Kate (2021)

Att drabbas av galopperande strålsjuka som en blixt från klar himmel tillhör inte vanligheterna. Men så är heller inte Kate någon vanlig ung kvinna. Som skarpskjutande lönnmördare har hennes sista uppdrag gått spektakulärt snett på grund av de första symptomen på den tidigare nämnda strålsjukan. Från att ha fullt fokus på att avsluta sitt sista uppdrag flyttar nu Kate blickfånget till hämnd på de personer hon antar medvetet förgifta henne för att förhindra samma uppdrag. Men tiden rinner snabbt ut – den diagnosticerande läkaren har gett Kate ungefär ett dygn kvar i de levandes skara.

Jag blev nyfiken på Netflixrullen Kate efter diskussionen mellan Fiffi och Steffo i podden Snacka om film! I vanliga fall brukar jag kunna gissa mig till vems ringhörna jag sannolikt skulle ställa mig i men med Kate kändes det som om myntet kunde landa med vilken sida som helst upp.

Inledningsvis känner jag mig lite avmätt inställd, blir inte helsåld på flodvågen av snabba klipp, rosa neon och gäll japansk flickpop. Men det dröjer faktiskt inte särskilt länge innan effekten jag hoppades på tar fart – Mary Elizabeth Winstead-effekten.

Det är förstås hon som är Kate, lika van med prickskyttegeväret som med allehanda knivar och andra tillhyggen. Jag har inte sett alla hennes filmer, långt därifrån, men i de jag uppmärksammat hennes närvaro (framförallt Birds of Prey, Gemini Man, The Thing) har jag alltid gillat hennes utstrålning. Hon framstår som relaterbar men ändå superkompetent, utan att behöva trycka upp det i ansiktet på alla andra. Ska jag försöka tänka på andra coola kvinns fallerar exempelvis Charlize Theron i det första avseendet och bland andra Michelle Rodriguez i det andra.

Jag ser att Kate dragit på sig omdömen som ”disappointingly derivative of numerous other female assassin films” WTF?! Vadå ”other female assassin films”?! Absolut ingenting skiljer Kate från vilken generisk action-fajt-driven lönnmördarfilm som helst, oavsett kön på huvudpersonen. Jag ser ingen anledningen till att skilja ut de lönnmördar-filmer, vars huvudperson råkar vara kvinna.

Rent storymässigt finns det alltså inget som särskiljer Kate, man har inte ens missat att utrusta henne med särdraget att ständigt vara på jakt efter läsken Boom Boom Lemon. Möjligen direkt inspirerat av Woody Harrelsons jakt på Twinkies i Zombieland, eftersom han i Kate spelar hennes ”handler”.

Inte heller utseende- eller fajtingmässigt tycker jag att filmen når upp till föregångare som exempelvis första John Wick eller Atomic Blonde. Koreografin är kompetent hanterad, men inte så mycket mer. Manuset vill däremot snarare åkalla element från klassiker som Terminator 2 och Léon eftersom Kate en bit in i filmen ger sig i lag med den tonåriga Ani. Och i det avseendet vill jag ändå påstå att filmen skiljer ut sig en aning, att den kvinnliga huvudpersonen också plockar upp en kvinnlig adept. För även om det är uppenbart att Ani blir ett slags surrogat för den där familjen som Kate inledningsvis givetvis drömt om men aldrig kommer att få uppleva, är hon inget barn som Kate måste slösa enbart moderliga och omhändertagande omsorger på. Detta gör inte filmen till något mästerverk men ger den tillräckligt med fräschör för att jag ska gilla det jag ser.

Fullt funktionsduglig underhållning i cirkus 90 minuter, alltså. Och med Mary Elizabeth Winstead-effekten är detta en film som underhåller bra mycket mer än vad den synes göra på pappret. Kanske dags att börja jobba mig bakåt i hennes filmografi?

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: