ALIMo: 1998-1999

1998
Antalet sedda filmer sjunker en aning eftersom 1997 tyvärr blev sista året för Filmstudion i Umeå. Men Filmfestivalen lever och har hälsan än så länge.

Jag känner mig extremt tveksam till den nya svenska ungdomsfilmen regisserad av mannen som tydligen ska ha utnämnts till Malmös Raimbaud. Men Fucking Åmål blir en sprudlande glad bekantskap trots att den sysselsätter sig med ämnen som tonårs- och småstadsångest (”Varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”), sexuell identitet och självmord.

Judi Dench gör återkomst som brittisk dronning, men av modell äldre. Shakespeare in Love är en helt ok romcom men den är minnesvärd mest för att jag ser den på en flight med Air France till Mexico. Engelsk text och spanskt dubbat tal är inga optimala förutsättningar. Samma dronning, bara i lite yngre format gör att jag och många med mig får upp ögonen för australiensiskan Catherine Élise Blanchett i Elizabeth. Filmerna har också Joseph Fiennes gemensamt.

Faktum är att det finns många dubbletter det här året. Armageddon slår Deep Impact med hästlängder (särskilt om vi väljer att blunda för The Final Speech) och Antz känns lite fräschare än A Bug’s Life, även om den senare bygger på mästaren Akira Kurosawa. Eller också är det bara att man inte är van att höra Woody Allen dubba animerad film.

Andra världskriget uppstår också i två olika konstellationer, varav ingen är någon större hit för min del. För Terrence Malicks The Thin Red Line utfärdas en tydlig prettovarning, vilket knappast kan sägas om Steven Spielberg och Saving Private Ryan. Däremot blir den senare filmen aldrig särskilt engagerande och då beror det nog inte bara på ett ett vagt illamående som håller i sig efter försöken att inta ett bakelsefika samtidigt som de allierade intar Omaha Beach.

The Siege är en film som försöker vara för många saker samtidigt och inte riktigt lyckas med något av dem, men vars historia däremot är väldigt intressant i ett 9-11-perspektiv. Ytterligare en film som sysselsätter sig med moraliska spetsfundigheter på ett riktigt klurigt sätt och som innehåller trevliga skådisar av typen William H. Macy, Jeff Daniels samt Joan Allen är Pleasantville.

Trots stark konkurrens är årets bästa film ett lätt val för mig. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har sett Out of Sight men den är alltid lika bra. Storymässigt den bästa Elmore Leonard-filmatiseringen, möjligen med undantag för Jackie Brown, och även en av Steven Soderberghs bästa filmer. Men magin skapas i spänningen mellan George Clooney och Jennifer Lopez. Och så lite av en underbart stissig Steve Zahn.

Nostalgifria listan
The Truman Show
American History X
The Big Lebowski
Ringu

Uj, många filmer som jag har kvar att se från just detta år: Festen, Lock Stock and Two Smoking Barrels, Central do Brazil, Run Lola Run, Pi och Fear & Loathing in Las Vegas.

1999
Steve Zahn gör även detta år en fantastiskt rolig rollprestation i Happy, Texas där han och Jeremy Northam försöker hålla sig undan polisen genom att låtsas vara skönhetstävlingsarrangörer. Scenen där Steve ska dansa för sina unga protegéer slutar man aldrig att skratta åt. Skrattet fastnar lite i halsen av pur förvåning när jag rätt oförberedd på en Londonbiograf hör Terence och Philip klämma i med Uncle Fucka. Får de verkligen säga sådana saker?! Fortfarande tycker jag filmen är bättre än serien.

George Lucas får storhetsvansinne (eller ger möjligen äntligen uttryck för det) med sin Star Wars-prequel The Phantom Menace. Åsikterna går isär om slutresultatet men världen förbrödras i enighet om en sak: Jar-Jar Binks är…ingen särskilt lyckad karaktär.

Till skillnad från sin insats i pappas The Godfather III får Sofia Coppola mycket beröm för sin regissörsdebut The Virgin Suicides. Jag tror inte jag gillar Coppolas stil men lovar att se Lost in Translation innan jag bestämmer mig för gott. Kirsten Dunst står också på rollistan till en bra mockumentär, Drop Dead Gorgeous, där hon flankeras av Denise Richards som för en gångs skull inte bara är ofrivilligt rolig.

Finnen Renny Harlin följer upp Long Kiss Goodnight med Deep Blue Sea och ska till dags dato sedan aldrig göra lika bra filmer igen. Mer klassisk matinéfilm bjuder Stephen Sommers, Brendan Fraser och Rachel Weisz i The Mummy som trots lite halvkackiga effekter fortfarande är en underhållande äventyrsrulle. Detsamma kan dock inte sägas om de hemska uppföljarna, särskilt inte om vi slänger in erbarmligt dåliga The Scorpion King (som trots sin uselhet fått två uppföljare, vart är världen på väg?!). Barry Sonnenfeld, Will Smith och Kevin Kline försöker göra om det lättsamma matinéäventyrskonststycket i Wild Wild West men resultatet är bara pinsamt för alla inblandade.

The Blair Witch Project uppfinner i princip found footage-genren och filmvärlden är aldrig mera sig lik. Nu tror tyvärr alla att man enbart med hjälp av en skakig handkamera kan skapa Spänning. Själv förhåller jag mig tveksam till hela spektaklet innan jag blir övertygad av Cloverfield.

Kevin Smith gör sin enligt min mening bästa film med Matt Damon och Ben Affleck som hämnande men fallna änglar i Dogma. Matt Damon gör dessutom en ännu bättre prestation som den talangfulle Tom Ripley. Och även om den inte når upp till Falling Down– eller Flatlinersnivå får Joel Schumacher ut riktigt bra prestationer från den strokedrabbade Robert deNiro och klänningsbärande Philip Seymour Hoffman i Flawless. PSH är ju dessutom också med i The Talented Mr. Ripley.

Två övervärderade filmer i mitt tycke är American Beauty och Eyes Wide Shut. Förortsångest och medelålderskriser har vi sett förut och historien med en ”vågad” orgie känns rätt daterad. Två ytterligare misstag på filmhimlen är bägge uppföljare, vilket kanske inte är särskilt förvånande. Disney försöker uppdatera sin berömda konsertfilm med Fantasia 2000 och Mike Myers introducerar tyvärr karaktären Fat Bastard i Austin Powers 2.

Även det här året är den bästa filmen lätt att hitta. Trots alla lovord som Alexander Payne fått för About Schmidt, Sideways och The Descendants har jag sett om Election fler gånger än jag kan räkna. Matthew Broderick är vanlig och lite småpatetisk i sina kortärmade skjortor och otrohetsförsök medan Reese Witherspoon gör sin absolut bästa roll som en extremt målmedveten skolrådsordförandekandidat.

Nostalgifria listan
Fight Club
Matrix
Sixth Sense
Yi ge dou bu neng shao (Vikarien)
Being John Malkovich

Filmer som jag har kvar att se är bland annat The Straight Story och Ghost Dog (min sista Jim Jarmusch innan jag ger upp för gott).