Publicerad i VästerbottensKuriren i juli 1996

Nu för tiden kan det ibland kännas svårt att överleva om man inte har tillgång till TV. Här i Sverige kan man få nöja sig med fem eller sex kanaler, ibland så få som tre. Och om man kan få abstinens efter tre kanaler kan man ju tänka sig hur det kan bli i USA där det det i princip finns ett obegränsat antal att koppla upp sig mot om man bara vet hur.

Steven har blivt utkastad av sin flickvän Robin och går som på nålar i den nya lägenheten eftersom kabelkanalerna ännu inte är installerade. Till slut kommer installatören och de kommer ganska bra överens. Dock visar det sig att ”kabelkillen” — Chip Douglas — drar lite störe växlar på den här vänskapen är vad Steven gör. Chip börjar med att förfölja Steven och invaderar till och med hans familj. Det skall visa sig att Chip kan bli Stevens bästa vän eller hans värsta fiende, det är bara att välja.

Jim Carrey kan ibland tyckas som Gud gåva till komedin. Hans första filmer var också mycket roliga men med Cable Guy har man gjort tappra försök att utvidga Carreys reportoar och det är inte helt lyckat. Den stackars kontaktsökande Chip är för tragisk för att man skall kunna skratta helhjärtat år honom, samtidigt som han skämtar alltför desperat för att att man skall ta hans tragik på allvar. Det tycks som om regissören Ben Stiller har velat efterhärma kabelTV i så stor utsträckning som möjligt, filmen är ett sammelsurium av komedi, tragedi, thriller samt ytterligare femton genrer. Men i sina briljanta stunder är Carrey fortfarande hysteriskt rolig och Broderick är inte helt oäven som den lätt förvirrade sidekicken.

Kanske det är dags att se upp för en hel generation av Cable Guys, människor vilka har haft TV:n som barnvakt och växt upp i tron att den riktiga världen är den som skildras i rutan. Personer som är övertygade om att Glamour uttolkar världens sanning och att Rederiet är Guds sändebud — hemska tanke…

Omdöme 2010:

Jag vet inte om problemet var att jag väntade mig något helt annat efter Ace Ventura och The Mask för efter ett antal omtagningar är jag beredd att benämna den som mycket bra. Blandningen av genrer är en av dess styrkor och Cable Guy är definitivt den svartaste av Ben Stillers filmer. Scenen där Jim Carrey karaokear fram “Don’t you want somebody to love” är fantastisk i all sin tragik. Helt klart värd ytterligare minst ett betygssteg. ”Prison rules, eh…”