Dracula pic”Äntligen!” kanske alla bloggläsare utbrister. De som händelsevis har orkat hänga sig kvar under nästan två vampyrmånader. Tack till alla er som läst och kommenterat – ni är värda minst tusen silverkurcifix!

Givetvis var inte tanken att det skulle bli så pass voluminöst från början men vampyrer har som bekant hypnotiska krafter och när jag väl hade börjat se film på film på film var det faktiskt oväntat svårt att sluta. Genren är så pass välfylld att det är ganska lätt att stöta på nya och till synes spännande tillskott.

Om jag ska försöka mig på en slags summering är det till att börja med helt uppenbart att humanvampyrerna blir vanligare och vanligare, vilket kanske inte är så förvånande eftersom det följer utvecklingen inom det litterära fältet. Men medan vampyrerna i vissa fall blivit mer känslomässiga och förfinade upplever jag att jägarna å sin sida blivit klart råare.

Van Helsing picFrån början var ju van Helsing en strukturerad och logisk vetenskapsman men jägarna har utvecklats till att bli mer av elitsoldater eller lönnmördare. Fast det där med ”elit” kan förstås diskuteras. Det hänger lite ihop med variationerna i genren där vampyrfilm fram till 70-talet allt som oftast skulle vara renodlad skräckfilm för att övergå till att på 80-talet börja snegla på komedin – visst måste vampyrer också kunna vara roliga?! Nja, säger jag som egentligen inte sett en riktigt bra vampyrkomedi innan What We Do in the Shadows.

Under 90-talet skulle det bli lite mer röj, vampyraction helt enkelt. För att sedan vid millennieskiftet lite oftare än tidigare få tassa in på dramats och romantikens territorium. Trots att vampyrberättelsen ofta kunnat ses som en allegori upplever jag att den i allt högre grad annekteras för att berätta särskilt historier om utanförskap. Filmer som, när man närgranskar dem, egentligen inte alls tycks vara särskilt intresserade av just vampyrer eller vampyrmyten, exempelvis Vampyrer eller Only Lovers… (oavsett vad man pratar om i vampyrsammanhang kan man nog också med gott samvete kasta in Le viol du vampire eftersom den filmen var fullkomligt obegriplig…)

Blood vampire picI takt med tiden har även det kvinnliga offret förändrats till att mer sällan vara ett offer. Sexiga vampyrer kommer vi nog aldrig från men betydelsen av just sexet har föga förvånande inte heller stannat kvar på jungfrun-i-höghalsat-nattlinne-nivå. Däremot är vampyren fortfarande ofta intimt förknippad med den kristna religionen eller åtminstone dess yttre kännetecken.

Varken medel- eller medianbetygsvärde för de 36 böckerna och filmerna når några häpnadsväckande höjder, inte ens en ynka liten trea kan de skrapa ihop tillsammans. Alster som Dracula, Salem’s Lot och Daybreakers får väl dela ut kompanistryk till Le viol du vampire, Atom Age Vampire och Ultraviolet.

Men det är som sagt ändå alltid ett nöje i sig att se flera filmer av samma typ eller som man åtminstone tror är av samma typ i ett streck. Nu ska emellertid vampyrerna få vila lite i sina kryptor, inte minst eftersom det börjar vara dags att fundera på nästa års Halloween-tema. Zombies, anyone?

Imorgon är bloggen tillbaka med vanliga, hederliga filmer på vanlig, hederlig postningsfrekvens. Jag har ju exempelvis ett par årsbästa-listor och en viss brittisk agent att hinna ikapp med. Och så måste det ju in en adventsfilm på söndag. God jul på er!

Annonser