1996
Kontakten med Jim Carrey har inneburit förväntningar som inte infrias i Cable Guy. Det tar ett antal år innan jag lär mig uppskatta filmens mörka humor, för det är trots allt en av hans bästa. På humorsidan återkommer också mockumentärmästaren Christopher Guest i Waiting for Guffman, filmen som klär av lokalteatern in på bara skinnet.

I likhet med året innan hittar vi en hel del over the top actionrullar, både Hollywoodmainstream i form av Mission Impossible, ID4, The Rock och Twister samt lite mer alternativa som From Dusk till Dawn där anrättningen kryddas med stripvampyrer och George Clooney. John Woo har dumpat Jean-Claude till förmån för Christian Slater, men det är förstås John Travolta som skurk som är den stora behållningen med Broken Arrow.

Wes Craven både driver med och ger skräck-, eller i alla fall slasher-, genren nytt blod med riktigt läskiga Scream medan Tim Burton mest driver med sci-fi-genren i Mars Attacks! Alejandro Amenábar förebådar det spanska skräckundret med Tesis, nästan lika läskig men inte lika stark i avslutet som Scream.

Texasdramat Lone Star är långt ifrån Matthew McConaugheys första roll, men här får han möjlighet att agera jämsides en stenhård Kris Kristofferson och en inte riktigt lika hård men icke desto mindre väldigt bra Chris Cooper. Det är första gången jag får upp ögonen för John Sayles som regissör. Edward Norton gör däremot sin första roll i Primal Fear, något så ovanligt som en film som är bättre än sin litterära förlaga. Men sannolikheten är förstås större med en oväntat bra Richard Gere samt alltid lika sevärda Laura Linney och John Mahoney.

På Sverige-sidan minns jag egentligen bara Marie-Louise Ekmans Nu är pappa trött igen, en film som motiverar omdömet ”Den är bra för att vara svensk…” om andra filmer. Som till skillnad från Nu är pappa trött igen är bra, alltså. Jag vet också att jag har sett andra filmer av franske regissören Patrice Leconte, men ett antal filmseminarier på temat Upplysningen gör att Ridicule är den enda jag egentligen kommer ihåg något av. Den är å andra sidan mycket rolig.

Min personliga favorit från Coen-bröderna är som sagt The Hudsucker Proxy men många andra föredrar det betydligt bistrare (men fortfarande extremt komiska) anslaget i Fargo. Alla – Frances, William och Steve – presterar på absolut toppnivå även om karaktären Jerry Lundegaard ger mig tokågren (”Well, that’s, that’s, I’m not gonna go inta, inta – see, I just need money”).

Nostalgifria listan
Everyone Says I Love You
Romeo & Julia
Larry Flynt
Emma
The Long Kiss Goodnight

Filmer som jag har kvar att se är bland andra Trainspotting, The Portrait of a Lady och Breaking the Waves.

1997
Året bjuder på flera filmer i som har det där svårdefinierbara, je ne sais quoi…, så-dålig-att-den-blir-bra-känslan. Lite pajjiga, helt enkelt: George of the Jungle, Private Parts, Anaconda, The Relic och Mimic. Den sista filmen signalerar dock att det är dags att hålla ögonen på regissören Guillermo del Toro.

Jag gillar Minnie Driver som kompletterar John Cusack i Grosse Point Blank (en film som bekräftar att man aldrig ska gå på skolåterträffar) och Matt Damon i Good Will Hunting. Den sistnämnda filmen skapar lite av en sensation eftersom den innehåller en riktigt bra roll för Robin William och att det är Matt Damon och Ben Affleck som själva skrivit manus. Båda prestationerna belönas också med varsin Oscar.

Utifrån avsnitt av Saturday Night Live och Wayne’s World har jag alltid tyckt att Mike Myers inte alls är lika rolig som Dana Carvey. Filmer som Wayne’s World 2 och So I Married an Axe Murderer gör inget för att ändra på den inställningen. Det gör däremot Austin Powers: International Man of Mystery, en hysterisk drift med allt vad spionfilmer heter och som fortfarande håller. Och Dr. Evil vet vad som krävs av en äkta skurk-lair: en vulkan, vilket tillhandahålls i både Dante’s Peak och Volcano. Jag tycker bättre om Tommy just det här året, men Pierce håller i längden.

Jerry Bruckheimer fortsätter med Nicholas Cage men byter ut Michael Bay mot Simon West (“Put. The. Bunny. Back. In. The. Box”). Quentin Tarantino ger Pam Grier den coolaste rollen sedan Foxy Brown, som Jackie med samma efternamn. Ett populärt efternamn tydligen, eftersom det också behäftas på lysande Judi Dench som en åldrande drottning Victoria i Mrs. Brown. Mr. Brown spelas av en lika lysande Billy Connolly. Och återigen underhåller Paul Verhoeven hejdlöst, men den här gången ackompanjerat av anklagelser om fascismmode, i Starship Troopers.

Bästa filmen tilldrar sig på den gamla goda tiden som inte alls var särskilt god. Klassiska Hollywoodskandaler blandas med kampen om L.A.:s undre värld och mitt i alltihopa hittar vi Kim Basinger, Russell Crowe (hans genombrottsroll i USA), Guy Pearce, Kevin Spacey och en alldeles underbar James Cromwell. L.A. Confidential är hittills klart bästa filmen baserad på en James Ellroy-roman.

Nostalgifria listan
La Vita e bella
Titanic
The Full Monty
As Good As It Gets
Wag the Dog

Filmer som jag har kvar att se är bland annat The Butcher Boy.

Annonser