilken bara ser till att den federala makten håller sig borta från Jericho. Skådespelarmässigt är sista spiken i filmkistan när en mustachprydd Dr. Kelso (Ken Jenkins) dyker upp som en “tuff” Texas Ranger.

Storymässigt är Last Man Standing en blandning av Yojimbo och A Fistful of Dollars. Hill har tagit tillbaka upplägget med två lika skurkaktiga gäng men behållit betydelsen av Marisol som här istället heter Felina. Återigen är hon resultatet av en förhållandevis oskyldig spelskuld istället för anklagelser om falskspel.

Av någon anledning har Hill gjort Doyle väldigt mycket mer fixerad vid sin sköna på ett sätt som inte riktigt får någon vettig förklaring. Dessutom har Hill slängt in lite extra kvinnlig fägring vars närvaro egentligen inte heller får någon trovärdig förklaring även om det i och för sig var kul att se Leslie Mann i en liten roll som hora samma år som hon fick sitt genombrott i The Cable Guy.

Ingen som är någorlunda bekant med Walter Hills filmografi lär bli förvånad över att regissören har gjort en våldsam film. Willis är utrustad med två pistoler som får fienderna att bokstavligt talat flyga baklänges flera meter, blodet skvätter i röda skyar och kroppar rycker i slow motion när de blir träffade. I det avseendet är den bra mycket mer blodig än sina företrädare. Så varför känns den då så färglös?

star_full 2star_half_full

9 reaktioner till “Last Man Standing (1996)”

  1. Har inte sett den här men halkade över den bara för några dagar sedan i ett helt annat sammanhang och blev medveten om dess existens. Dock inte att det var en annan Yojimbo-remake. Angående våldsbeskrivningen där kroppar flyger av skott och blod och grejer, så låter det som något Tarantino (återigen Tarantino) kan ha influerats av till Django Unchained, i sitt dopade våldsskildrande där, med westernkoppling. Skulle inte förvåna mig om det här är en film han kunnat omnämnt som en favorit.

  2. Så du har sett fler Walter Hill-filmer än The Warriors!

    Det kanske kan vara på sin plats att påpeka att alla dessa filmer, inklusive Yojimbo, hämtat inspiration från Dashiell Hammetts romaner Red Harvest och The Glass Key. (Kurosawa har sagt att filmatiseringen från 1942 av The Glass Key var en influens.)

  3. @Fredrik: Jamen, det har jag ju! Tur att du har koll på mig. Och bra påpekande. För mig utgår allt från Kurosawa 🙂 Har du någon koll på ifall hans öppenhet med att hämta influenser från väst var ovanlig eller sågs som suspekt i Japan?

  4. Mja, Kurosawa brukade ju ibland ses som lite suspekt för att han var så västtillvänd, men det berodde snarare på hans stil än hans influenser. Att vara influerad av amerikansk film var vanligt bland hans generation, även Yasujiro Ozu som brukar ses som betydligt mer traditionellt japansk var förtjust i, och influerad av, amerikansk film. (Leo McCareys Make Way for Tomorrow (1932) var en källa till Tokyo Story (1953), även om det var främst tack vare manusförfattaren Kogo Noda.)

    Den generation som slog igenom senare, på 60-talet, var också västinspirerad, inte minst av franska nya vågen. Så det var varken ovanligt eller suspekt (nå, konservativa krafter var naturligtvis skeptiska till allt detta utländska och moderna).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: