Ghost Dog: The Way of the Samurai (1999)

alt. titel: Ghost Dog: Samurajens väg

Stadens brevduvehobbyister lever farligt. Maffian är ute efter torpeden Ghost Dog eftersom han dödat en “made man”. Att de sedan är samma gäng som faktiskt beställde mordet av Ghost Dog tycks spela mindre roll. Grejen är att Ghost Dog är en knepig kille att hitta igen och det enda maffiagubbarna har att gå på är det faktum att han kommunicerar via brevduva. Lösningen är solklar: döda alla brevduveentusiaster till dess att man knäppt rätt kille.

Någon gång där på 90-talet måste jag ha fått mig en vaccination genom John Sayles, Richard Linklater, Gus Van Sant eller annan valfri amerikansk indie-regissör. Jag tycks nämligen ha utvecklat sällsynt livskraftiga antikroppar mot just Jim Jarmusch. Trots att jag trodde att Ghost Dog skulle kunna vara filmen som bröt Jarmusch-förbannelsen (upprättad genom Broken Flowers och Stranger Than Paradise) sitter jag vid filmens slut återigen med en nästan fysisk reaktion i kroppen.

Jag är inte bara irriterad och frustrerad utan på gränsen till någon form av kroppsevakuering över vad jag ser som prettodravel. Eftersom jag varken sett Le Samourai av Jean-Pierre Melville eller Branded to Kill av Seijun Suzuki (filmer som andra tydligen ska ha kopplat ihop med Ghost Dog) upplever jag istället att regissören helt enkelt tagit Leon och sedan kört den genom sitt patenterade Jarmusch-filter. Slutresultatet ger mig som sagt ingenting. Mer än hjärtflimmer och en möjlig hjärnblödning.

Jag kan se att Jarmusch lagt in en herrans massa referenser till exempelvis utdöende kulturer. Hans maffiagubbar tycks vara märkligt losskopplade från det övriga samhället och befinner sig alla mer eller mindre på fallrepet – fetma, stela leder, glasögon, lomhördhet och taskig kondis. Det är närmast ett under att de överhuvudtaget klarar av att hålla i sina älskade vapen.

Ännu mer losskopplad är förstås Ghost Dog själv, en man som lever sitt liv efter en samurajkod formulerad på 1700-talet. Hans bäste vän är en fransktalande haitisk glassgubbe. Ghost Dog talar inte ett ord franska. Och ja, vi fattar: Ghost Dog är den skjutna björnen. Jag skulle eventuellt kunna acceptera att vår huvudperson är en fullkomligt anonym torped (försörjning? bakgrund?) som förvandlas till personlig hämnare om det inte vore för allt annat som Jarmusch slängt ned i den oätliga soppan.

Jag orkar inte dechiffrera vad de olika tecknade filmerna som rullar ska betyda för sammanhanget eller om gatans körriktningspilar stakar ut Ghost Dogs livsbana likväl som de sätter kursen för hans bil.

Lika lite lockas jag till att fundera över betydelsen av de citat som strösslas här och var från samuraj-handboken Hagakure. Ghost Dog är smockfull med en massa sådana där indieabsurditeter (den rappande maffia-Sonny, båten på taket, glassmannen Raymond, maffiaslottet) som ibland funkar men allt för ofta bara känns sökta. Gissa vilket alternativ som gäller här?

Trots ovanstående utbrott måste jag ändå erkänna att Ghost Dog-hjärnblödningen blev något mindre i omfattning än Broken Flowers-diton. Forrest Whitaker ser oftast lika bulldogsledsen ut som Bill Murray men triggar ändå inte antikropparna riktigt lika mycket.

En anledning till att jag till slut tog mig an Ghost Dog var att filmen kunde återfinnas i samband med ett par av 1999 års toppfilmslistor som har cirkulerat. Sorry guys (i.e. Fripps filmrevyer och Flmr), men jag kan bara inte hålla med. Jag är allt för välvaccinerad.