Då ska vi se. En av Jim Jarmusch mest kända filmer, guldpalmen guldkameran i Cannes. Jag och Jarmusch kom ju inte så bra överens i Broken Flowers, men nu är det nya friska tag. Open my mind, open my mind… Svart-vitt foto, tja, inget säger väl indiefilm som svart-vitt. En ensam tjej vid utkanten av en flygplats, hon tar sin väska och sin kasse och går.

En kille i en ganska sliten och minimal lägenhet som får telefonsamtal från någon tant Lotte. Hans kusin Eva kommer att stanna i tio dagar och han är tydligen inte direkt nöjd över det beskedet. Tjejen fortsätter att gå med sin packning genom ödsliga och slitna stadsdelar. Varför får jag helt plötsligt känslan av en zombierulle? Det skulle i alla fall liva upp saker och ting. Nu tar hon fram en bandspelare och kör igång Screamin’ Jay Hawkins ”I Put a Spell on You”. Bra låt. Undras om den ska betyda något? Tjejen ser knappast ut som någon sexbomb i alla fall, inte någon som skulle kunna förtrolla den manliga delen av medmänskligheten.

Ok, jag fattar – varje scen är en hel tagning och när tagningen är slut klipps till en svart panel i 3-4 sekunder innan nästa tagning kommer igång. Tja, det var väl ganska så innovativt. Om inte annat stör det inte berättelsen så mycket eftersom de enskilda scenerna inte hänger ihop särskilt mycket. Tjejen har kommit fram till sin kusin och han kastar i åtminstone inte ut henne. Nu tittar de på TV. Fasen vad hon röker. Kommer det här att vara hela filmen?! Öppet sinnelag, öppet sinnelag.

Nähä, nu ska hon åka. Jaha, till tant Lotte i Cleveland. Fast vi blir tydligen kvar i New York med kusinen Willie och hans loserkompis Eddie som riggar pokerspel och bettar på hästar. Fast nu lånar de en bil och åker hela vägen till Cleveland för att hälsa på Eva. Är Willie het på sin kusin? Kommer det att bli någon slags förbjuden frukt-historia av det hela?

Och ungefär så fortsätter det, barmhärtigt nog bara i knappt 90 minuter. Om ni lovar att inte skvallra ska jag berätta en sak: det blir ingen förbjuden frukt-historia. Willie och Eddie och Eva lallar på i ett iskallt Cleveland och ett marginellt varmare Florida i scener som ibland går ut på att Eddie tittar över axeln på Eva som sover, ibland faktiskt innehåller någon form av dialog som i och för sig sällan leder någonvart.

Visst, med tanke på genomslag och så där har Jarmusch fått ut jäkligt mycket av de 100.000 dollar som Stranger Than Paradise kostade att producera, men hade jag sett filmen helt aningslöst hade jag gissat att den var ett glatt (fast egentligen extremt melankoliskt) amatörprojekt.  Nu undrar jag mest över hur konkurrensen om guldpalmen guldkameran egentligen såg ut där i Cannes, brann kanske alla de andra bidragen upp och Jarmusch vann på WO?

Det här är typiskt en film som jag sannolikt skulle få ut mycket mer av om jag hade läst filmvetenskap, enligt Wikipedia är den nämligen ett ”landmark work in modern independent film”. Då hade jag kanske åtminstone kunnat sätta in den i ett filmhistoriskt sammanhang och njuta av alla hundra miljoner referenser till den som säkert finns i en massa andra filmer.

Men nu är Jarmusch och hans skötebarn utlämnade på vinst och förlust till min önskan att bli underhållen, berörd eller i alla fall kunna sätta ett finger på näsan och eftertänksamt kunna säga ”Hmmm, intressaaaant…” Blir ni överraskade om jag säger att förlusten överväger? Jag hittar inget att hänga upp mitt engagemang i den här historien på. Alla tre huvudkaraktärerna går omkring och ser rätt tomögda ut och jag undrar om Jarmusch huvudsakliga instruktion till sina skådespelare lydde: ”Var nollställd!” Historien som sådan förstår jag för all del, men kan inte direkt finna något nöje i. De få konversationer som förekommer är rätt styltiga och jag tycker mig aldrig se röken av någon form av dynamik mellan karaktärerna.

Däremot kan jag inte påstå att Stranger Than Paradise känns pretentiös. För att vara det krävs ambition och jag får ingen som helst känsla för om Jarmusch hade någon sådan med filmen.

Edit 110430: Som Pladd mycket riktigt gjorde mig uppmärksam på vann Stranger Than Paradise Cannes Carmera d’Or (för bästa debut) och inte Palme d’Or. En viss skillnad och det är bara att erkänna mitt misstag.

Lika dåligt var det att glömma att Pladd också haft en föredömlig genomgång på sin blogg av många Jarmusch-filmer. Åtgärdas härmed.

Annonser