Only Lovers Left Alive (2013)

Damn you, Jim Jarmusch, you’ve ruined vampires!

…skulle jag ha kunnat utbrista om det inte vore så att den saken redan tagits om hand av Anne Rice, om inte ännu tidigare. Efter att ha misslyckats kapitalt med ett axplock av sagde regissörs verk fick hans vampyrfilm Only Lovers Left Alive bli den sista stöttan för att se om kamelryggen kanske ändå inte behövde knäckas och malas till stoft.

Och det ska erkännas, av de fyra Jarmusch-rullar jag nu försökt mig på (Stranger Than Paradise, Ghost Dog, Broken Flowers och Only Lovers…) är vampyrfilmen den jag tycker minst illa om. Och i fallet Jarmusch är det faktiskt inget dåligt betyg.

Only Lovers… handlar om vampyrparet Adam och Eve. De må kanske inte vara paradisets ursprungliga befolkning men kan mycket väl vara så uråldriga att de lagt alla andra föreställningar åt sidan. Referenserna de kastar sinsemellan handlar dock uteslutande om europeisk historia från typ 1500-talet och framåt.

Adam tycks ha varit en musa eller mentor för främst vetenskapsmän och musiker medan Eve hellre verkar ha siktat in sig på författare. På egen hand i Tanger för hon långa samtal med den vampyriske Christopher Marlowe som förövrigt givetvis är författare till allt som tillskrivits William Shakespeare (Will the real Will Shakespeare please stand up?).

Tillsammans företar sig Adam och Eve långa nattliga bilutflykter i ett ödsligt, ruinartat och bedagat Detroit. Till dess att Eves vilda ”syster” Ava dyker upp och ställer det lugna vampyrlivet på ända.

Själva historien i Only Lovers… upplever jag som ovanligt rättfram för att vara Jarmusch, i den mån man kan tala om en historia överhuvudtaget. Det är väl i så fall Avas ankomst som i någon mån tillhandahåller en viss händelseutveckling. Vampyrismen får faktiskt spela en oväntat stor roll i det hela även om Jarmusch tagit till den rätt traditionella bilden av vampyrer som knarkare – det är många blodrusiga kameraåkningar, hänvisningar till blodets renhet och risk för förgiftning om man får tag på dåligt blod.

Men visst finns här också prettodragen som jag har extremt svårt att inte störa mig på. Adams musikintresse genererar givetvis möjlighet till ett så übergenomtänkt soundtrack att jag får gåshud modell ägghalvestorlek av ren irritation. Filmen är visuellt sett kanske inte nödvändigtvis vacker men även här oerhört medveten med alla sina stadslandskap som panorerar förbi genom bilfönstren (en utsikt som jag har en känsla av att Jarmusch är alldeles för svag för). Lika medveten både musikaliskt och visuellt är scenen där Adam får förevisa lite avancerad gitarrporr.

Och i slutänden handlar förstås Only Lovers… egentligen inte alls om vampyrer utan om ett lika hipstervackert som antikverat kärlekspar vilket tvingas åse världen falla samman omkring dem. Plus ett eventuellt budskap (i så fall uttalat i synnerligen halvkvädna visor) om att vatten är livets nyckel. Eller nåt….

Effekter
Inte mycket sådana här. Vampyrerna är dock utrustade med rätt snygga gaddar, det måste erkännas. Och så är det lite trickfilmning för att Adam ska kunna göra ett par ninjastunts med sin superdupersnabba reaktionsförmåga. Men eftersom detta egentligen inte är en vampyrskräckis finns ju heller inget större behov av flashiga specialeffekter, Jarmusch nöjer sig uppenbarligen med att sätta en kamera på en bil istället.

Coolhet
Adam och Eve spelas av Tom Hiddleston och Tilda Swinton, svart och vitt, yin och yang. Jag vet inte om jag direkt skulle kalla paret för coola (jag vill gärna ha lite mer action för det) men de har otvetydigt något…je ne sais quoi… En slags distanserad närvaro som i alla fall slår tonårsslynglar som Edward Cullen på fingrarna.

Vampyrtyp
Medan vårt kärlekspar i och för sig inte önskar att de vore mänskliga (de kallar inte människor för zombies som en ömsint kärleksförklaring) försöker de i alla fall i möjligaste mån hålla sig undan mänsklighetens radar. Vilket innebär att inte döda folk i onödan och försöka leva på blodbanksblod. Vad jag kan förstå är det i och för sig också en slags säkerhetsåtgärd eftersom Jarmusch som sagt har plockat upp tanken på att vampyrer kan bli förgiftade av offers orena blod. Och i samma takt som vi människor förpestar våra kroppar med allsköns droger och kemikalier får världens vampyrer det allt svårare att hitta good shit.

Någon slags humanvampyrer får man alltså ändå kalla dem. Humonstervampyrer? Mumanvampyrer? Då är det en helt annan femma med Mia Wasikowskas Ava som är en klassiskt frossande monstervampyr. Hon kan aldrig få nog av blodets sköna rus. Därför blir det för mig rätt obegripligt hur Eve och Adam kan lämna henne ensam med en människa när de tidigare inte kunna sluta prata om vilken katastrof den oregerliga unga kvinnan är i ett vampyrsäkerhetsperspektiv. Börjar Wasikowska fastna i ett fack månne? Jag upplever i alla fall hennes Ava som rätt lik den labila roll som hon spelade i David Cronenburgs Maps to the Stars.

Historiken
Det kanske mest utmärkande för Jarmusch vampyrer är att medan de är extremt kulturhistoriskt bevandrade är det sämre beställt med deras egen historia. Vi som publik får ingen som helst bakgrund till deras existens. Lika försänkta som de är i västerlandets historia, lika losskopplade är de från sin egen. Något som i alla fall för min del understryker att Only Lovers… egentligen inte alls handlar om vampyrer – Adam och Eve skulle (nästan) lika gärna exempelvis ha kunnat lida av någon sällsynt sjukdom som de måste ta medicin för med jämna mellanrum.