What We Do in the Shadows (2014)

De nyazeeländska filmskaparna och komikerna Taika Waititi och Jemaine Clement vet hur man fyrdubblar ungefär en och en halv miljon investerade filmkronor. Framgångsreceptet stavas, kanske något oväntat, vampyrmockumentär.

Genom ett ihärdigt dokumentärfilmsgäng får vi möjlighet att bekanta oss med rumskompisarna Viago, Deacon, Vladislav och Petyr som delar på ett hus i Wellington. Vampyrvardagen innebär bland annat att mata Petyr med höns i hans stensarkofag, försöka få Deacon att ta sitt ansvar för disken och se till att offren inte blodar ned möblemanget allt för mycket. Deacon lämnar hellre över diskansvaret (plus en mängd andra vardagssysslor) till sin familiar Jackie, vilken i likhet med många andra familiars före henne går med på att utföra Deacons dirty work mot att han förvandlar henne till vampyr. Det är väl bara att hon tycker att han börjat dra ut lite väl länge på det löftet nu.

Komedin i What… ligger främst i att låta vampyrismens övernaturligheter möta en väldigt jordnära vardag – efter att rumskompisarna klätt upp sig (de ritar små bilder åt varandra eftersom de inte kan se sina egna spegelbilder) för en natt ute på stan måste de först ta en vanlig lokalbuss in till centrum. Viago avskyr kladd och lägger därför ut tidningar och handdukar under sin levande date innan han biter henne i halsen. Men givetvis finns här också en hel del referenshumor till vampyrgenren, särskilt förtjusta verkar Waititi och Clement vara i The Lost Boys.

Det kan nog vara dags att sätta stopp för vampyrfilmstittandet för den här gången, för en mycket bättre avslutning än What… tror jag inte det är möjligt att fixa. Till att börja med är jag ju en sucker för mockumentärer så redan där ligger filmen på plus. Men den är samtidigt också rolig och rar och charmig och utnyttjar alla de olika vampyrmyterna (reella såväl som Hollywoodskapade) till max. Dessutom får vi en möjlighet att bekanta oss med såväl varulvar (går alltid att distrahera med en pinne) som zombies (måste lära sig att inte stöna så mycket).

Effekter
För ovanlighetens skull är datoreffekterna betydligt bättre än de fysiska. Scenerna som exempelvis inbegriper en Inception-liknande vampyrfajt på väggar och i tak samt varulvar i full mundering kan möjligen kallas underhållande men knappast särskilt övertygande. Däremot är bland annat vampyren Nicks sekundsnabba förvandling för att övertyga ett kaxigt affärsbiträde riktigt snygg. Inga av effekterna är dock menade att vara skrämmande.

Coolhet
De här vampyrerna vill väldigt gärna vara coola. Och sexiga. De klär sig i skinnbyxor och intalar sig att vampyrskapet per automatik innebär att man blir ”very sexy”. Vladislavs motto när han ska gå ut på lokal är ”dead but delicious”. Den nyblivne vampyren Nick försöker ragga hårt genom att påpeka att han är ”the main guy in Twilight”. Men, återigen, mer charmiga och rätt vanliga vampyrer snarare än coola sådana.

Vampyrtyp
Alla filmens vampyrer är monstervampyrer i så måtto att de dricker mänskligt blod. Men de är ändå rätt bra på att behärska sig och kan bland annat umgås med människan Stuart utan att bita honom. Som Nick förklarar ”He’s my best mate and I’m not gonna eat him”.

Waititi och Clement visar att de har råkoll på vampyrens kulturhistoria genom att låta de fem huvudsakliga blodsugarna (Petyr, Vladislav, Viago, Deacon och Nick) representera olika stadier i vampyrhistorien. Petyr är en gammaldags Nosferatu, 8 000 år gammal och den klart mest djuriske av de fyra (Viago får till exempel sköta tandborstningen). Vladislav är den medeltida torteraren och pålspetsaren (känd när det begav sig som “Vladislav the Poker”) vilken alltid finner nöje i en hederlig orgie.

Deacon är en klassisk Byronsk 1800-talsvampyr, ”the young, bad boy of the group”, men har också testat på att vara nazistvampyr och klär sig gärna i en liknande jacka som bars av lille Laddie i The Lost Boys. Han blir givetvis lillebrorsavis på Nick när han inte längre får vara den yngste och coolaste i gruppen. Viagos roll är mer av en efterkonstruktion – han är äldre än Deacon i år men uppstod egentligen först på 70-talet, tack vare en viss Anne Rice. Han klär sig gärna i kråsskjortor, är mer känslosam än de andra tre och längtar ständigt efter sin förlorade kärlek Katherine som var hela anledningen till att han tog sig ända till Nya Zeeland. Slutligen har vi Nick som lever högt på Twilightmanin (även om han själv varken glittrar eller lider några helvetets kval för mänskliga flickors skull).

Familjen
Även vampyrer vill höra hemma någonstans och eftersom vampyrer förr eller senare alltid måste lämna alla former av mänskliga familjer bakom sig blir de viktiga för varandra, en surrogatfamilj där den delade identiteten blir en trygghet.

Mytologin
Waititi och Clement har plockat upp de flesta av de klassiska vampyrdragen: “allergiska” mot silver, behöver bjudas in, hatar kors, brinner vid kontakt med dagsljus, sover i kistor eller hängandes upp och ned, syns inte i speglar, skapar nya vampyrer genom att ge av sitt blod och kan hypnotisera människor. Möjligen kan det till och med vara så att Petyr, med sina 8 000 år, är alla vampyrers fader med tanke på hur glad han verkar vara i att skapa nya.