Nosferatu 1922alt. titel: Nosferatu: A Symphony of Horror, Nosferatu

Advokat Harker Hutter beordras av sin chef Renfield Knock att åka till Transsylvanien för att bistå greve Dracula Orlok med inköp av fastigheter i London Wisborg. Men Hutters unga maka Mina Ellen är orolig med maken så långt borta, hon känner på sig att något ondskefullt kommer att drabba honom.

Ja, det krävs knappast någon doktorsgrad i litteraturhistoria för att inse att den tyska 20-talsfilmen Nosferatu är en skamlös kopia av Bram Stokers Dracula. Skamlös eftersom produktionsbolaget Prana Film inte hade fått tillstånd att filmatisera historien.

Författaren själv hade gått ur tiden 1912 men de tyska filmmakarna hade kanske inte räknat med att han fortfarande hade en stridbar maka i livet. Florence Stoker anföll med allt hon hade i form av juridisk expertis (ivrigt bistådd av British Incorporated Society of Authors) och 1925 föll domen till änkans fördel. Alla kopior av filmen skulle förstöras.

Lyckligtvis för eftervärlden blev det nu inte så, ett fåtal kopior lyckades på olika sätt undkomma utplåningen och vi kan därför fortfarande avnjuta denna första Draculafilmatisering.

Prana Film var ett bolag som grundades specifikt för att producera filmer om det övernaturliga så i det avseendet var det kanske inte så konstigt att man började med att sätta tänderna i Dracula. Manusuppdraget gick till Henrik Galeen som inte var främmande för gotiska teman, han hade tidigare exempelvis arbetat med filmen Golem. Inte heller regissören, F.W. Murnau, tycks ha varit någon duvunge när det kommer till övernaturligheter på film även om det mesta han gjorde innan just 1922 verkar vara förlorat i de historiska labyrinterna.

Resultatet är spöklikt och expressionistiskt, om än inte på samma extrema nivå som Das Cabinet des Dr. Caligari. Möjligen uppmuntrar stumfilm en typ av skådespeleri som fungerar särskilt väl i just skräckfilmer. Filmens obehagliga stämning förstärks nämligen av det faktum att både Knock och Hutter tycks lagda åt galna blickar och maniska skrattanfall (Hutter slutar dock skratta när han möter Orlok) samt att Ellen inte sällan anlägger en avgjort död och tom blick i sitt vitsminkade ansikte.

Nosferatu faller numera inom public domain och därför finns en uppsjö med alternativ för att kunna ta del av filmen. Jag skulle dock varmt vilja rekommendera den restaurerade kopia som togs fram på initiativ av Friedrich Wilhelm Murnau Stiftung mellan 2005 och 2006. Här används fortfarande de ursprungliga namnen (i andra kopior har de ändrats till Stokers original; Orlok heter alltså Dracula, och så vidare), man bör kunna lita på att textskyltarna följer originalets och versionen innehåller även försök att återskapa den musik som komponerades särskilt för filmen av Hans Erdmann.

Nosferatu är en klassisk skräckfilm som jag tycker försvarar sin plats i detta pantheon. Men visst är det så att stumfilmsstilen gör den lite svår för en nutida tittare att hacka i sig.

Effekter
Med dagens mått mätt är effekterna förstås inte särskilt avancerade men de funkar ändå inom filmens ram (med undantag för de scener som körs i dubbel hastighet, det blir alltid farsartat). Annars tycker jag nog att det som bildmässigt fungerar allra bäst egentligen inte är effekterna utan arbetet med skuggor, miljöer, kulisser samt bilderna på råttor, spindlar och andra insekter (den transsylvanska hyenan skapar däremot mest frågetecken i min skalle). Avslutningens klassiska Orlokskuggor är faktiskt oväntat effektiva när man ser dem i sitt sammanhang.

Coolhet
Nej, Max Schreck är inte särskilt cool som Nosferatu, däremot är hans sminkning otroligt obehaglig. Kan det ha varit så att exempelvis näsan och öronen blev så övertydliga för att han skulle kasta den där säregna skuggan? Hur som helst är Orlok en vampyr vars kapprakt stela och gnagarlika uppenbarelse man inte glömmer i första taget.

Vampyrtyp
Inte mycket att diskutera här, enligt den behändiga vampyrbok som Hutter hittar på sitt nattygsbord i Transsylvanien lever Orlok i ”horrible darkness, on the cursed earth from the graveyards of the Black Death”. Samma jord som fraktas till Wisborg och som innehåller horder av råttor. Jag upplever att filmen betonar Orloks vampyrsmitta i termer av en pest som sveper över landet tydligare än Stoker gjorde i sin bok. Det kan dock vara värt att notera att Orlok inte skapar nya vampyrer genom sitt bett, utan bara dödar sina offer.

Offret
Offret par preferance är förstås den väna och oskuldsfulla Ellen. I samma sekund som Orlok ser hennes bild (”Your wife has a beautiful neck…”) utövar hon nästan samma inflytande på honom som han gör på andra människor. Ända från sitt sovrum i Wisborg kan hon förmå Orlok att inte döda hennes stackars make. Det är också hon som gör slut på vampyrplågan även om det inte tycks vara särskilt frivilligt. Hennes själs renhet och blodets lockelse får Orlok att glömma tid och rum. Därför försvinner han i en liten puff av rök när hanen galit och solen gått upp.

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser