Per un pugno di dollari (1964)

Fistful of dollarsalt. titel: För en handfull dollar, A Fistful of Dollars

Det är svårt att inte fascineras över att Westerngenren var tvungen att ta vägen förbi först Japan och sedan Italien för att hitta sin nytändning. Vad jag har förstått har Akira Kurosawa aldrig stuckit under stol med att han inspirerats av uramerikanska genrer som Noir och Western när han gjorde sina jidaigekifilmer. Och Sergio Leone må argumentera tills han är lika skurksvettig i ansiktet som Ramon Rojas men det är ändå helt uppenbart att hans första dollar-film är en ren ripoff av Yojimbo. Ripoff istället för remake eftersom förlagan inte anges någonstans och Toho Studios var tvungna att ta till stämningssvärdet innan det hela löste sig för lite mer än en handfull dollars utanför rättssalen (bland annat 15% av intäkterna).

Har man Yojimbo i färskt minne (check) är det rätt kul att sitta och notera alla smådetaljer som Leone har plockat upp och sedan gjort en egen twist på. För det måste med en gång sägas – även om historierna är likartade har Sergio Leone betydligt mer än en ruta-för-ruta-remake. Toshiro Mifunes ensamt vandrande ronin har i förtexterna blivit till en stiliserad cowboy som hastar över en illande röd (omnious much?) bakgrund. För att det ärande publikum inte ska tvivla på vad som gäller hörs också några pistolskott. Alltså en mer förebådande inledning än i förlagan.

Jycken med handen i munnen har ersatts med en död man till häst och det lakoniska budskapet “Adios Amigo” fastnålat på ryggen. Utkikspunkten på klockstapeln blir till en balkong. Men upplägget känns förstås välbekant – Clintans från början namnlöse revolverman rider in i staden där familjerna Rojas och Baxter ligger i fullt krig med varandra. Däremot är det inte lika uppenbart som hos Kurosawa var de står rent moraliskt. Hans stridande parter var ju bägge skurkar medan John Baxter åtminstone till namnet är stadens sheriff.

Överhuvudtaget har Leone förstärkt skurkstatusen hos Rojas genom lite laborerande med sina biroller. Den sköna Marisol är mer eller mindre kidnappad tack vare påhittade anklagelser om falskspel medan maken till hennes motsvarighet i Yojimbo faktiskt hade skaffat sig en spelskuld helt på egen hand. Och cantinaägaren Silvanito blir nedslagen innan det blivit det minsta etablerat att han faktiskt har något att göra med Clintans försvinnande till skillnad från Gonji som blir tagen på bar gärning när han försöker smuggla mat till den gömde Toshiro Mifune.

Samtidigt har han gjort sin revolverman lite mer ambivalent än den herrelöse samurajen genom att förstärka både goda och dåliga sidor. Clintan överlämnar Marisol som bytesvara trots att han knappast borde vara omedveten om hennes status som fånge hos Rojas. Han satsar också kallt på att att tjäna en handfull dollars (eller för att parafrasera Spaceballs: “A shitload of dollars!”) på konflikten medan jag upplever att Toshiro går in för att riva ned hela stället mer som en kul grej.

Samtidigt har Clintan mer förbarmande gentemot Marisols lilla familj jämfört med Toshiro som mer eller mindre klår upp maken efter hans försök att visa sin tacksamhet. Samurajens hjälp kommer närmast motvilligt och det är uppenbart att han hatar makens patetiska resignation medan Clintan levererar en klassisk fras som motivation för sitt handlande: “I knew someone like you once” (vilket i och för sig tycks vara ett tema som Leone var väldigt förtjust i). I slutstriden får Clintan också vara mer ädelmodig medan Rojasbröderna föga förvånande mer svekfulla.

Först som sist måste också sägas att Clintan i rollen som den-namnlöse-revolvermannen-som-här-råkar-heta-Joe var ett lika slumpmässigt som lyckosamt val. Han var typ nummer femtielva på Leones lista över Hollywoodskådisar som regissören gärna ville ha till sin italienska Western-film men när det kommer till kisande orubblighet kan han i alla fall i de här sammanhangen tävla med självaste Toshiro.

Det är Clintans coolhet, Leones särpräglade stil med alla närbilderna plus Ennio Morricones score som på ett sätt gör A Fistful of Dollars till en otroligt bra Western. Storymässigt skulle jag säga att den slår uppföljaren For A Few Dollars More, det är tajtare i denna första film. Men jag kan inte komma ifrån att det faktiskt är Kurosawas story som Leone snott rakt av och därmed försvinner förstås lite av glansen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

17 reaktioner till “Per un pugno di dollari (1964)”

  1. Ripoff eller ej (det är givetvis en ripoff); Leone är den större mästaren och Per un Pugno di Dollari den bättre filmen! Den film jag såg om flest gånger i min barndom, även om För Några Få Dollar Mer, Frankenstein och Goldfinger kördes varma dom med Vilket jag i efterhand nämner just för att jag är så nöjd över att min barnroll blir så mycket mer cineastig än barnfördomen, haha – även om det inte är Godard och Fellini precis.

    Men oerhört kul att få läsa en direkt jämförelse mellan denna och Yojimbo! Jag gillar bägge, men älskar endast en. Hade dock Yojimbo som nickname på ett filmforum för länge, länge sedan, så finns en del nostalgi till den titeln. För En Handfull Dollar är dock inte min favorit av Leone. Redan som barn tyckte jag filmen var lite för enkelt inrutad för min smak och bägge efterföljare i dollatrilogin samt Once Upon a Time in The West och America är bättre. Duck, You Sucker! behöver jag däremot se om innan jag bildar en aktuell uppfattning.

