The Straight Story2Innan The Straight Story ens kommer igång bjuds jag på två mindfucks som i och för sig är helt i linje med den värld David Lynch brukar röra sig i, men som får mig att undra över vad jag gett mig in på. Rob Schneiders Deuce Bigelow omnämns i sin trailer som en ”comedy sensation”. Och David Lynch namn dyker upp i samband med Disneyloggans slott. Jag menar, Lynch och Disney?! Ska vi få se Blue Velvet uppföras av rävar och beagles? Elefantmannen spelad av överste Hathi?

Nå, min upprörda hjärna vaggas snabbt till ro av en oändlig stjärnhimmel och ljudet av syrsor. Denna makliga takt behålls sedan filmen igenom där vi får träffa Alvin Straight. Alvin är i sjuttioårstagen, med kassa höfter och begynnande lungemfysem. Helt emot sin läkares desperata inrådan vägrar Alvin inte bara både höftledoperation och gåstol, han fortsätter också att röka sina kära cigarrer. Alvin är en farbror som gillar att göra saker på sitt eget sätt.

Vilket blir än mer uppenbart när hans bror Lyle drabbas av stroke. Alvin och Lyle har inte pratat med varandra på tio år men Alvin inser att det är dags att lägga sådana fjuttigheter åt sidan. Han vill träffa sin bror men ser för dåligt för att ha kunnat behålla körkortet. Frågan är också ifall han med sina höfter ens hade kunnat ta sig i och ur fordonet. Däremot kan han fortfarande köra sin åkgräsklippare och det är på den han påbörjar sin resa från Iowa till Wisconsin, en resa på nätta 40 mil.

Återigen en Lynch-film som hyllats av en närmast unison bloggkör (återigen inom ramen för det nästan osannolikt fruktbara filmspanartemat ”På väg”. Bra idé, Rebecca!). Och jag kan till viss del förstå varför. Richard Farnsworth är helt fantastisk som Alvin Straight. (Lite extra känslosamt blir det förstås också när jag läser att Farnsworth vid inspelningen led av benmärgscancer och antagligen hade ännu ondare i kroppen än vad hans karaktär ska ha. Rent tårframkallande är det faktum att han valde att skjuta sig år 2000.) Om Farnsworth så slog sina barn och dränkte hundvalpar på söndagarna skulle det räcka med det där lite kluriga smilet för att han skulle få total absolution.

Jag uppfattar också att absolution bland annat är vad The Straight Story i Lynch version handlar om. Alvin är bergfast i sin uppfattning om att han måste få göra den här resan på sitt sätt, i sin egen takt. Det krypkörande tempot ger Alvins färd till brodern för att mäkla fred en anstrykning av pilgrimsresa och botgöring. Om det är med sanningen överensstämmande kan man ju däremot diskutera eftersom det faktiskt finns en riktig Alvin Straight som gjorde just den här resan till sin bror Henry fem år innan filmen. Antagligen för att det blir snyggare bildmässigt har Lynch också förflyttat resan från sommar till höst.

Annars känns det inte som om Lynch egentligen har något specifikt budskap med The Straight Story, vilket jag tycker är positivt. Bilderna som kontrasterar Alvins gräsklippare anno ’66 med enorma och industribetonade skördetröskor väcker tankar på en gammal värld som känner sig främmande inför det nya, men stannar vid det. Alvins tankar om hur det är att bli gammal (det suger, men lite erfarenhet har man ju i alla fall) förmedlar han gärna när någon frågar, men det är inget som det grottas i. Lynch har också befolkat Alvins väg och värld med i grunden hederliga och hjälpsamma småstadsbor (mestadels gamla gubbar), men The Straight Story blir för den skull ingen nostalgipekoral över ett USA som är på väg att försvinna.

Ett tydligare tema skulle i så fall vara betydelsen av familjen, för det är något som Alvin återkommer till i nästan alla sina möten. Och hela anledningen till att han gör sin resa till att börja med förstås. Vid hans ålder har man inte så mycket mer än familj och minnen att luta sig mot. När det stormar är det familjen som står en bi, ingen känner en så väl som ens syskon (på gott och ont) och det finns (oftast) förlåtelse att få om man bara vågar sträcka ut handen.

Den här typen av kontemplativ road movie är en ruggigt svår genre och själv blir jag efter ett tag ärligt talat aningens mätt på vyer av sneda solstrålar över sädesfält och höstprunkande träd, ungefär som fallet var med Into the Wild. Jag saknar alltså inte mer Straight, däremot hade jag gärna velat se lite mer av Story.

Men trots att en viss rastlöshet infinner sig ibland går det, när det kommer till kritan, inte att sätta betyg på filmen The Straight Story. Ska betyg sättas blir det på Farnsworths Alvin och som jag förhoppningsvis lyckats göra klart är det närmast omöjligt att inte bli charmad av honom med sin gubbplånka i kedja, hängslen och lite halvruggiga mustasch.

Annonser