The Mummy (1999)

The Mummy är äventyrsfilm när den är som bäst! Huvudpersonen är dock inte, som man kanske skulle kunna tro av titeln, mumien själv utan bibliotekarien Evelyn. Då det är 1920-tal och den arkeologiska vetenskapen (läs: gravplundringen) levde livets glada dagar i Egypten ger sig Evelyn, tillsammans med brodern Jonathan och äventyraren Rick O’Connell, iväg till den mystiska staden Hamunaptra. I sin forskariver lyckas sällskapet dock återuppväcka den mumifierade översteprästen Imhotep och då han, såsom sig bör, är en extremt ond mumie hotar snart han hela den civiliserade världen.

Det är action, det är effekter som till stora delar fortfarande håller trots att filmen har tio år på nacken, det är biljakter — kort sagt det mesta man kan önska sig. Stephen Sommers har lyckats inkorporera alla de mest fantasieggande egyptologiska elementen i sitt manus samtidigt som de lättsammare komiska momenten oftast funkar. Filmen skiljer sig därmed från den klassiska 30-talsversionen med Boris Karloff, vars tempo var betydligt mer eftertänksamt. Brendan Frasers Rick O’Connell är väl kanske inte riktigt i Indiana Jonesklass (ärligt talat, vem är det?) men klarar ändå hjälterollen med bravur. Rachel Wisz Evelyn är lagom virrig (hon är ju trots allt bibliotekarie) men har samtidigt viljestyrka nog att inte bara bli ett kuttersmycke.

Det enda man kan fundera över är om de gamla egyptierna verkligen hade tänkt över det här med förbannelser. Är det så himla smart med en förbannelse som under vissa omständigheter gör offret allsmäktigt med makt att förstöra hela världen?