The Thing 2011För att inse skillnaden mellan John Carpenters ”original” från 1982 (som ju också egentligen var både en remake och en adaption) och denna prequel-uppföljare räcker det med två frammumlade ord mellan Edvard Wolner och Dr. Sander Halvorson: ”Smart jente…”

Den smarta jäntan heter Kate Lloyd och spelas av Mary Elizabeth Winstead. Hon är paleontolog och har värvats till den antarktiska norska polarstationen av Dr. Halvorson. Här får vi oss alltså till livs de händelser som utspelas innan den ståtliga malamuten tar sin tillflykt (på mer än ett sätt) hos medlemmarna vid den närliggande amerikanska forskningsstationen.

Kate lockas till Antarktis av Halvorson med löfte om något spännande att studera. Mer vill han inte säga, men på plats bland isvidderna står det snabbt klart att forskningsteamet har träffat på något remarkabelt. I en isspricka har man inte bara hittat ett (minst sagt) enormt rymdskepp, utan också vad som eventuellt skulle kunna vara skeppets pilot (alternativt en ovälkommen fripassagerare).

Varelsen kan dock inte hållas fången av isen särskilt länge och är snart lös på forskningsstationen. Ganska raskt inser de överlevande att utomjordingen är en slags parasit som lever på att invadera och kopiera andra biologiska varelser.

Bränt barn ska ju egentligen sky elden, men när det gäller skräck-remakes och -uppföljare är frågan om man som filmtittare inte bara fortsätter att lukta väldigt illa. Gång på gång försöker man nämligen att med en dåres envishet intala sig: ”Den här remaken kanske ändå inte är så dålig, originalet var ju så bra…”.

Så trevlig att då ibland faktiskt inte bli det minsta svedd, utan istället sitta med en positiv överraskning i knäet. