You are currently browsing the tag archive for the ‘Bruce Willis’ tag.

Det är inte utan att jag undrar om regissören och manusförfattaren M. Night Shyamalan gått och retat sig något oerhört på de senaste årens superhjältetrend. Här levererar både Marvel och DC en veritabel spyfontän av serietidnings-filmer när han faktiskt låg flera år före med att plocka upp den typen av teman i Unbreakable.

Nå, man är väl inte sämre än att man kan påminna världen hur saker och ting egentligen ligger till? Och hey, presto! Så fick vi minsann en trilogi på köpet också. Shyamalans senaste film Split slutade ju i en cliffhanger som fick alla fans att börja drägla. I och med Glass har det blivit dags att casha in.

Mannen som från början var Kevin Wendell Crumb och hans tjugotalet-olika personligheter har på intet vis slutat med sin kidnappnings-business som vi (samt icke minst Anya Taylor-Joy) fick ett smakprov på i Split. Lyckligtvis för Philadelphia har heller inte David Dunn lagt av med sin beskyddar-business och hans mål för tillfället är att hitta galningen som fört bort inte mindre än fyra cheerleaders.

Vi hade redan här kunna få en evinnerlig slutstrid mellan The Beast och mannen som kallas ”The Overseer” om det inte varit för psykiatrikern Ellie Staple. Hon har specialiserat sig på den sortens personligheter som hon anser att både David och Kevin tillhör – sådana som lyckats intala sig själva att de är något mer än vanliga dödliga. De är superhjältar. I sin samling på Raven Hill hade hon redan vår gamle bekant Elijah Price och det är nu upp till doktor Staple att försöka övertala denna trojka om att de faktiskt inte alls är superhjältar utan helt vanliga och ordinära människor. Gissa hur bra det går när en av deltagarna är ett kriminellt geni av Mr. Glass kaliber?

Split blev för mig en positiv överraskning när det kom till Shyamalan – kunde det vara så att regissören återtagit en del av sin forna glans? Men även om Glass absolut inte störtar tillbaka ned i The Happening-ravinen står vi här med både en film vars koncept är betydligt bättre än slutresultatet vilket i sin tur leder till en ”trilogi” som känns konstruerad och forcerad.

Shyamalan försöker göra något eget av välbekanta superhjälte- och serietidninsgteman och det är för all del vällovligt. Samtidigt får jag intrycket av att han själv inte riktigt greppat potentialen i sin historia. Utöver detta faktum är det alldeles för mycket annat som inte heller funkar i Glass. Till att börja med känns det som om filmen helt tappar greppet om sitt eget tempo när Ellie Staples lyckat sätta klorna i våra tre huvudpersoner. Hela den del av Glass som utspelas på Raven Hill är nästintill seg och allt för tung i gumpen när det gäller expositionen av hur psykiatrikern resonerar kring sina patienter. Den atmosfär som jag tyckte mig kunna känna av i Split lyser med sin frånvaro i Glass.

Jag tycker också att det var ett misstag att sära på Bruce Willis David Dunn och Spencer Treat Clark som repriserar sin roll som sonen Joseph. De har en ganska skön energi sinsemellan som abrupt klipps av när David hamnar på Raven Hill. Exakt vilken energi som däremot existerar mellan James McAvoys Kevin och Anya Taylor-Joys Casey är svårare att sätta fingret på, den är mest bara märklig och på gränsen (eller över den, jag har svårt att bestämma mig) när det gäller den uttjatade visan om hur Kvinnlig Kärlek Frälser Mannen. Dessutom känns det som om McAvoys arbete med sina olika personligheter, som imponerade i Split, går till överdrift här och nästan blir till en parodi på sig självt. Kanske för att Glass plockar upp och bygger vidare på den absolut minst intressanta av Kevins alla personligheter?

Inte heller är det visuella särskilt mycket att hurra för. Både Taylor-Joy och Sarah Poulson som spelar doktor Staples ser alldeles för speciella ut i sina mörkt markerande läppstift. Det blir lite för många ansiktsnärbilder, ett grepp som snarare ger intrycket av en klassisk ”talking heads”-dokumentär än en spelfilm. Plus att det känns som om filmen skyndar över en del av sina effekter på ett sätt som gör dem klart mindre övertygande.

Det känns inte helt osannolikt att Glass är Shyamalans försök att påminna världen om att han var tidigt ute i superhjälte-genren. Möjligen kan filmen också vara ett försök att skapa en slags allegori den egna karriären. I så fall ligger det nära till hands att anta att Shyamalan är den renhårige samt exceptionelle David Dunn, vilken övertalas att tvivla på sig själv och sina krafter av en oförstående omvärld. Kanske har till och med ännu mer tarvliga och destruktiva krafter haft ett finger med i spelet?

Annonser

Genom större delen av Genius sitter jag och undrar när man ska nämna The Bonfire of the Vanities så jag kan få känna att jag har lite koll på modern amerikansk litteratur. Alltså, jag har ju inte läst bokuslingen men jag känner i alla fall ingen titeln (eftersom den blev en film på 90-talet med Tom Hanks, Melanie Griffith och Bruce Willis. Som jag i och för sig inte sett. Jag ska kanske sluta prata nu…). Men det dröjer och dröjer och till slut tvingas jag göra en faktakoll som drar skam över mina förmodande litteraturkunskaper. Denna biopic-BOATS handlar om Thomas Wolfe, född 1900. Allmänt ansedd som en av de skickligaste skildrarna av samtida amerikansk kultur. Alltså icke att förväxlas med Tom Wolfe, född 1931.

När vi träffar Thomas (inte Tom!) står han och stampar ute i regnet på en gråmurrig New York-gata. Han låter sina ögon fixeras vid den byggnad där allt hans hopp för närvarande satts i händerna på Maxwell Perkins, redaktör vid förlaget Scribner’s. En man som efter ”upptäckten” av F. Scott Fitzgerald och Ernest Hemingway är ett välkänt namn i branschen. Nu lyfter han suckande på den försvarliga pappersbunten med titeln O, Lost. Kanske något att läsa på tåget hem?

Och givetvis kan Perkins inte sluta läsa när han en gång börjat. Till skillnad från sina konkurrerande förlagskollegor inser han att Wolfe är en briljant författare, men en som måste putsas och tyglas för att kunna säljas till en läshungrig amerikansk publik.

Det jag gillade med Genius är dess fokus på relationen författare-redaktör eftersom man i vanliga fall bara möter den ena halvan av en sådan duo. Inte sällan författarhalvan som dessutom oftast inte bara får, utan själv håller i, genistämpeln. Den här filmen ställer faktiskt frågan (som jag uppfattar det i alla fall) vem av de två männen som är det verkliga geniet? Kanske är det så att de inte ens är särskilt framgångsrika var och en på sitt håll, utan behöver varandra för att skapa ett gemensamt geni av kombinationer, kompositer och kompromisser?

I det avseendet blir Genius minst lika mycket en film om författande och hur det faktiskt går till att skapa en bok, som en film om författare. Extra intressant även i det avseendet i och för sig eftersom Wolfes författarskap och produktion framförallt ställs mot F. Scott Fitzgerald som vid den här tiden verkar ha sin storhetsperiod bakom sig. Istället måste han ta hand om en psykiskt sjuk Zelda och sälja sina talanger till högstbjudande för att få det hela att gå ihop.

Och eftersom Maxwell Perkins dessutom arbetade med Hemingway måste vi förstås också få en kort scen med machoförfattaren som i sin tur varnar redaktören för protegéns flyktiga sympatier. Genius sticker nämligen inte under stol med att Wolfe verkar ha varit en rätt jobbig typ att ha i sitt liv, vare sig man var redaktör eller partner. Inget var viktigare än hans skapande och hans syn på världen, något som inte minst blev kännbart för hans sugar mama, scenografen Aline Bernstein. En kvinna som lämnade både man och barn för sin allt uppslukande fascination för och förälskelse i Wolfe. Bara för att förlora honom till både Maxwell Perkins och det egna egot.

För regin står en viss Michael Grandage, van att arbeta med scenkonst. Genius är dock än så länge hans enda spelfilm. Kanske det är anledningen till att den, som så många andra biopics och BOATS, förmår skapa ett visst intresse för sin berättelse och personer men inget engagemang? Det är en respektabel film, en film som noggrant återskapar ett av depressionen färgat New York (alltså bokstavligen, Genius är en oerhört gråbrun historia), men knappast en som man kommer att minnas för sin innovativa framställning. Vi får ett antal välbekanta ”defining moments”, som när Wolfe äntligen byter ut titeln O, Lost till den som hans debutroman kom att bli känd under: Look Homeward, Angel.

Colin Firth och Jude Law spelar redaktör, respektive författare, och inte heller här skulle jag gissa att deras prestationer kommer att hamna i filmhistoriens annaler. Det är helt ok, med ett visst överspel från Laws sida eftersom Wolfe ska vara en författare som Brinner och Känner och Lever. Lite i skymundan har vi också Laura Linney och Nicole Kidman som männens bättre hälfter, vars insatser ligger i paritet med Firth och Laws. När jag tänker efter är det lite av TV-filmskänsla över hela produktionen.

Nej, en önskan om fler filmer om förlagsredaktörer är väl det jag får med mig från Genius. Den gör mig däremot inte det minsta sugen på att läsa något av Wolfe på grund av en djupt rotad skepsis mot böcker och författare som Brinner och Känner och Lever. Så kan det vara ibland.

Det känns helt följdriktigt att en man som Luc Besson älskar serier som Adèle (skelskiftesfantasy) eller Valérian et Laureline (sci-fi). Däremot kanske han borde se till att hålla tassarna borta från dem i filmsammanhang? Alternativt ägna lite tid att anamma koncept som ”Kill your darlings” och ”Show, don’t tell”.

Läs hela inlägget här »

Last Man StandingDryga 30 år efter Sergio Leones ripoff var det dags för en remake som ärade den som äras bör, det vill säga Akira Kurosawas Yojimbo. Bakom Last Man Standing stod förstås en annan man, nämligen Walter Hill. Ett namn som kanske ger vissa kvalitetsassociationer men nästan oavsett hur man räknar (Brewester’s Millions 1985, Crossroads 1986 eller Red Heat 1988) hade Hills regissörskarriär peakat för länge sedan vid pass 1996.

Last Man Standing är blott en länk i en ganska dyster kedja filmer som innehåller Another 48 hrs samt ett förvånansvärt stort antal filmer som jag aldrig hört talas om. Den senaste, Bullet To the Head, så sent som från 2012. Läs hela inlägget här »

Ännu en lista från det närmast obegripligt starka 90-talet, vilket antyds av mängden potentiellt listvärdig filmer i bubblarkategorin. Urvalet blev smärtsamt svårt och det var många favoriter som fick stryka på foten. Generellt var det mörker som gick segrande ur striden men ett par humoristiska exemplar lyckades i alla fall kriga sig in på listan.

Läs hela inlägget här »

För ett par veckor sedan dök det plötsligt upp en massa filmtopplistor över året 2009. De var kul att ta del av och jämföra, så det är klart att jag ville haka på nästa gång tillfälle gavs. Och det gjorde det i form av året 1988. Jag har tidigare skrivit om lite olika filmer som kom det här året för ett par år sedan, men det här är en mer renodlad topplista. Mycket nöje! Läs hela inlägget här »

5 senses of fearFilmspanarnaFilmspanarna intog för en lördagseftermiddag genrefilmfestivalen Monsters of Film, arrangerad av framförallt distributionsbolaget Njutafilms (ett par av oss deltog dessutom virtuellt eftersom vissa av filmerna inom Monsters of Film förnämligt nog också visades via SFAnytime). På schemat stod episodfilmen 5 Senses of Fear. Filmens innehåll är förstås ganska så uppenbart. Vi serveras fem olika scenarier som vart och ett ska svara mot de fem sinnesorganen (ingen Haley Joel Osment som ser döda människor, här inte!).

Läs hela inlägget här »

Taxichaffisen och före detta militären Korben Dallas liv tar en drastisk vändning den dagen Leeloo ramlar ned i hans taxi. Hon har skapats i ett laboratorium utifrån utomjordiskt DNA och måste ha hjälp att hitta prästen Vito Cornelius. Visst kan Korben som den gentleman han är hjälpa till med det, men när han väl avpolleterat den undersköna varelsen (hon är ju gjord för att vara ”perfekt”) kan han inte glömma henne.

Lägligt nog blir han kontaktad av sin förre officer som ber honom eskortera Leeloo i hennes uppdrag att hämta fyra stenar, av avgörande betydelse för världens överlevnad. Men även vapenhandlaren Jean-Babtiste Emanuel Zorg och hans onda torped-utomjordingar är ute efter stenarna. Läs hela inlägget här »

Publicerad på förekommen anledning från Movies-Noir som skrev om samma film i mitten av juni. Själv har jag inte sett om den trots mina lovord. Och utifrån lovorden kan jag så här i efterhand tycka att jag var lite väl snål med betyget.

***

Publicerad i Västerbottens Kuriren i juni 1995.

Uppenbarligen har Paul Newman inte samma attraktionskraft som han brukade ha. I alla fall inte i Umeå denna fredagkväll, kanske han blev utkonkurrerad av vädret.

Läs hela inlägget här »

Ett team Navy SEAL:s får i uppdrag att ”extrahera” ett antal västerlänningar från Nigeria, vilkas mission och läkarstation hotas av rebellstyrkor. När teamet väl är på plats går det väl inte riktigt som de tänkt sig, prästen och nunnorna åker inte med överhuvudtaget, och den halsstirriga (men naturligtvis undersköna) läkaren Lena vägrar att lämna alla de människor som sökt sig till missionen. Istället för att göra det som uppdraget borde ha dikterat, ”tranq this bitch and get the hell out”, tar Bruce Willis löjtnant i det här läget det första av många dåliga beslut. Vad som skulle ha varit ett enkelt in- och utuppdrag blir istället snart till ett evigt flyende från välbeväpnade (och snabba) rebellstyrkor genom regn och lerig djungel.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Javier Sierra, The Secret Supper
Stephen King, End of Watch
Anthony Doerr, All the Light We Cannot See
Selma Lagerlöf, Jerusalem

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser