Stranger Than Paradise (1984)

Då ska vi se. En av Jim Jarmusch mest kända filmer, guldpalmen guldkameran i Cannes. Jag och Jarmusch kom ju inte så bra överens i Broken Flowers, men nu är det nya friska tag. Open my mind, open my mind… Svart-vitt foto, tja, inget säger väl indiefilm som svart-vitt. En ensam tjej vid utkanten av en flygplats, hon tar sin väska och sin kasse och går.

En kille i en ganska sliten och minimal lägenhet som får telefonsamtal från någon tant Lotte. Hans kusin Eva kommer att stanna i tio dagar och han är tydligen inte direkt nöjd över det beskedet. Tjejen fortsätter att gå med sin packning genom ödsliga och slitna stadsdelar. Varför får jag helt plötsligt känslan av en zombierulle? Det skulle i alla fall liva upp saker och ting. Nu tar hon fram en bandspelare och kör igång Screamin’ Jay Hawkins ”I Put a Spell on You”. Bra låt. Undras om den ska betyda något? Tjejen ser knappast ut som någon sexbomb i alla fall, inte någon som skulle kunna förtrolla den manliga delen av medmänskligheten.

Ok, jag fattar – varje scen är en hel tagning och när tagningen är slut klipps till en svart panel i 3-4 sekunder innan nästa tagning kommer igång. Tja, det var väl ganska så innovativt. Om inte annat stör det inte berättelsen så mycket eftersom de enskilda scenerna inte hänger ihop särskilt mycket. Tjejen har kommit fram till sin kusin och han kastar i åtminstone inte ut henne. Nu tittar de på TV. Fasen vad hon röker. Kommer det här att vara hela filmen?! Öppet sinnelag, öppet sinnelag.

Nähä, nu ska hon åka. Jaha, till tant Lotte i Cleveland. Fast vi blir tydligen kvar i New York med kusinen Willie och hans loserkompis Eddie som riggar pokerspel och bettar på hästar. Fast nu lånar de en bil och åker hela vägen till Cleveland för att hälsa på Eva. Är Willie het på sin kusin? Kommer det att bli någon slags förbjuden frukt-historia av det hela?

Och ungefär så fortsätter det, barmhärtigt nog bara i knappt 90 minuter. Om ni lovar att inte skvallra ska jag berätta en sak: det blir ingen förbjuden frukt-historia. Willie och Eddie och Eva lallar på i ett iskallt Cleveland och ett marginellt varmare Florida i scener som ibland går ut på att Eddie tittar över axeln på Eva som sover, ibland faktiskt innehåller någon form av dialog som i och för sig sällan leder någonvart.

Visst, med tanke på genomslag och så där har Jarmusch fått ut jäkligt mycket av de 100.000 dollar som Stranger Than Paradise kostade att producera, men hade jag sett filmen helt aningslöst hade jag gissat att den var ett glatt (fast egentligen extremt melankoliskt) amatörprojekt.  Nu undrar jag mest över hur konkurrensen om guldpalmen guldkameran egentligen såg ut där i Cannes, brann kanske alla de andra bidragen upp och Jarmusch vann på WO?

Det här är typiskt en film som jag sannolikt skulle få ut mycket mer av om jag hade läst filmvetenskap, enligt Wikipedia är den nämligen ett ”landmark work in modern independent film”. Då hade jag kanske åtminstone kunnat sätta in den i ett filmhistoriskt sammanhang och njuta av alla hundra miljoner referenser till den som säkert finns i en massa andra filmer.

