A Bug’s Life (1998)

alt. titel: Ett småkryps liv

Från japanska bönder som hyr in samurajer för att skydda sig från banditer är steget kanske inte så långt till mexikanska bönder som hyr in revolvermän för samma syfte. Däremot får man sätta på sig i alla fall de små sjumilastövlarna för att från revolvermännen ta sig fram till en myrkoloni som hyr in cirkusbaggar för att skydda sig från gräshoppor. Men det är ändå var Kurosawas historia så småningom hamnade i en frisk blandning med Aesopos fabel om myran och gräshoppan, stråk från The Magnificent Seven och en nypa 80-talskomedi i form av Three Amigos!

A Bug’s Life är Pixar Animation Studios andra film efter Toy Story och det skiljer tre år dem emellan. Valet må ha fallit på en insektshistoria eftersom insekter är nästan lika ”enkla” att animera (enklare än fåglar i alla fall) som leksaker men det märks också att tekniken tagit på sig de stora sjumilastövlarna mellan ’95 och ’98.

Visst kan man se att det finns en bit kvar på vägen till Brave eller Monsters University men inte minst i omgivningarna på Ant Island syns remarkabla förbättringar. Till A Bug’s Life använde Pixar för första gången tekniker som möjliggjorde subsurface scattering (hur ljus sprids när det skiner genom ett mer eller mindre genomskinligt objekt) och att se världen i insektsperspektiv är en lika rolig som spännande och vacker upplevelse.

Men visst, med Kurosawa och John Sturges förlagor i minnet är förstås A Bug’s Life i första rummet en barnfilm. Skämten ligger oftast på en visuell nivå och är ibland skäligen enkla (”Flaming Death!”) men precis som i Toy Story tycker jag just humorn i filmen klarar sig långt med en förstklassig röstcasting. Det är få filmer där David Hyde-Pierces röst inte gör skillnad till det bättre.

Då känns det uppenbarligen obligatoriska barnfilmstemat om huvudpersonen-som-inte-känner-sig-hemma-och-måste-finna-sitt-sanna-syfte avsevärt mer tröttsamt. Myran Flik är en tecknad figur som lika gärna skulle kunna vara råttan Remy, superhjälten Mr. Incredible, forskaren Milo Thatch eller prinsessan Merida. Det som eventuellt gör A Bug’s Life lite speciell i det här avseendet är att Flik har många misslyckade kompisar eller i alla fall kompisar som tvivlar på sin egen förmåga. Hela cirkusgänget samt prinsessorna Dot och Atta är väl de som ligger närmast till hands. Och vi vet ju vad som är det patenterade barnfilmsreceptet för att få lite bättre självförtroende?

Just det, ett par välplacerade peptalks och lite hederligt samarbete. Här är det bönderna själva som egentligen gör allt jobbet vilket kanske inte är så förvånande när man förstår att i ett första manusutkast skulle cirkusbaggarna egentligen vara på plats för att lura sina myrvärdar, inte hjälpa dem. Trots att gräshoppsledaren Hopper (en mycket hotfull Kevin Spacey) tycks ha insett det hans banditpionjärer missade – att även svaga kan bli starka om de är många – hindrar det honom inte från att drabbas av samma öde. Om än via flygande ombud.

A Bug’s Life är på ett sätt ett återupprättande av bondens förlorade heder från The Magnificent Seven. Myrorna är inte bara i god Kurosawa- och Sturges-ordning ”dirt” som ser till smuggla undan en godbit här och där för att i första hand se om sig själv och sitt hus, de skälls för att vara lägre än så av Hopper. Enligt hans sätt att se finns myrorna på jorden enbart med syftet att passa upp på de större och starkare gräshopporna som ska kunna ta för sig av det de vill ha.

Men när det kommer till kritan reser sig som sagt myrorna och slår tillbaka helt på egen hand och eftersom de inte blivit beroende av cirkusbaggarna på samma sätt som deras föregångare av samurajerna eller revolvermännen kan vi också avsluta det hela i en påtagligt gladare sinnesstämning. Ingen har dött (utom de som förtjänar det förstås) och det uttalas inte längre några sorgsna repliker om att det alltid är bonden som vinner och de inhyrda vapenviftarna alltid är de som förlorar, utan hem och varaktig uppskattning som de är. Från De sju samurajerna via The Magnificent Seven ligger nu konflikten uteslutande mellan bönder och banditer. Entreprenörerna är mest där för att tillhandahålla ett par extra händer och skratt.

Det finns bättre Pixar-filmer och det finns bättre remakes av De sju samurajerna. Men om en film nu ska vara både och är A Bug’s Life inget dåligt alternativ.

Edit:
Ett betyg som dessutom råkar sammanfalla med det jag gav i VästerbottensKuriren i februari 1999. Då sade jag dessutom att den här filmen var mindre ”vuxenvänlig” än Toy Story men att den ändå var ett ”fartfyllt actionäventyr för hela familjen”. Vissa saker ändras visst mindre än man tror.