  2. I beg to differ! När det gäller Kurosawa vs Leone, alltså 🙂 När det gäller dollartrilogin är nog favoriten The Good… Medan jag inte alls blev särskilt förtjust i Once Upon a Time in America.

    För att vara barndomsfilmer så är det ju ändå en klart respektabel lineup. Rätt långt ifrån Disney och Alla vi barn i Bullerbyn 😉

  3. Mm, Once Upon a Time in America är svår, men senast jag såg det mastodontdramat var jag rätt fängslad hela vägen och upprymd över det visuellt och musikaliskt vackra som kommer ur den, trots att det ”bara” är drama det kramas ut ur. Musik och foto brukar ju ha en fördel i andra genres många gånger menar jag. Men Once Upon a Time in the West och Den Gode… är dom allra starkaste av honom. Magi där typ rakt igenom.

  4. Hrm vi får se vart Once Upon a Time in America hamnar på min 100 topp lista som jag kör igång med efter musikalveckan – att den är med såpass kan jag avslöja.
    Dagens film var dett alltför länge sedan jag såg – jag har dunkla minnen av den man anar att jag skulle gilla den då jag uppskattar Leone allt mer med åldern. Såg om För några… härom veckan efter ditt inlägg – den höll klassen.

  5. Ja, genusperspektivet klagades det mycket på när den ännu längre, remastrade utgåvan hade premiär för några år sedan vid Cannes. Då blev jag själv lite bekymrad över hur jag egentligen tycker om den som helhet vid en omtitt. Jag ogillade dock en sekvens framför allt när jag såg den ett par gånger för säkert 10-11 år sedan, då den kändes misogyn.

  6. @Filmitch: Det var som tusan, men nu när du säger det var jag nog medveten om att du gillar filmen mycket. Själv är jag tydligen mer svag för western än för maffia 😉 Du tar dessutom på dig stora bloggprojekt-hatten den här våren ser jag 🙂 Kul att jag kunde inspirera till omtitt och att Leone fortfarande höll måttet.

    @Absurd Cinema: Jag tror inte bu behöver känna dig bekymrad 🙂 Var det scenen mot slutet i bilen?

  7. Jag minns inte scenen specifikt, men ja, någonting med bilen och en eventuellt föregående festscen där kvinnan i fråga blir förnedrad eller något, har jag för mig, ur ett väldigt vagt minne. Var nog mer en ren känsla, då jag inte har något emot hur karaktärer behandlar varandra i filmer egentligen. Åtminstone inte om det inte skildras som något positivt att göra något jag inte kan se som förståeligt. Den reflektionen kan göras lång, haha.

  8. Senast jag gjorde en regelrätt topplista över favoritfilmer genom tiderna låg Once Upon a Time in America mycket högt (som Leones filmer i stort gör). Runt strecket för topp 5 faktiskt. Skulle jag rangordna idag skulle den inte vara riktigt så högt upp, men mitt tioåriga minne minns den i vilket fall som stark. Då klassade jag den alltså högre än Gudfadern 1-2, nu skulle jag inte ta i *så* mycket, men en klart riktigt stark skildring med underbar musik och tidskänsla.

  9. @Absurd Cinema: Då tror jag ändå att vi fastnat på samma scen. Men visst, Leone är väl kanske inte den regissör som gjort absolut mest för Kvinnor Kan-perspektivet 🙂

  10. Haha, nej och inte för ”Män Kan!”-perspektivet heller. Men för att alla kan vara giriga och jävliga, oavsett klasstillhörighet. På så sätt är han kanske mer sund och jämställd än vad vi ofta tänker. 🙂 Fast någonstans har han trots allt änglafierat kvinnan. Inte i handling, men i godhet. Så det han hade kvar att berätta för att verkligen vara jämställd och rättvis, är en girig och vidrig kvinnoroll utan änglakaraktär. En kvinna som dödar rycker rättvisa ur behövandes händer.

  11. @Absurd Cinema: Bra spaning där, alla män hos Leone är förhållandevis jämlika i det att alla är mer eller mindre giriga egocentriker. Gärna hämndlystna också 🙂 Däremot skulle jag nog våga påstå att i den mån kvinnor förekommer är de i princip alltid offer medan männen är förövare.

  12. Japp, där är han inte bättre än den överväldigande majoriteten för sin tid men även idag. Skulle varit mer sadistiska kvinnor som förgrep sig sorglöst och framför allt sköt män helt enkelt. En Django Unchained för kvinnorollen. Finns det någon sådan western, som gör detta utan distans? Förmodligen har det inte slunkit förbi den manliga censurmakten.

  13. @Absurd Cinema: Jag är för dåligt bekant med westerngenren för att komma på några exempel om det nu finns några. Men kanske Tarantino försökte med något sådant i den stilen med Daisy Domergue?

  14. Ja, faktiskt. Och många blev lite ledsna över att han gjorde det, när det utifrån detta perspektiv är tydligt jämlikhetsgynnande/feministiskt. Men även utifrån perspektivet att kvinnor liksom män och andra lär vara fria att skildras på alla tänkbara sätt, där en osympatisk kvinnlig karaktär många gånger är mer feministisk än en sympatisk sådan. Sedan tycker jag Daisy är minst lika sympatisk som övriga i den stugan och lever sitt liv oberoende av kön i den filmen, vilket många undgår att inse.

    Men nu offtopicar jag mig långt in i Tarantinos territorium istället så för att ta tillbaka det till För En Handfull Dollar; bra western. 🙂

  15. @Absurd Cinema: Alltid trevligt med OT-diskussioner. Och Daisy skulle väl definitivt kvalificera sig för diskussionen om kvinnligt utseende du hade borta hos dig. Jag kan rekommendera att du tittar in igen på bloggen nästa måndag… 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: