Cloverfield (2008)

Här ser man vad låga förväntningar kan göra. Cloverfield hissades till en början som monsterfilmernas Citizen Kane och hypen var enorm med eggande trailers och mängder av tie-ins. När den sedan väl gick upp på biograferna upplevde jag det i alla fall som den dök på nosen rätt snabbt, det klagades rejält på skakig handkamera (Roger Ebert döpte den till ”La Shakily Queasy-Cam”) och många recensenter var långt ifrån imponerade (”badly constructed, humorless and emotionally sadistic”). Och vad får vi ut av låga förväntningar? Ja, i alla fall inga större besvikelser.

Det blir med en gång klart att detta kommer att vara en av de där ”recovered footage”-filmerna och att det vi ska få se ska ha hittats i den ”incident area, formerly known as Central Park”. Omnious…

Inledningsvis kan Cloverfield kännas lite förvirrande – vi har precis hunnit greppa förhållandet mellan de två första personerna vi fått introducerade för oss (Rob och Beth) genom den famöst skakiga handkameran innan det abrupt bryts och vi helt plötsligt får möta Jason och Lily. Kameran förpassas därefter raskt över till Hud som fortsättningsvis är vår kameraman, berättare och cieceron, allt i ett. Efter ett tag klarnar dock bilden. Jason och Rob är bröder och Jason har lånat Robs kamera för att filma festen man har för att fira att Rob fått ett coolt jobb i Japan. Till festen kommer också Beth men i sällskap med en Travis och vi förstår att det hunnit hända en del på den där månaden som skiljer de båda filmningstillfällena åt.

Festen löper på som fester brukar göra och det blir snabbt klart att Hud med kameran både är korkad, taktlös och har noll uppfattning om sociala koder. Å andra sidan är väl detta något av en förutsättning för att hela handkamera-upplägget ska funka, så ok för den här gången. Vad som är trist är dock att man sett till att låta Huds utseende spegla hans personlighet, det lilla vi får se är småslabbigt och aningens mulligt; det hade känts betydligt fräschare om denna klumpeduns åtminstone hade fått vara en Adonis. Men visst, då hade kanske avsnoppandet från Marlena (Huds stora kärlekssuktan) inte varit lika övertygande.

Nåväl, festen är bara en mindre inledning för att etablera karaktärer och relationer. Snart smäller det till ordentligt – en jordbävning i New York? Alla springer upp på taket för att titta (Hud med kameran klistrad till ögat eller åtminstone i huvudhöjd) och långt bort mot skylinen ser de en rejäl explosion. En explosion som börjar regna eld mot huset där de står. Lika snabbt ned för trapporna igen och ut på gatan där fullt kaos råder (redan innan Frihetsgudinnans huvud kommer farande). En grupp bestående av Hud, Lily, Rob, Jason och Marlena (som kommer stapplande och mumlar ”It was eating everyone”) försöker ta sig bort från Manhattan via Brooklyn Bridge men Rob får ett samtal från Beth som han naturligtvis inte kan ignorera.

Själva poängen med Cloverfield är att ingen på sant H.G. Wells-manér fattar vad som är på gång; varken tittare, vårt lilla gäng eller militären som snabbt är på plats (och visst påminner storyn inte så lite om The War of the Worlds?). Det är inte utan att man funderar på om Wells lyckades hitta en historia av rent jungianska mått — ankomsten i form av brinnande klot från himlen, kaoset och maktlösheten.

Handkameran tjänar naturligtvis sitt syfte genom att göra framställningen ännu mer suggestiv och förvirrande och eftersom jag nu inte satt i en biosalong och dessutom inte har anlag för åksjuka tyckte jag att det funkade riktigt bra. Till skillnad från Rec blir dock själva filmandet i Cloverfield rätt krystat om man tillåter sig att tänka efter: när man springer för sitt liv ser man knappast till att kameran alltid är riktad framåt.

Historien som sådan blev dock lite extra intressant eftersom Trash is King i en text om den japanska filmen The H-Man diskuterade japanernas terapeutiska filmskapande kring atombomsfällningarna över Hiroshima och Nagasaki. Det är inte svårt att se Cloverfield, i likhet med exempelvis Spielbergs version av de kosmiska krigen, som en rätt uppenbar parallell till ett sådant terapeutiskt filmskapande utgående från 9-11. Ute på New Yorks gator kommer det dammoln rullande och människor går omkring som i trans, precis som de bilder vi sett så många gånger från ground zero. Filmen blir helt enkelt ett omtag av den traumatiska upplevelsen att vara utsatt för livsfara och inte ha en aning om från vad eller varför.

Detta var också något som renderade i en hel del kritik, man menade att det inte fanns någon poäng med filmen, att det bara blev ett spektakel som utnyttjade ett nationellt trauma för att göra underhållning. För min del tror jag att det kan finnas en poäng bara i att gestalta händelserna i en annan dräkt utan att man för den skull nödvändigtvis måste ha något djupsinnigt budskap att haka på. Det kan vara en bearbetning så god som någon.

Men bortsett från dessa implikationer blev Cloverfield ändå en helt ok monsterrulle även om jag tycker att effekterna som gällde ting (primärt Frihetsgudinnan och Brooklyn Bridge) vida översteg de som gällde själva monstret. Trots att jag satt framför en TV kändes det som om jag var där när Brooklyn Bridge kollapsar i ett svirrande av avslitna stålvajrar och mullrande av sönderfallande betong. Se där vad låga förväntningar kan åstadkomma.

12 reaktioner till “Cloverfield (2008)”

  1. Jag såg Cloverfield innan all hype då jag var i Thailand och den visades där innan den kom till Europa och samtidigt som den hade premiär i USA. Hade bara hört att det skulle vara en monsterfilm, men inte mycket mer. Upplevelsen slog det mesta på bio faktiskt (iaf i genren) och jag njöt under stora delar av filmen.

    Så så kan det gå när man inte har några förväntningar 🙂

  2. Det är ju oftast utan förväntningarna som det går som bäst. Det låter som en häftig bioupplevelse minst sagt — kul!

  3. Även jag hade låga förväntningar. jag gillar handekamera/lost footage genren och denna är en av toppfilmerna. Filmen lyckades mycket väl med att förmedla skräcken, paniken och förvirrningen och blev något så ovanligt som en ryslig monsterrulle (oftast kan de vara spännande men inte rysliga). Däremot föredrar jag handkamera filmer på tv.n risken att bli åksjuk är överhängande om jag ser de på bio.

  4. @filmitch: Tack vare Blair Witch har jag fortfarande väldigt dålig inställning till recovered footage men nu har jag sett flera stycken som faktiskt varit riktigt bra. Hmm, och jag som berömt mig med att inte vara särskilt åksjukekänslig men inser att jag inte sett en enda av dem på bio. Kanske lika bra att hålla sig till TV:n som du säger.

  5. Jag såg den på bio utan speciellt höga förväntningar, men det hjälpte föga. Tyckte den var enbart utdragen och frustrerande att se på, även om spänningen då och då blixtrade till.

  6. Jag hade normala förväntningar men blev ändå mycket positivt överraskad! Jag gillade denna film skarpt, mycket pga slutet kan jag tillägga.

  7. Jag har inte sett den här. Det är som M-Noir är inne på en film som man nog borde ha sett på bio för att få bästa upplevelsen. Recovered footage-filmerna är jag relativt less på. Men efter dina ord så kanske det blir en titt på den här trots allt. Just kopplingen till 9/11 hade jag faktiskt inte tänkt på trots att det är uppenbart.

    Neeeej, vad tråkigt att detta var det sista inlägget i ditt invasionstema. Jag hade missat att det skulle pågå så kort tid. Trodde det skulle bli som i Halloween-fallet och en hel månad med invasionsfilmer. 😉

  8. @Pladd: Ja, det var nog inte enbart högt uppskruvade förväntningar som gjorde att den dök på nosen på biograferna. Men utdragen måste jag säga att jag absolut inte upplevde den som.

    @Henke: Slutet tyckte jag kanske kändes lite uppenbart, men det är ju å andra sidan svårt att komma ifrån när det gäller recovered footage. Hela poängen är ju liksom att det ofta inte ska ha gått så bra för de som filmar.

    @Jojjentio: Ja, nog börjar det bli lite väl många som utnyttjar recovered footage-greppet men jag tyckte som sagt att det var en helt ok upplevelse även utanför biografen.

    Haha, en hel månad vet jag inte om jag skulle fixa. I alla fall inte så snart inpå. Jag håller mig nog till temaveckor snarare än temamånader, de blir lite mer hanterliga 😀

  9. Jag är lite tveksam till helheten, mest för att jag hade svårt att uppfatta den. Till skillnad från dig var jag nämligen vansinnigt åksjuk filmen igenom. Det fanns ju inte direkt någon enda paus i fladdrandet. Men lite småspännande vill jag allt minnas att den var.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: