Twilight saga #2

Sista rycket med våra vampyrkompisar och nu är jag på något sätt ändå i fas med Fiffi som ikväll postar sitt sista inlägg om Twilight-seriens sista film — Breaking Dawn, pt 2. Själv gör jag en slags sammanfattning av seriens karaktärer och huvudsakliga innehåll.

***

Team Bella
Det är lika bra att erkänna det: jag har jäkligt svårt för Kristen Stewart. Mestadels upplever jag henne som helt nollställd, möjligen åt det buttra hållet eftersom mungiporna oftast strävar nedåt. Hennes utseende funkar bra som en inledande plain Jane men blir då desto mer svårsmält som fotomodellsnygg vampyr, komplett med en fyllig hårman (kan vampyrers hår verkligen växa?). Meyers dialog som i böckerna möjligen kan funka i den egna fantasin blir i Kristens mun (och Roberts också, förstås) hopplöst fjantig och högtravande.

Team Edward
Det är lika bra att erkänna det: Robert Pattinson får mig att skratta. And not in a good way. Jag kan inte med bästa vilja i världen få honom att stämma överens med min mentala bild av en ”greek god”. Istället vill jag hälla ett glas vatten över hans omsorgsfulla och onaturligt naturliga frisyr, kasta ytterligare ett glas vatten i ansiktet för att skölja bort zinkpastan och örfila upp honom ett par gånger för att se om det kan få honom att sluta titta så där truligt på världen under lugg. Borde kanske kunna funka om luggen är bortsköljd. Som övertygande kärlekspar är alltså Edward och Bella milt sagt körda för min del. Fördelen skulle möjligen vara att vinkeln glorfiering-av-potentiell-stalker-pojkvän helt försvinner i filmerna eftersom Robbans bad guy-status inte höstar in särskilt många pluspoäng.

Team Jacob
Av triangeln är Taylor Lautner den minst affekterade (vilket kanske inte säger så mycket i det här sammanhanget). Däremot kan jag inte låta bli att tycka lite synd om honom där han hela tiden måste springa omkring med bar överkropp för att publiken ska få en snygg kropp att drägla efter. Frågan är om Stephanie Meyer kom på det här med övernaturligt varmblodiga varulvar först och avklädningen bara blev en bonus eller om hon medvetet försökte komma på ett sätt att klä av sina karaktärer.

Team Cullen
Även här har vi zinkpastaproblematiken. Alla vampyrerna ser helt enkelt jäkligt skumma ut även om priset tas av Peter Facinelli (Carlisle) och Monroe Jackson Rathbone (Jasper. Och japp, han är släkt med Den Basil Rathbone). Det faktum att Jackson har ett i sammanhanget passande namn gör honom tyvärr inte mer trovärdig som föredetta inbördeskrigsveteran i sydstatsarmén.

Team Mortals
Utgör egentligen inte mer än en bakgrundsfond för Bella och Edward. Däremot har jag lite svårt att förstå varför man måste göra kontrasterna mellan de trist vardagliga samt vanliga människorna och de spännande vampyrerna ännu mer övertydliga? Michael Welchs Mike är klart töntigare än nödvändigt och Anna Kendricks Jessica blir särskilt i Breaking Dawn, pt 1 en regelrätt bitch. Billy Burke är däremot en rätt sympatisk farsa till sin obegripliga tonårsdotter.

Team Volturi
Again, with the zinkpasta! Det känns på något sätt symptomatiskt för serien som helhelt att till och med en duktig skådis som Michael Sheen här framstår som utklädd i långt hår och svart slängkappa och dessutom tycks pinsamt medveten om att han framstår som just utklädd. Han är en deltagare på en Halloween-maskerad som hellre skulle vilja sitta hemma i soffan i jeans och t-shirt och mula chips.

Team Sex
Tja, varför inte? Både i böckerna och alldeles särskilt i filmerna spelar sexet en stor roll, antingen uttalat eller i undertexten. Bella vill, Edward vill inte kan man väl enkelt sammanfatta det med. Fast inte för att han egentligen inte vill (han är väl en riktigt man, för tusan?!), utan enbart för att han är rädd att skada sin älskade. I de första tre delarna får kärleken givetvis endast uttryckas fysiskt genom händer som griper om varandra och innerliga kyssar som gärna avslutas med att Kristen och Robert vilar pannorna mot varandra i gemensamt och perfekt samförstånd.

När det väl ska till är Stephanie Meyer kyskare än Walt Disney i sina beskrivningar, om än inte i sina antydningar. Filmerna tror sig veta bättre vad publiken vill ha och går därmed aningens längre med orgasmansikten, hopflätade ben och händer (dock tydligt utrustade med prudentliga vigselringar) som kramar lakan till svettiga bollar.

Tack vare deras Odödliga Kärlek är det dock ingen större tveksamhet i vare sig bok eller film att sex för Bella och Edward från den allra första, trevande beröringen är Helt Fantastiskt. Trots att de dittills aldrig ens sett varandra nakna. Visst ja, det kanske också ska påpekas att alla icke-straighta, dödliga såväl som o-dito, icke göre sig besvär i Stephanie Meyers värld. Den är kliniskt ren från såväl andäktigt fuktläppade Carmillor som självhatande Anne Rice-garderobsvampyrer.

Just sexet är i och för sig bara en av många vardagsfernissor man tvingas acceptera om The Twilight Saga ska funka. Eftersom jag inte är helt övertygad om förträffligheten (för att inte tala om hållbarheten) i Meyers kärlekskoncept och än mindre av Kristen Stewart och Robert Pattinsons förmåga att levandegöra det för mig kommer jag sannolikt inte att stå i första ledet och skrika på nästa Twilight-konvent.

Twilight (2008)

New Moon (2009)

Eclipse (2010)

Breaking Dawn, pt 1 (2011)

Breaking Dawn, pt 2 (2012)