Ibland ser man filmer som gör att mycket faller på plats. The Warriors är en sådan film. Inte blir man en bättre människa på ett andligt plan direkt, men att helt plötsligt få ordning på en massa popkulturella referenser från högklassiga serier som Scrubs är inte att förakta: ”Do you see what you get, Carla?! Do you see what you get when you mess with the warrior?!” Då jag var blott åtta år när det begav sig fick jag så här på senare år också en chans att sätta videovåldsdebatten anno 1980 i ett sammanhang.

Grundstoryn är enkel: Medlemmar i gänget The Warriors måste ta sig från det främmande Bronx hem till Coney Island under en het fjärde julinatt. I sig kanske det inte skulle vara någon stor grej men de har blivit falskeligen anklagade för att ha skjutit Cyrus, ledare för The Gramercy Riffs. Alla gäng i New York är alltså ute efter dem för att kunna komma på god fot med Riffs.

Det är inget att hymla med, The Warriors är definitivt inte världens bästa film — dialogen är ibland rent korkad och genusperspektivet ska vi inte prata om. Men jag kan verkligen förstå att den har blivit en sådan kultklassiker, hade jag varit i tonåren när jag såg den första gången hade jag antagligen avgudat den med samma hetta som jag nu istället gjorde Highlander. Manuset är späckat med coola utrop (”Can you count, suckers?!”) och inte minst ljussättningen ger en säregen stil.

Sedan är det ju inte helt fel att det dessutom finns en klar sci-fi/Escape From New York-känsla med alla gängen i sina olika kostymer, kanske mest tydligt hos The Baseball Furies. Till den overkliga känslan ska väl också räknas det faktum att man i detta New York tycks kunna puckla på varandra med baseballträn utan att så mycket som en droppe blod spills. Ge mig sedan tjejgänget The Lizzies (”The chicks are packed!”) och Mercedes Ruehl i en liten roll som undercoverpolis och jag är med!

Annonser