Av någon anledning verkar jag få slut på minnesvärda filmupplevelser allt eftersom 2000-talet fortskrider, utan samlar mest på mig minnesvärda filmer.

***

2000
Runt 2000 slutar jag att recensera filmer och eftersom Filmstudion i Umeå redan har lagt ned, sjunker antalet filmer per vecka radikalt. Med ett par stycken hinner jag fortfarande klämma in.

Lukas Moodysson följer upp succén Fucking Åmål med charmglada Tillsammans som om möjligt är ännu bättre. Christopher Guest återkommer också, efter en mindre omväg, till mockumentärgenren med vansinnigt roliga Best in Show. I alla fall vansinnigt rolig om man någon gång i sitt liv varit på en hundutställning.

Ett gäng asiater utmärker den nya millennieåret. Oavsett om Suzanne Collins sett japanska Battle Royale eller inte är filmen otvetydigt tokrå med ungdomar som mördar varandra till höger och vänster. Sydkoreanen Park Chan-wook föregår sin hämndtrilogi med ett drama som utspelar sig i ingenmanslandet mellan Nord- och Sydkorea. Joint Security Area är mer drama än thriller, men ändå både tajt och spännande. Kampsportslegenden Jackie Chan slår sina Vilda Western-påsar ihop med Owen Wilson i buddyfilmen Shanghai Noon och slåss med allt från hästskor till whiskyflaskor.

Apsnygga och rätt ruggiga drömseriemördarthrillern The Cell regisseras av indienfödde Tarsem Singh. Indienfödd, men inte så mycket mer (han kom till USA blott sex veckor gammal) är också M. Night Shyamalan som med Unbreakable påbörjar sin långsamma men icke desto mindre stadiga nedstigning från den piedestal som Sixth Sense satte honom på. Och Ang Lee slår in på en helt ny väg (för honom alltså) med traditionell Hong Kong-action i Crouching Tiger, Hidden Dragon. Alla som inte visste hur vajerstunts skulle se ut innan är numera upplysta.

Skräck- eller möjligen spänningsgenren får hyfsad påfyllning det här året med ett par nya ansikten. I och för sig har både Christian Bale och Vin Diesel synts på vita duken innan, men för den allvarligt bleke och den sammanbitet brede innebär American Psycho och Pitch Black något av ett genombrott. Döden visar att det inte finns några möjligheter att luras med pjäserna i det stora schackspelet i underhållande Final Destination. Jean Reno och Vincent Cassel jagar mystiska seriemördare i bistra franska berg i Les rivières pourpres. Och Cate Blanchett har problem med sin synskhet i The Gift som dessutom innehåller en förvånansvärt bra prestation av vår vän Keanu Reeves.

Bästafilmen har svår konkurrens och vinner enbart på nostalgipoäng. Jag såg High Fidelity när jag jobbade i London och Jack Blacks avslutande sång (han kan ju faktiskt när han vill) gav mig svårartad hemlängtan. Men även utan nostalgi är filmen både rolig och rörande med en lika oväntat som underbart sliskig Tim Robbins.

Nostalgifria listan
Memento
Almost Famous
X-Men
Billy Elliot
Erin Brochovich

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Requiem for a Dream, Amores perros, Dancer in the Dark och Dinner Rush (en film som min bror talat sig mycket varm för).

2001
Jag arbetar på med min avhandling. Vill man koppla bort hjärnan kommer ett par trevliga samt lagomt korkade komedier där särskilt ett par hamnar i kategorin Dumroligt. Ben Stiller visar att fotomodeller är en kraft att räkna med i världspolitiken i Zoolander medan Reese Witherspoon skapar juridiska prejudikat för blonda sorority-tjejer i Legally Blonde. Kevin Smith får ur sig extremt korkade men ändå roliga Jay and Silent Bob Strike Back (vars tidigare svenska extremt korkade titel Stjärnor utan hjärnor nu tycks var utbytt mot betydligt beigare Jay & Silent Bob).

Andra bra filmer att koppla bort hjärnan med är animerade sådana, men det här året kommer i alla fall tre som inte är det minsta korkade. Liksom för många andra blir Sen to Chihiro no kamikakushi (Spirited Away) mitt första möte med Hayao Miyazaki och det liknar inte något jag sett förut. Shrek leker med sagogenren på ett lysande sätt och blir lite av en comeback för Eddie Murphy på dubbningsfronten.

På samma sätt leker Monsters, Inc. med monstergenren samtidigt som den skapar något helt nytt. Animeringstekniken når nya höjder med James P. Sullivans lilafläckiga päls. Disneys Atlantis: The Lost Empire befinner sig inte alls på samma nivå som de två tidigare filmerna men är ändå rätt underhållande med en bra stämning och dubbning av Michael J. Fox.

Hela världen blir förälskad i Amélie Poulain i Audrey Tatous skepnad och Jean-Pierre Jeunets regi. Själv föredrar jag fortfarande den efterföljande Un long dimanche de fiançailles, Amélie blir liksom lite för gullig. Däremot finns det inget som är det minsta gulligt över Iris Murdoch som får Alzheimer – Iris är fortfarande en av de hemskaste filmer jag har sett, vilket förstås bland annat beror på fantastiska prestationer från Judi Dench, Kate Winslet och Jim Broadbent.

Jag är verkligen ingen kännare av Robert Altman, men inget jättefan av det jag sett hittills. Undantaget är Gosford Park som presenterar en perfekt blandning av drama, understatementhumor, mysterier, skandaler samt bländande kostymering och scenografi. Det bör dock tilläggas att parken hade svår konkurrens från Monster’s Ball.

Nostalgifria listan
Monster’s Ball
Fellowship of the Ring
The Others
Ocean’s Eleven
Donnie Darko

Filmer som jag har kvar att se är bland andra I Am Sam, Y tu mamá también och Mulholland Drive.

Annonser