Här ser man vad låga förväntningar kan göra. Cloverfield hissades till en början som monsterfilmernas Citizen Kane och hypen var enorm med eggande trailers och mängder av tie-ins. När den sedan väl gick upp på biograferna upplevde jag det i alla fall som den dök på nosen rätt snabbt, det klagades rejält på skakig handkamera (Roger Ebert döpte den till ”La Shakily Queasy-Cam”) och många recensenter var långt ifrån imponerade (”badly constructed, humorless and emotionally sadistic”). Och vad får vi ut av låga förväntningar? Ja, i alla fall inga större besvikelser.

Det blir med en gång klart att detta kommer att vara en av de där ”recovered footage”-filmerna och att det vi ska få se ska ha hittats i den ”incident area, formerly known as Central Park”. Omnious…

Inledningsvis kan Cloverfield kännas lite förvirrande – vi har precis hunnit greppa förhållandet mellan de två första personerna vi fått introducerade för oss (Rob och Beth) genom den famöst skakiga handkameran innan det abrupt bryts och vi helt plötsligt får möta Jason och Lily. Kameran förpassas därefter raskt över till Hud som fortsättningsvis är vår kameraman, berättare och cieceron, allt i ett. Efter ett tag klarnar dock bilden. Jason och Rob är bröder och Jason har lånat Robs kamera för att filma festen man har för att fira att Rob fått ett coolt jobb i Japan. Till festen kommer också Beth men i sällskap med en Travis och vi förstår att det hunnit hända en del på den där månaden som skiljer de båda filmningstillfällena åt.

Festen löper på som fester brukar göra och det blir snabbt klart att Hud med kameran både är korkad, taktlös och har noll uppfattning om sociala koder. Å andra sidan är väl detta något av en förutsättning för att hela handkamera-upplägget ska funka, så ok för den här gången. Vad som är trist är dock att man sett till att låta Huds utseende spegla hans personlighet, det lilla vi får se är småslabbigt och aningens mulligt; det hade känts betydligt fräschare om denna klumpeduns åtminstone hade fått vara en Adonis. Men visst, då hade kanske avsnoppandet från Marlena (Huds stora kärlekssuktan) inte varit lika övertygande.

Nåväl, festen är bara en mindre inledning för att etablera karaktärer och relationer. Snart smäller det till ordentligt – en jordbävning i New York? Alla springer upp på taket för att titta (Hud med kameran klistrad till ögat eller åtminstone i huvudhöjd) och långt bort mot skylinen ser de en rejäl explosion. En explosion som börjar regna eld mot huset där de står. Lika snabbt ned för trapporna igen och ut på gatan där fullt kaos råder (redan innan Frihetsgudinnans huvud kommer farande). En grupp bestående av Hud, Lily, Rob, Jason och Marlena (som kommer stapplande och mumlar ”It was eating everyone”) försöker ta sig bort från Manhattan via Brooklyn Bridge men Rob får ett samtal från Beth som han naturligtvis inte kan ignorera.

Själva poängen med Cloverfield är att ingen på sant H.G. Wells-manér fattar vad som är på gång; varken tittare, vårt lilla gäng eller militären som snabbt är på plats (och visst påminner storyn inte så lite om The War of the Worlds?). Det är inte utan att man funderar på om Wells lyckades hitta en historia av rent jungianska mått — ankomsten i form av brinnande klot från himlen, kaoset och maktlösheten.

Handkameran tjänar naturligtvis sitt syfte genom att göra framställningen ännu mer suggestiv och förvirrande och eftersom jag nu inte satt i en biosalong och dessutom inte har anlag för åksjuka tyckte jag att det funkade riktigt bra. Till skillnad från Rec blir dock själva filmandet i Cloverfield rätt krystat om man tillåter sig att tänka efter: när man springer för sitt liv ser man knappast till att kameran alltid är riktad framåt.

Historien som sådan blev dock lite extra intressant eftersom Trash is King i en text om den japanska filmen The H-Man diskuterade japanernas terapeutiska filmskapande kring atombomsfällningarna över Hiroshima och Nagasaki. Det är inte svårt att se Cloverfield, i likhet med exempelvis Spielbergs version av de kosmiska krigen, som en rätt uppenbar parallell till ett sådant terapeutiskt filmskapande utgående från 9-11. Ute på New Yorks gator kommer det dammoln rullande och människor går omkring som i trans, precis som de bilder vi sett så många gånger från ground zero. Filmen blir helt enkelt ett omtag av den traumatiska upplevelsen att vara utsatt för livsfara och inte ha en aning om från vad eller varför.

Detta var också något som renderade i en hel del kritik, man menade att det inte fanns någon poäng med filmen, att det bara blev ett spektakel som utnyttjade ett nationellt trauma för att göra underhållning. För min del tror jag att det kan finnas en poäng bara i att gestalta händelserna i en annan dräkt utan att man för den skull nödvändigtvis måste ha något djupsinnigt budskap att haka på. Det kan vara en bearbetning så god som någon.

Men bortsett från dessa implikationer blev Cloverfield ändå en helt ok monsterrulle även om jag tycker att effekterna som gällde ting (primärt Frihetsgudinnan och Brooklyn Bridge) vida översteg de som gällde själva monstret. Trots att jag satt framför en TV kändes det som om jag var där när Brooklyn Bridge kollapsar i ett svirrande av avslitna stålvajrar och mullrande av sönderfallande betong. Se där vad låga förväntningar kan åstadkomma.

Annonser