Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (1922)

Nosferatu 1922alt. titel: Nosferatu: A Symphony of Horror, Nosferatu

Advokat Harker Hutter beordras av sin chef Renfield Knock att åka till Transsylvanien för att bistå greve Dracula Orlok med inköp av fastigheter i London Wisborg. Men Hutters unga maka Mina Ellen är orolig med maken så långt borta, hon känner på sig att något ondskefullt kommer att drabba honom.

Ja, det krävs knappast någon doktorsgrad i litteraturhistoria för att inse att den tyska 20-talsfilmen Nosferatu är en skamlös kopia av Bram Stokers Dracula. Skamlös eftersom produktionsbolaget Prana Film inte hade fått tillstånd att filmatisera historien.

Författaren själv hade gått ur tiden 1912 men de tyska filmmakarna hade kanske inte räknat med att han fortfarande hade en stridbar maka i livet. Florence Stoker anföll med allt hon hade i form av juridisk expertis (ivrigt bistådd av British Incorporated Society of Authors) och 1925 föll domen till änkans fördel. Alla kopior av filmen skulle förstöras.

Lyckligtvis för eftervärlden blev det nu inte så, ett fåtal kopior lyckades på olika sätt undkomma utplåningen och vi kan därför fortfarande avnjuta denna första Draculafilmatisering.

Prana Film var ett bolag som grundades specifikt för att producera filmer om det övernaturliga så i det avseendet var det kanske inte så konstigt att man började med att sätta tänderna i Dracula. Manusuppdraget gick till Henrik Galeen som inte var främmande för gotiska teman, han hade tidigare exempelvis arbetat med filmen Golem. Inte heller regissören, F.W. Murnau, tycks ha varit någon duvunge när det kommer till övernaturligheter på film även om det mesta han gjorde innan just 1922 verkar vara förlorat i de historiska labyrinterna.

Resultatet är spöklikt och expressionistiskt, om än inte på samma extrema nivå som Das Cabinet des Dr. Caligari. Möjligen uppmuntrar stumfilm en typ av skådespeleri som fungerar särskilt väl i just skräckfilmer. Filmens obehagliga stämning förstärks nämligen av det faktum att både Knock och Hutter tycks lagda åt galna blickar och maniska skrattanfall (Hutter slutar dock skratta när han möter Orlok) samt att Ellen inte sällan anlägger en avgjort död och tom blick i sitt vitsminkade ansikte.

Nosferatu faller numera inom public domain och därför finns en uppsjö med alternativ för att kunna ta del av filmen. Jag skulle dock varmt vilja rekommendera den restaurerade kopia som togs fram på initiativ av Friedrich Wilhelm Murnau Stiftung mellan 2005 och 2006. Här används fortfarande de ursprungliga namnen (i andra kopior har de ändrats till Stokers original; Orlok heter alltså Dracula, och så vidare), man bör kunna lita på att textskyltarna följer originalets och versionen innehåller även försök att återskapa den musik som komponerades särskilt för filmen av Hans Erdmann.

Nosferatu är en klassisk skräckfilm som jag tycker försvarar sin plats i detta pantheon. Men visst är det så att stumfilmsstilen gör den lite svår för en nutida tittare att hacka i sig.

Effekter
Med dagens mått mätt är effekterna förstås inte särskilt avancerade men de funkar ändå inom filmens ram (med undantag för de scener som körs i dubbel hastighet, det blir alltid farsartat). Annars tycker jag nog att det som bildmässigt fungerar allra bäst egentligen inte är effekterna utan arbetet med skuggor, miljöer, kulisser samt bilderna på råttor, spindlar och andra insekter (den transsylvanska hyenan skapar däremot mest frågetecken i min skalle). Avslutningens klassiska Orlokskuggor är faktiskt oväntat effektiva när man ser dem i sitt sammanhang.

Coolhet
Nej, Max Schreck är inte särskilt cool som Nosferatu, däremot är hans sminkning otroligt obehaglig. Kan det ha varit så att exempelvis näsan och öronen blev så övertydliga för att han skulle kasta den där säregna skuggan? Hur som helst är Orlok en vampyr vars kapprakt stela och gnagarlika uppenbarelse man inte glömmer i första taget.

Vampyrtyp
Inte mycket att diskutera här, enligt den behändiga vampyrbok som Hutter hittar på sitt nattygsbord i Transsylvanien lever Orlok i ”horrible darkness, on the cursed earth from the graveyards of the Black Death”. Samma jord som fraktas till Wisborg och som innehåller horder av råttor. Jag upplever att filmen betonar Orloks vampyrsmitta i termer av en pest som sveper över landet tydligare än Stoker gjorde i sin bok. Det kan dock vara värt att notera att Orlok inte skapar nya vampyrer genom sitt bett, utan bara dödar sina offer.

Offret
Offret par preferance är förstås den väna och oskuldsfulla Ellen. I samma sekund som Orlok ser hennes bild (”Your wife has a beautiful neck…”) utövar hon nästan samma inflytande på honom som han gör på andra människor. Ända från sitt sovrum i Wisborg kan hon förmå Orlok att inte döda hennes stackars make. Det är också hon som gör slut på vampyrplågan även om det inte tycks vara särskilt frivilligt. Hennes själs renhet och blodets lockelse får Orlok att glömma tid och rum. Därför försvinner han i en liten puff av rök när hanen galit och solen gått upp.

star_full 2star_full 2star_half_full

5 reaktioner till “Nosferatu, eine Symphonie des Grauens (1922)”

  1. Det är sånt här som gör mig tveksam till betygsättning…. Filmen var helt unik och mycket avancerad för sin tid. Man kan ju bara försöka föreställa sig vilket otroligt intryck den måste ha gjort år 1922. Långfilmen hade funnits i typ 7 år och biografsystemet var knappt utvecklat. Och väldigt många människor hade knappt sett en film, kanske nån nationalfilm på sin höjd. jo, de måste ha gjort intryck alltid.

  2. Visst är betygssättning ett grannlaga arbete. Men jag tror inte att det längre är särskilt många som ser betyg som något absolut och objektivt, varför mitt omdöme bland annat formas under förutsättningen att jag ser filmen nästan hundra år ”för sent”. Jag kan aldrig återskapa känslan eller upplevelsen av att ha sett filmen 1922 eller 1952 eller 1992, jag kan bara återge en bedömning och ett omdöme kring upplevelsen att se den 2015.

  3. Absolut. Det handlar ju om din egen känsla för filmen och det ska det ju få göra. Det var ingen kritik, min kommentar var mest en allmän reflektion över något jag gått och funderar över. Det kan det vara spännande att försöka sätta sig in i den epoken. Vad i den filmen hade man egentligen kunnat göra bättre år 1922? Jag kan inte heller åka tillbaka i tiden, men sådana frågeställningar påverkar mig själv mycket om jag skriver om en film. Sen kan ju en film vara skit redan 1922, så då spelar ju inte åldern så stor roll ändå. 😀

  4. David har en poäng eller som min bror Marcus mässar av och till ”man måste sätta in filmen i sitt historiska sammanhang”. Å andra sidan blir det närapå omöjligt att sätta betyg om man ska ta hänsyn till detta.
    Dagens rulle har jag inte sett däremot nyinspelningen med/av Kinski/Herzog. Den kanske kommer?

  5. @David: Visst är sådana funderingar spännande, men de kräver en hel del bakgrundskunskap, inte minst filmvetenskapligt. I de fall jag känner att jag besitter sådan kunskap spelar den förstås in som en förutsättning för mitt omdöme, annars inte. Men självklart är det ju alltid intressant ju större sammanhang man kan sätta in en aktuell film i.

    @Filmitch: Som sagt — inte omöjligt men betydligt mer krävande. Man får helt enkelt ha med sig det man kan till bordet 🙂

    Kanske det, kanske 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: