Fistful of dollarsalt. titel: För en handfull dollar, A Fistful of Dollars

Det är svårt att inte fascineras över att Westerngenren var tvungen att ta vägen förbi först Japan och sedan Italien för att hitta sin nytändning. Vad jag har förstått har Akira Kurosawa aldrig stuckit under stol med att han inspirerats av uramerikanska genrer som Noir och Western när han gjorde sina jidaigekifilmer. Och Sergio Leone må argumentera tills han är lika skurksvettig i ansiktet som Ramon Rojas men det är ändå helt uppenbart att hans första dollar-film är en ren ripoff av Yojimbo. Ripoff istället för remake eftersom förlagan inte anges någonstans och Toho Studios var tvungna att ta till stämningssvärdet innan det hela löste sig för lite mer än en handfull dollars utanför rättssalen (bland annat 15% av intäkterna).

Har man Yojimbo i färskt minne (check) är det rätt kul att sitta och notera alla smådetaljer som Leone har plockat upp och sedan gjort en egen twist på. För det måste med en gång sägas – även om historierna är likartade har Sergio Leone betydligt mer än en ruta-för-ruta-remake. Toshiro Mifunes ensamt vandrande ronin har i förtexterna blivit till en stiliserad cowboy som hastar över en illande röd (omnious much?) bakgrund. För att det ärande publikum inte ska tvivla på vad som gäller hörs också några pistolskott. Alltså en mer förebådande inledning än i förlagan.

Jycken med handen i munnen har ersatts med en död man till häst och det lakoniska budskapet “Adios Amigo” fastnålat på ryggen. Utkikspunkten på klockstapeln blir till en balkong. Men upplägget känns förstås välbekant – Clintans från början namnlöse revolverman rider in i staden där familjerna Rojas och Baxter ligger i fullt krig med varandra. Däremot är det inte lika uppenbart som hos Kurosawa var de står rent moraliskt. Hans stridande parter var ju bägge skurkar medan John Baxter åtminstone till namnet är stadens sheriff.

Överhuvudtaget har Leone förstärkt skurkstatusen hos Rojas genom lite laborerande med sina biroller. Den sköna Marisol är mer eller mindre kidnappad tack vare påhittade anklagelser om falskspel medan maken till hennes motsvarighet i Yojimbo faktiskt hade skaffat sig en spelskuld helt på egen hand. Och cantinaägaren Silvanito blir nedslagen innan det blivit det minsta etablerat att han faktiskt har något att göra med Clintans försvinnande till skillnad från Gonji som blir tagen på bar gärning när han försöker smuggla mat till den gömde Toshiro Mifune.

Samtidigt har han gjort sin revolverman lite mer ambivalent än den herrelöse samurajen genom att förstärka både goda och dåliga sidor. Clintan överlämnar Marisol som bytesvara trots att han knappast borde vara omedveten om hennes status som fånge hos Rojas. Han satsar också kallt på att att tjäna en handfull dollars (eller för att parafrasera Spaceballs: “A shitload of dollars!”) på konflikten medan jag upplever att Toshiro går in för att riva ned hela stället mer som en kul grej.

Samtidigt har Clintan mer förbarmande gentemot Marisols lilla familj jämfört med Toshiro som mer eller mindre klår upp maken efter hans försök att visa sin tacksamhet. Samurajens hjälp kommer närmast motvilligt och det är uppenbart att han hatar makens patetiska resignation medan Clintan levererar en klassisk fras som motivation för sitt handlande: “I knew someone like you once” (vilket i och för sig tycks vara ett tema som Leone var väldigt förtjust i). I slutstriden får Clintan också vara mer ädelmodig medan Rojasbröderna föga förvånande mer svekfulla.

Först som sist måste också sägas att Clintan i rollen som den-namnlöse-revolvermannen-som-här-råkar-heta-Joe var ett lika slumpmässigt som lyckosamt val. Han var typ nummer femtielva på Leones lista över Hollywoodskådisar som regissören gärna ville ha till sin italienska Western-film men när det kommer till kisande orubblighet kan han i alla fall i de här sammanhangen tävla med självaste Toshiro.

Det är Clintans coolhet, Leones särpräglade stil med alla närbilderna plus Ennio Morricones score som på ett sätt gör A Fistful of Dollars till en otroligt bra Western. Storymässigt skulle jag säga att den slår uppföljaren For A Few Dollars More, det är tajtare i denna första film. Men jag kan inte komma ifrån att det faktiskt är Kurosawas story som Leone snott rakt av och därmed försvinner förstås lite av glansen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser