alt. titel: Ghost Dog: Samurajens väg
Stadens brevduvehobbyister lever farligt. Maffian är ute efter torpeden Ghost Dog eftersom han dödat en “made man”. Att de sedan är samma gäng som faktiskt beställde mordet av Ghost Dog tycks spela mindre roll. Grejen är att Ghost Dog är en knepig kille att hitta igen och det enda maffiagubbarna har att gå på är det faktum att han kommunicerar via brevduva. Lösningen är solklar: döda alla brevduveentusiaster till dess att man knäppt rätt kille.
Någon gång där på 90-talet måste jag ha fått mig en vaccination genom John Sayles, Richard Linklater, Gus Van Sant eller annan valfri amerikansk indie-regissör. Jag tycks nämligen ha utvecklat sällsynt livskraftiga antikroppar mot just Jim Jarmusch. Trots att jag trodde att Ghost Dog skulle kunna vara filmen som bröt Jarmusch-förbannelsen (upprättad genom Broken Flowers och Stranger Than Paradise) sitter jag vid filmens slut återigen med en nästan fysisk reaktion i kroppen.
Jag är inte bara irriterad och frustrerad utan på gränsen till någon form av kroppsevakuering över vad jag ser som prettodravel. Eftersom jag varken sett Le Samourai av Jean-Pierre Melville eller Branded to Kill av Seijun Suzuki (filmer som andra tydligen ska ha kopplat ihop med Ghost Dog) upplever jag istället att regissören helt enkelt tagit Leon och sedan kört den genom sitt patenterade Jarmusch-filter. Slutresultatet ger mig som sagt ingenting. Mer än hjärtflimmer och en möjlig hjärnblödning.
Jag kan se att Jarmusch lagt in en herrans massa referenser till exempelvis utdöende kulturer. Hans maffiagubbar tycks vara märkligt losskopplade från det övriga samhället och befinner sig alla mer eller mindre på fallrepet – fetma, stela leder, glasögon, lomhördhet och taskig kondis. Det är närmast ett under att de överhuvudtaget klarar av att hålla i sina älskade vapen.
Ännu mer losskopplad är förstås Ghost Dog själv, en man som lever sitt liv efter en samurajkod formulerad på 1700-talet. Hans bäste vän är en fransktalande haitisk glassgubbe. Ghost Dog talar inte ett ord franska. Och ja, vi fattar: Ghost Dog är den skjutna björnen. Jag skulle eventuellt kunna acceptera att vår huvudperson är en fullkomligt anonym torped (försörjning? bakgrund?) som förvandlas till personlig hämnare om det inte vore för allt annat som Jarmusch slängt ned i den oätliga soppan.
Jag orkar inte dechiffrera vad de olika tecknade filmerna som rullar ska betyda för sammanhanget eller om gatans körriktningspilar stakar ut Ghost Dogs livsbana likväl som de sätter kursen för hans bil.
Lika lite lockas jag till att fundera över betydelsen av de citat som strösslas här och var från samuraj-handboken Hagakure. Ghost Dog är smockfull med en massa sådana där indieabsurditeter (den rappande maffia-Sonny, båten på taket, glassmannen Raymond, maffiaslottet) som ibland funkar men allt för ofta bara känns sökta. Gissa vilket alternativ som gäller här?
Trots ovanstående utbrott måste jag ändå erkänna att Ghost Dog-hjärnblödningen blev något mindre i omfattning än Broken Flowers-diton. Forrest Whitaker ser oftast lika bulldogsledsen ut som Bill Murray men triggar ändå inte antikropparna riktigt lika mycket.
En anledning till att jag till slut tog mig an Ghost Dog var att filmen kunde återfinnas i samband med ett par av 1999 års toppfilmslistor som har cirkulerat. Sorry guys (i.e. Fripps filmrevyer och Flmr), men jag kan bara inte hålla med. Jag är allt för välvaccinerad.
Hoppsan! Ajajaj! Illa! 😉
Icke desto mindre ber jag att få tillönska en go och trevlig helg! 🙂
Självklart får du tillönska det! Du är en större människa än jag 🙂 Trevlig helg tillbaka.
Jag såg den här på bio när den kom. Gillade den skarpt. Musiken av RZA är grym.
Bra ändå att du sett den för nu tror jag att jag kan leva med att du hoppar resten av hans filmer. Det är inte din kopp te helt enkelt.
Oj då. Ok, jag kan inte hjälpa dig här. Det är dina demoner, du måste möta dem själv. Vi ser helt olika på filmen. 🙂
Tack för ping till min lista förresten… Jag gav denna 4/5
Min text på filmen i fråga: http://fripp21.blogspot.se/2014/04/ghost-dog-way-of-samurai-1999.html
@Jojjenito: Vem vet, det kanske ligger en liten Jarmusch kvar i gömmorna ändå…? 😉
@Henke: Nope, det är ohjälpligt 🙂 Ah, hade missat att du hade en text om filmen. Ska lägga till den.
@Sofia: Hoppsan. Det var oväntat. Om det nu blir en till. 😉
Jag såg den på GBG filmfestival. Man brukar tycka att filmer är bra på festivaler. Men det här var inte en av dom. Jag gillar intellektuella filmer, referenser och annat preto-tjafs. Men den här filmen tråkig. Den fick mig varken att fundera eller tänka efter. Den lämnade inte heller intryck och jag har få minnen av den. Så jag står på din sida i det här fallet. 😉
@David: United we stand 🙂
JJ är jag inget större fan av har sett ett par kanske tre filmer av karln och funnit de varit lite småtrista men inte helt usla. Denna gillade jag däremot – vill dock tillägga att jag sett den en gång och vid tiden den hade premiär så jag vet ej hur jag skulle tycka vid en omtitt. Fann den underhållande och rolig samt att vad jag minns så gillade jag musiken.
@Filmitch: Nej, jag kan hålla med om JJ inte är usel. Bara trost och pretto 🙂 Hmm, jag måtte sakna det där musikörat för den minns jag ingenting av.