ALIMo: 2000-2001

Av någon anledning verkar jag få slut på minnesvärda filmupplevelser allt eftersom 2000-talet fortskrider, utan samlar mest på mig minnesvärda filmer.

***

2000
Runt 2000 slutar jag att recensera filmer och eftersom Filmstudion i Umeå redan har lagt ned, sjunker antalet filmer per vecka radikalt. Med ett par stycken hinner jag fortfarande klämma in.

Lukas Moodysson följer upp succén Fucking Åmål med charmglada Tillsammans som om möjligt är ännu bättre. Christopher Guest återkommer också, efter en mindre omväg, till mockumentärgenren med vansinnigt roliga Best in Show. I alla fall vansinnigt rolig om man någon gång i sitt liv varit på en hundutställning.

Ett gäng asiater utmärker den nya millennieåret. Oavsett om Suzanne Collins sett japanska Battle Royale eller inte är filmen otvetydigt tokrå med ungdomar som mördar varandra till höger och vänster. Sydkoreanen Park Chan-wook föregår sin hämndtrilogi med ett drama som utspelar sig i ingenmanslandet mellan Nord- och Sydkorea. Joint Security Area är mer drama än thriller, men ändå både tajt och spännande. Kampsportslegenden Jackie Chan slår sina Vilda Western-påsar ihop med Owen Wilson i buddyfilmen Shanghai Noon och slåss med allt från hästskor till whiskyflaskor.

Apsnygga och rätt ruggiga drömseriemördarthrillern The Cell regisseras av indienfödde Tarsem Singh. Indienfödd, men inte så mycket mer (han kom till USA blott sex veckor gammal) är också M. Night Shyamalan som med Unbreakable påbörjar sin långsamma men icke desto mindre stadiga nedstigning från den piedestal som Sixth Sense satte honom på. Och Ang Lee slår in på en helt ny väg (för honom alltså) med traditionell Hong Kong-action i Crouching Tiger, Hidden Dragon. Alla som inte visste hur vajerstunts skulle se ut innan är numera upplysta.

Skräck- eller möjligen spänningsgenren får hyfsad påfyllning det här året med ett par nya ansikten. I och för sig har både Christian Bale och Vin Diesel synts på vita duken innan, men för den allvarligt bleke och den sammanbitet brede innebär American Psycho och Pitch Black något av ett genombrott. Döden visar att det inte finns några möjligheter att luras med pjäserna i det stora schackspelet i underhållande Final Destination. Jean Reno och Vincent Cassel jagar mystiska seriemördare i bistra franska berg i Les rivières pourpres. Och Cate Blanchett har problem med sin synskhet i The Gift som dessutom innehåller en förvånansvärt bra prestation av vår vän Keanu Reeves.

Bästafilmen har svår konkurrens och vinner enbart på nostalgipoäng. Jag såg High Fidelity när jag jobbade i London och Jack Blacks avslutande sång (han kan ju faktiskt när han vill) gav mig svårartad hemlängtan. Men även utan nostalgi är filmen både rolig och rörande med en lika oväntat som underbart sliskig Tim Robbins.

Nostalgifria listan
Memento
Almost Famous
X-Men
Billy Elliot
Erin Brochovich

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Requiem for a Dream, Amores perros, Dancer in the Dark och Dinner Rush (en film som min bror talat sig mycket varm för).

2001
Jag arbetar på med min avhandling. Vill man koppla bort hjärnan kommer ett par trevliga samt lagomt korkade komedier där särskilt ett par hamnar i kategorin Dumroligt. Ben Stiller visar att fotomodeller är en kraft att räkna med i världspolitiken i Zoolander medan Reese Witherspoon skapar juridiska prejudikat för blonda sorority-tjejer i Legally Blonde. Kevin Smith får ur sig extremt korkade men ändå roliga Jay and Silent Bob Strike Back (vars tidigare svenska extremt korkade titel Stjärnor utan hjärnor nu tycks var utbytt mot betydligt beigare Jay & Silent Bob).

Andra bra filmer att koppla bort hjärnan med är animerade sådana, men det här året kommer i alla fall tre som inte är det minsta korkade. Liksom för många andra blir Sen to Chihiro no kamikakushi (Spirited Away) mitt första möte med Hayao Miyazaki och det liknar inte något jag sett förut. Shrek leker med sagogenren på ett lysande sätt och blir lite av en comeback för Eddie Murphy på dubbningsfronten.

På samma sätt leker Monsters, Inc. med monstergenren samtidigt som den skapar något helt nytt. Animeringstekniken når nya höjder med James P. Sullivans lilafläckiga päls. Disneys Atlantis: The Lost Empire befinner sig inte alls på samma nivå som de två tidigare filmerna men är ändå rätt underhållande med en bra stämning och dubbning av Michael J. Fox.

Hela världen blir förälskad i Amélie Poulain i Audrey Tatous skepnad och Jean-Pierre Jeunets regi. Själv föredrar jag fortfarande den efterföljande Un long dimanche de fiançailles, Amélie blir liksom lite för gullig. Däremot finns det inget som är det minsta gulligt över Iris Murdoch som får Alzheimer – Iris är fortfarande en av de hemskaste filmer jag har sett, vilket förstås bland annat beror på fantastiska prestationer från Judi Dench, Kate Winslet och Jim Broadbent.

Jag är verkligen ingen kännare av Robert Altman, men inget jättefan av det jag sett hittills. Undantaget är Gosford Park som presenterar en perfekt blandning av drama, understatementhumor, mysterier, skandaler samt bländande kostymering och scenografi. Det bör dock tilläggas att parken hade svår konkurrens från Monster’s Ball.

Nostalgifria listan
Monster’s Ball
Fellowship of the Ring
The Others
Ocean’s Eleven
Donnie Darko

Filmer som jag har kvar att se är bland andra I Am Sam, Y tu mamá también och Mulholland Drive.

8 reaktioner till “ALIMo: 2000-2001”

  1. Klart man saknar minnesvärda filmupplevelser från tidigt 2000-tal om man inte hunnit med Requiem, Dancer in the Dark och Mulholland Drive :O

    Men utöver dessa vill jag nämna Sånger från andra våningen och Werckmeister Harmoniak, båda från 2000, och två av de vackraste filmerna som gjorts på länge.

  2. Bland filmerna du har kvar att se så sticker Dinner Rush ut år 2000. Gillar den mycket och den är lika bra efter tre-fyra tittar. Ett litet guldkorn.

    Sen ser jag att du vänt på titeln på filmen Amores perros. Men det kanske var medvetet? 😉

    2001 har du kvar den bästa filmen från året – Mulholland Drive.

  3. High Fdelity är ett mycket stabilt val. Enda utmanaren är Almost famous tycker jag. Jag såg High fidelity i Boulder Colorado, det var en filmupplevelse utöver de vanliga…

    2001 är ett otroligt starkt år, Molholland drive, Sagan om ringen,DD, Monsters inc och Amelie. Grymt starkt år!

  4. @D: Välkommen till kommentarsfältet, som alltid roligt med nya åsikter. Jomen, hur mycket film man än ser finns det alltid några guldkorn kvar. Så tack för dina tips, särskilt den ungerska filmen låter som något man inte ser varje dag.

    @Movies-Noir: Dinner Rush rekommenderas av fler än bara min bror, så mycket har jag förstått 😉 Och Mulholland Drive är det ju också många som håller för en fantastisk film. Det var värst vad jag var slarvig i de här inläggen, tack för påpekandet!

    @Henke: Hmm, anar jag en lite spoiler? Japp, vill minnas att vi kom fram till det på en blogg nära mig för inte så länge sedan 😉

  5. H.F faller bort direkt pga Mr Black 😦 Mitt val detta år är Requiem. Men American psycho, Pitch black och Final destination är alla bra skräckisar – ett bra år för rysligheter 🙂
    Gosford park gillade jag men håller nog både DD, Spirited away och Monsters inc högre och visst är En långvarig förlovning bättre än Amelie som iofs inte alls är dålig.

  6. 2000: Jag tror inte jag gillade Tillsammans lika mycket som Fucking Åmål men det är ändå en bra film från Moodysson. Jag älskar Crouching Tiger, Hidden Dragon, magiskt snyggt. Både The Cell och The Gift såg jag på förhandsvisningar som Sthlm Filmfestival ordnade och jag gillade båda. Japp, Keanu är bra (och visst har han skägg här?). Pitch Black 1/1. Requiem for a Dream 5/5. Pärlor som inte nämns: De druckna hästarnas tid, Den lugna staden, Bänken, In the Mood for Love, O Brother, where art thou?, När solen står som högst.

    2001. Ah, Donnie Darko, jag älskar den filmen. En av få filmer som jag har sett om några gånger. Spirited Away blev jag inte speciellt imponerad av, nickade faktiskt till när jag såg den på bio, men jag gillade den. Amélie är bara för mysig, på ett bra sätt. 😉 Några onämnda toppfilmer från detta år: Ingenmansland, Experimentet, Lantana.

  7. @Jojjenito: Omdömet Tillsammans mot FÅ håller jag med om, den är mer helgjuten men också lite mer slätstruken. Japp, vill minnas att det är skägg-Keanu vi får njuta av. Av de onämnda är det nog bara O Brother jag ens hört talas om men den är såklart mysig.

    Återigen tips på filmer jag inte alls har någon relation till — spännande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: