The Lost Boys (1987)

Det mesta blir ju roligare och trevligare om man gör det tillsammans med andra. Jag har fått förmånen att haka på kollegorna Fiffis filmtajm och Filmitch traditionella Halloweenvecka med mitt vampyrtema. Längst ned i inlägget hittar ni länkar till filmerna som de två valt att inleda veckan med. Mer skräckfilm åt folket!

***

Intet nytt under solen. Definitivt inte vampyrer (of course…) men inte heller konceptet tvillingfilmer. Året 1987 såg därför två ungdomsvampyrfilmer med blott ett par månaders mellanrum. Near Dark var Kathryn Bigelows andra långfilm. I jämförelse med det var Joel Schumacher rena veteranen som hade vässat regissörsgaddarna på tre filmer innan The Lost Boys, varav den närmaste var populära St. Elmo’s Fire.

Schumacher kunde alltså det här med brat pack-skådisar och ungdomsfilmer. Följaktligen är denna Peter Pan-vampyrversion fylld med Jason Patric, Kiefer Sutherland. Alex Winter samt the two Coreys (Heim och Feldman). För vuxenrepresentationen slängde man in pålitliga Dianne Wiest som den nyskilda Lucy Emerson.

Lucy släpar sin lilla sönderslagna familj bestående av sönerna Michael och Sam till Santa Carla. Varför just Santa Carla, som tydligen dragit på sig ryktet att vara ”murder capital of the world” (av alla uppsatta lappar att döma är staden definitivt “missing people capital of the world” i alla fall)? Jo, där bor Lucys prillige och majja-odlande taxidermi-pappa.

Medan Sam söker tröst i den lokala serietidningsbutiken ägnar sig Michael åt lite vuxnare nöjen. Genom den mystiska Star (återigen den lockande kvinnan som förleder den unge mannen…) kommer han i kontakt med gänget som leds av den karismatiske David.

Nu följer en tid av tonårsuppror för Michaels del där han är ute med sina nya kompisar hela natten och drogar (förvisso vampyrblod, men droger är droger…), sover bort större delen av dagen, skaffar sig skinnjacka samt örhänge och är ohyfsad mot sin lillebror. En sådan tur att Sam via sitt serietidningsintresse vet precis vad som är fel på brorsan och det stavas inte hormoner.

The Lost Boys känns mer som en genomsnittlig ungdomsfilm jämfört med Near Dark. Inklusive lite hederlig Joel Schumacher-extravaganza rent bildmässigt då förstås. Soundtracket innehåller Echo and the Bunnymen och INXS. Närvaron av the two Coreys ger produktionen en lätt flamsig och humoristisk ton och betydligt fler genreblinkningar jämfört med Near Dark (i det påminner den snarare om föregångaren Fright Night). Om Near Dark var western och romantik är The Lost Boys snarare ett ungdomsäventyr. Ingen av dem har dock några särskilda skräckelement att egentligen tala om.

Bigelow skapar lite tyngd med sina solkigare och trashigare vampyrer samt minimalistiska stil. Schumacher ger oss ett frejdigt äventyr med en närmast hejdlös 80-talskänsla. Vilket man föredrar beror på tycke och smak.

Effekter
The Lost Boys gapar över en betydligt större bit av kakan än Near Dark, vilket understryker smartheten hos den senare filmen. De flesta effekterna i The Lost Boys är inte direkt fula, men blotta överflödet av klägg, explosioner och vampyrögon gör att det blir lite fånigt.

Coolhet
Inget skriker coola vampyrer som hockeyfrillor, örhängen, skinnjackor och motocrosscyklar. Visst gör det? Eller? Tja, kanske 1987 (allvarligt, ungdomarna rockar loss till en inoljad saxofonist som ser ut att ha varit statist i The Road Warrior) men med dagens oförlåtande ögon ser David, Marko och de andra mest ut som medlemmar i ett övervintrat pudelrockband. Vad jag kan se är dock The Lost Boys en av de första vampyrfilmerna som inte bara framställer sina förövare som ett ungdomsgäng, men som också betonar “fördelen” med att kunna vara ung, vacker och häftig (ok då, 80-tals-häftig) för evigt. Live fast, die young and become a beautiful vampire…

Vampyrtyp
Här delar David & Co. en hel del egenskaper med Jesse & Co. De är inte bara monstervampyrer som dödar, de gillar att leka med sina offer. Lika förväntat som trist är det att tjejvampyren är den som försöker hålla emot så länge det går. Hon och schysste Michael är de som inser the error of their ways och att priset för evig ungdom inte kan betalas med andras liv. Near Dark vinner dock monstervampyrpriset genom att gå all in med sin barnvampyr Homer medan Stars lillebror Laddie egentligen inte fyller någon som helst funktion.

Familjen
Återigen spelar familjen en viktig roll, men en mer konfliktfylld sådan jämfört med Near Dark. Mamma Lucy försöker bygga sig ett nytt post-skilsmässoliv och har inte tid att lyssna på sina söners berättelser om vampyrer. Michael hanterar situationen genom att mer eller mindre aktivt söka sig till en ny familj, ett gäng förlorade pojkar som lockar med ett Never never land där man aldrig behöver växa upp och ta ansvar för ett trist vuxenliv (bilden på Jim Morrison i grottan, I’m just sayin…). Men  vill han ju också kunna vara tillsammans Star. Som inte vill döda. Oh, the agony… Samtidigt siktar huvudvampyren på en mer tydlig vampyrfamilj bestående av mamma-pappa-barn jämfört med Near Darks Jesse.

Penetrationen
Här gäller inga subtila suggestionsbilder, för Michael och Star är det pang på rödbetan. Men poängen är att det fysiska och biologiska sexet dem emellan är Michaels belöning efter att han har förkastat sin vampyrism genom att slänga blodflaskan som han tidigare druckit ur. Star gör som sagt också tydligt att det inte är något alternativ att för dem att leva som vampyrer, kanske för att hon vet att Törsten alltid kommer att övertrumfa deras känslor för varandra?

Fiffis filmtajm har också tittat på en klassisk skräckregissör medan Filmitch val blir en spännande överraskning.