The Fifth Element (1997)

Taxichaffisen och före detta militären Korben Dallas liv tar en drastisk vändning den dagen Leeloo ramlar ned i hans taxi. Hon har skapats i ett laboratorium utifrån utomjordiskt DNA och måste ha hjälp att hitta prästen Vito Cornelius. Visst kan Korben som den gentleman han är hjälpa till med det, men när han väl avpolleterat den undersköna varelsen (hon är ju gjord för att vara ”perfekt”) kan han inte glömma henne.

Lägligt nog blir han kontaktad av sin förre officer som ber honom eskortera Leeloo i hennes uppdrag att hämta fyra stenar, av avgörande betydelse för världens överlevnad. Men även vapenhandlaren Jean-Babtiste Emanuel Zorg och hans onda torped-utomjordingar är ute efter stenarna.

The Fifth Element borde egentligen vara en enda stor överdådig katastrof. Historien och de karaktärer som Luc Besson har hittat på har rätt stora hål när man tittar efter lite noggrannare – den avgrundsdjupa ondskan, Mr. Shadow, var kommer den ifrån egentligen? Varför tycks den bara fokusera på jorden? Hur kommer det sig att Leeloo tycks vara fullkomligt obekant med begreppet ”War” innan hon kommer till bokstaven W i sitt kunskapssökande? Varför har Besson utrustat Korben med en äkta film-judisk mamma?

I berättelsens utmarker antyds dessutom ett rätt rejält övervakningssamhälle, men det är inget som Besson tycks ha tyckt varit tillräckligt viktigt att fördjupa sig i. Den helt hysteriska kostymeringen signerad Jean-Paul Gaultier gör ibland att det ser ut som en jätte har gjort en Mr Creosote över hela produktionen efter att ha hetsätit Non Stop som han aldrig hunnit smälta ordentligt. Chris Tucker visar sig.

Men av någon anledning så funkade The Fifth Element inte bara när den kom utan fortfarande, 15 år senare. Man noterar många av de logiska hålen och frågetecknen men har så jäkla kul att man avfärdar dem med ett ”Ah, vad fan…” Det faktum att Gaultier har klätt ut Zorgs livvakter i latexhotpants höjer liksom bara upplevelsen till nya nivåer.

Bland annat tror jag att det hänger ihop med att Bruce Willis är riktigt bra som Korben Dallas. Die Hard-bra. Han är lagom avslappnad och ironisk och lite trött. Ju längre historien fortgår blir han också på äkta McClane-vis allt tröttare, slitnare och mer orakad. Snabbt och elegant etableras hans sökande efter en livskamrat efter skilsmässan och efter att han har träffat Leeloo faller han tillbaka på sin säng som en förälskad tonåring – mycket charmigt!

Men vi ska heller inte glömma bort Gary Oldman som tycks njuta av att göra sin vapenhandlarskurk så endimensionell som det bara går. Om inte annat ska han ha en stor eloge för att han gick med på att knalla omkring en hel film i en genomskinlig hårdplasthätta och en mycket speciell frisyr (och populär är looken fortfarande, se bara på Facebook-gruppen ”People who look like Zorg from 5th Element”).

Inte för att det kanske gör någon jättestor skillnad i sammanhanget men det känns också som att det var smart av Besson att göra sin historia till en science fiction. Upplägget i det tidiga 1900-talets Egypten med heliga stenar och nycklar hade bara blivit en rätt vanlig rädda-världen-historia om dess upplösning hade ägt rum i nutid, nu blir den av någon anledning fräsch bara för att det är år 2263.