Boy (2010)

Elvaårige Alamein, kallad Boy, bor tillsammans med sin lillebror Rocky och en månghövdad skara kusiner hos sin farmor. Boy och Rockys mamma dog när Rocky föddes. Förutom Michael Jackson (ety året är 1984) är Boys största idol hans pappa. Det finns ingen hejd på alla hjältedåd som Boys pappa tagit sig för och när en klasskompis calls bullshit (eftersom han råkar veta att Boys farsa sitter i samma fängelse som hans) hittar den beundrande sonen raskt på en smart rymning.

Och en kväll tycks alla hans idoldyrkande drömmar gå i uppfyllelse. Medan farmor är bortrest anländer en supercool svart bil med pappan och hans gäng, Crazy Horses. Boy slutar hänga med sina kompisar och ägnar nu all sin tid åt att försöka kravla sig in i fadershjärtat. En ambition som vi i publiken raskt kan konstatera enbart kommer att sluta i besvikelse för Boys del eftersom han tyvärr är utrustad med en riktigt risig pappa.

Det var intressant att se Taika Waititis andra film (alltså Boy) direkt efter debuten Eagle vs Shark. Som jag ser filmerna och deras rollfigurer finns det nämligen klara kopplingar mellan Jermaine Clements Jarrod (från första filmen) och Boys pappa (spelad av regissören själv). Pappan har förvisso något bättre grepp om sina social skills än Jarrod, man förstår att han kan vara en charmig jävel när han sätter den sidan till (vilket förstås också hänger på att Clements utstrålning skiljer sig från Waititis).

Men samtidigt är de bägge två fullblodsegoister, vilka dessutom agerar avgjort barnsligt när något går dem emot. Boys pappa har bara ett något större våldskapital, vilket jämfört med traktens riktiga brottslingar ändå inte är särskilt stort. Vilket ska visa sig när pappan och hans “gäng” (i realiteten hans två kumpaner) får för sig att sno det lokala gängets majja-odling.

Stämningsmässigt är Boy en mer finstämd och balanserad film än Eagle vs Shark. Humorn funkar bättre när den kommer utan alla former av quirky och understryker samtidigt inte sällan den egentliga misären som Boy, hans familj och de flesta av hans kompisar lever i. De små, malplacerade segmenten av stop motion från debuten blir här till dels barnteckningar som beskriver lillebror Rockys världsbild, dels Boys icke föraktliga hjältedyrkansfilter, vilka fyller ett avsevärt rimligare syfte.

Boy föll mig bättre i smaken än quirky-överdosen i Eagle vs Shark, men som misärig barndomsskildring kommer den inte med särskilt mycket nytt. Det är också en genre som inte är någon större favorit för min del. Dessutom är de flesta av de yngre skådisarna inte särskilt bra, vilket tyvärr inkluderar James Rolleston i huvudrollen. I mina ögon är det uppenbart att Waititi gjorde om och gjorde rätt med Jojo Rabbit.

Men trots minustecknen för Boy kan jag ändå fortsatt konstatera att Waititi är en filmskapare som tilltalar mig med sin humor och sitt hjärta. Han har lyckligtvis bara blivit allt bättre på att visa det i sina filmer. Och här får man väl ändå respektera att han tagit alla chanser att uppfylla sin barndoms Michael Jackson-drömmar, inte minst i den avslutande och halsbrytande blandningen mellan en traditionell maorisk haka och Thriller.

Eagle vs Shark (2008)

Lily är en tillbakadragen typ, utan särskilt många kompisar. Exakt hur utanför hon är blir bara allt för uppenbart när chefen på burgar-stället Meat Boy låtsas dra Lilys namn ur sin chefskepa för att avgöra vem av de anställda som ska få foten. Ingen, utom Lily, blir särskilt överraskad när det förstås visar sig att hennes namn stod på alla lapparna.

Arbetslösheten bekommer dock inte Lily hälften så mycket som hur hon ska kunna dra till sig Jarrods uppmärksamhet. Han kommer alltid in till Meat Boy för att käka lunch och så länge Lily jobbar där försöker hon med alla medel att få honom att stå i hennes kö, i hopp om att han ska börja intressera sig för henne.

Men eftersom Jarrod är en första rangens nörd och jobbar på Screen Blasterz krävs att Lily bevisar sin förmåga i karatespelet Fight Man innan han bemödar sig, men då går det å andra sidan undan. Inom kort sitter Lily och Jarrod i Lilys bror Damons bil, på väg till Jarrods lilla hemstad där han ska spöa skiten ur sin skolmobbare. Ett projekt som upptagit större delen av Jarrods 28-åriga liv sedan han lämnade skolan.

Väl på plats förstår Lily till slut att den familjebild som Jarrod målat upp, med en heroiskt omkommen bror och en tragiskt omkommen mor, är lika falsk som hans påståenden om henne inför familjen. Ska detta kanske ge henne den ryggrad hon så väl behöver för att säga ifrån på skarpen till detta outhärdliga mansbarn?

Ja, man får kanske ge Jermain Clement att han verkligen inte tycks dra sig för att spela en osedvanligt otrevlig typ. Jarrod är som sagt 28 år men beter sig som om han vore 13, dessutom med en lätt intellektuell funktionsnedsättning. Han bryr sig i princip bara om sig själv och det på ett direkt barnsligt sätt. Hans försök till “karate” är skrattretande, men han utför dem med ett allvar som låter förstå att han ser sig själv som huvudrollsinnehavare i världens coolaste kampsportsfilm. Hans klumpiga försök att vinna sin pappas gillande vore hjärtskärande om det inte var för det faktum att han ofta framstår som så genuint otrevlig. När han ser att pappan tycks gilla Tracy, den döda brodern Gordons föredetta fästmö, släpper han Lily som ett ruttet äpple för att istället försöka vinna Tracys gillande.

Då är Loren Horsley betydligt mer sympatisk i rollen som Lily, även om det tar ett tag för henne att komma ur sitt skal. Inledningsvis är inte heller hon särskilt lätt att tycka om, men tillsammans med Jarrods aningens mindre dysfunktionella familj (jämfört med honom själv i alla fall) börjar man ana en person som är både varm, omtänksam och finurlig.

Jag brukar påstå att jag gillar Taika Waititi som regissör och därmed är det väl rimligt att jag äntligen kommer mig för att se hans långfilmsdebut. Manus har han skrivit tillsammans med Horsley (jag fattar för att de två var ett par vid den här tiden). Visst går det att se Waititis typ av humor i Eagle vs Shark, men produktionen är på det hela taget väl indie-quirky för min smak. Här finns klara deadpan-tendenser, vilket alltid är ett vanskligt drag. Lily säger exempelvis gravallvarligt att Damon är superduktig på imitationer, varpå brodern bränner av vad som möjligen skulle kunna vara världens sämsta Arnie-röst.

Rollfiguren Jarrod är också ett val som jag inte tycker fungerar – han är helt enkelt för konstig och otrevlig, vilket innebär att en hel del humor som bygger på hans agerande eller reaktioner faller ganska platt till marken. Jag upplever att Waititi i sina senare filmer lyckats bättre med att omstöpa den här rollfiguren till någon som i alla fall inte beter sig som ett bortskämt barn.

Det var roligt att ha sett denna debut men det är tveksamt om jag kommer att återkomma till den. Det skulle då möjligen vara för Lilys livsvisdom, vilken har fått en ny aktualitet: “In between the bad bits, there are lots of lovely bits as well”.

What We Do in the Shadows (2014)

De nyazeeländska filmskaparna och komikerna Taika Waititi och Jemaine Clement vet hur man fyrdubblar ungefär en och en halv miljon investerade filmkronor. Framgångsreceptet stavas, kanske något oväntat, vampyrmockumentär.