Men nu är Jarmusch och hans skötebarn utlämnade på vinst och förlust till min önskan att bli underhållen, berörd eller i alla fall kunna sätta ett finger på näsan och eftertänksamt kunna säga ”Hmmm, intressaaaant…” Blir ni överraskade om jag säger att förlusten överväger? Jag hittar inget att hänga upp mitt engagemang i den här historien på. Alla tre huvudkaraktärerna går omkring och ser rätt tomögda ut och jag undrar om Jarmusch huvudsakliga instruktion till sina skådespelare lydde: ”Var nollställd!” Historien som sådan förstår jag för all del, men kan inte direkt finna något nöje i. De få konversationer som förekommer är rätt styltiga och jag tycker mig aldrig se röken av någon form av dynamik mellan karaktärerna.

Däremot kan jag inte påstå att Stranger Than Paradise känns pretentiös. För att vara det krävs ambition och jag får ingen som helst känsla för om Jarmusch hade någon sådan med filmen.

Edit 110430: Som Pladd mycket riktigt gjorde mig uppmärksam på vann Stranger Than Paradise Cannes Carmera d’Or (för bästa debut) och inte Palme d’Or. En viss skillnad och det är bara att erkänna mitt misstag.

Lika dåligt var det att glömma att Pladd också haft en föredömlig genomgång på sin blogg av många Jarmusch-filmer. Åtgärdas härmed.

22 reaktioner till “Stranger Than Paradise (1984)”

  1. Jag har redan i andra sammanhang förklarat mig villig att möjligen ge mig på Ghost Dog. Å andra sidan är det ju den där evigt gnagande undran om det kanske, möjligen, någonstans därute finns en jättebra film som man kanske missar med att vara allt för kategorisk. Jag är nog inte så bra på att vara principfast, helt enkelt 😀

  2. Jag har nog lyckats undvika varenda film där denna man suttit i registolen. Blir inte ens nyfiken på denna, trots att negativa recensioner brukar väcka mitt intresse.

  3. Då har den äntligen anlänt, den omtalade STP-sågningen. Och oj, vilken såg! Jag kan inte säga annat än att jag inte alls håller med dig. Om någonting. Fascinerande hur smaken kan skilja sig såpass. 🙂

    Jag blev lite konfunderad över Guldpalmen bara, för visst är det så att Stranger vann Golden Camera (fråga mig inte vad det innebär) medan Paris, texas vann själva palmen? I alla fall enligt http://en.wikipedia.org/wiki/Palme_d%27Or.

    Hur som helst, du har vassaste sågen i bloggsfären just nu. Bara det faktum att BlueRoseCase inte blir sugen är ju ett utmärkt bevis på det. 😉

  4. BRC: Det är en 100%-ig komplimang, men jag var ändå tvungen att göra lite research. På de fem senaste recensionerna med betyg ett har du kommenterat fyra av dem (du var tydligen inget Robotar-fan) och på två av dem har du sagt att du inte blev sugen på att se filmen i fråga.

    Nästa film i ordningen är Death Wish IV och där skriver du att recensionen har ökat ditt intresse för att se filmen i fråga.

    Slutsats? Ja, du.. Den överlämnar jag till den fria tolkningen. 😉

  5. @Pladd: Ja, jag hade ju pushat lite för den, det ska erkännas 😉 Jarmusch och Anderson och aldrig mötas de två… Och sådant fint beröm slickar man gärna i sig — kul att du fann nöje i recensionen även om vi som sagt tycker väldigt olika.

    Du har helt rätt i palmen och kameran, där måste jag ha glädjeläst Wikipedia-inlägget. Tack för uppmärksam läsning!

    @BRC: Det beror väl helt på hur lättkuvade dina masochistiska tendenser är 😉

  6. Hahahaha! Vad härligt! Robotar har jag faktiskt inte sett men märkligt att jag inte kommenterat ändå. Jag tror Sofia har en förmåga att i sina texter få fram den där fina gränsen som finns när en film kan vara underhållande dålig eller enbart dålig. Det förstnämnda väcker alltid min nyfikenhet! 😀

  7. @BRC: Ah, you make me blush good sir 🙂 Men visst är det stor skillnad på så-dålig-att-den-är-bra och enbart dålig, vilket i princip alltid också betyder trist.

  8. Ja trots Pladds fina genomgång av Jarmusch har jag faktiskt inte direkt känt något större behov av att se hans alster, de verkar helt enkelt bara vara trista. Samtiditigt finns där en gnagande känsla av att jag kanske missar ngt? Lite Wes Anderson känsla. Ghost Dog är enda filmen jag sett av Jarmusch och den VAR bra men den brukar å andra sidan dissas av s.k Jarmusch kännare….
    Efter din i vanlig ordning underhållande o fina sågning Sofia har den gnagande känslan dämpats en aning och det tackar jag för 🙂

  9. @filmitch: Visst tusan, det hade jag glömt att länka till — förargligt… (Härmed åtgärdat ovan) Jag kan annars bara hålla med — trista! Men Ghost Dog har jag fortfarande inte släppt. Tack så mycket för berömmet och det känns bra att jag inte hetsat dig att lägga 90 minuter på en trist film. Det är livet för kort för 😀

  10. Haha, trevlig läsning. 🙂 Mm, du valde fel svartvita Jarmusch-film. Du skulle ha valt Down by Law, den är bra på riktigt. Stranger Than Paradise är seg som… ja så seg som Jarmusch brukar vara fast gånger tre. Jag kunde ju ändå inte låta bli att ge den en svag trea när jag såg den för några år sen.

  11. @Jojjenito: Roligt att du gillade texten! Jag är inte helt överygad om att det finns något sådant som ”rätt” Jarmusch-film för mig, svartvit eller inte. Men ramlar jag på Down by Law ska jag defintivt ge den ett försök, tack för tipset.

  12. Kan skriva under på Down by Law-rekommendationen, även om den är minst lika ”tråkig” som STP. 😉

    Tack för omnämnandet! Har ju faktiskt en del Jarmusch kvar att skriva om. Motivationen fick sig en rejäl skjuts nu. 🙂

  13. @Pladd: Jag kommer kanske inte att springa benen av mig för att få tag i Down by Law om vi säger så, men den kan ju vara bra att ha i bakhuvudet 😉 Kan det vara så mycket Jarmusch kvar, det kändes som du tog ett rejält grepp?

  14. Vid närmare efterforskning verkar det som att jag bara har The Limits of Control och DbL att skriva om. Jag har sett båda, så det är egentligen bara att tugga igång maskineriet.

    För övrigt kan jag rekommendera dig just Limits of Control om du vill skriva en saftig sågning. Jag gillade den, men det var längesen jag såg en så händelsefattig och långsam film.

  15. @Pladd: Haha, jag vet inte om min stackars konstitution skulle klara av mer händelselöshet 😀 Är jag ute efter sågningsfilmer satsar jag nog hellre på typ Dinoshark

  16. Sofia: Nä, rätt Jarmusch-rulle för dig, den är förmodligen inte gjord. 😉 Förresten, kom jag på att Dead Man med Johnny Depp är svartvit också OCH bra mycket bättre än STP men nog ungefär lika händelsefattig. DBL tyckte jag inte var händelsefattig faktiskt. Det är nästan action i den med fängelserymningar och allt, i mysig amerikanska träsk-Södern dessutom.

    En brasklapp är att Roberto Benigni är med. Och jag gillar INTE honom. Men av nån anledning så var han klockren just i den här filmen.

  17. @Jojjenito: Tänka sig, jag har också kommit fram till den slutsatsen. 😉 Vi kanske får klassificera DBL som en ovanligt händelserik Jarmusch-rulle? Roberto måste jag erkänna att jag inte någon som helst uppfattning om, bortsett från att jag gillade La vita e bella, så det känns inte särskilt avskräckande.

  18. Ja du, jag vet inte om några filmvetenskapspoäng hjälpte så mycket här… Det finns ju ett par Godardreferenser men det gör ju inte filmen så mycket roligare (men ökar säkert chansen för att få något Cannes-pris)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: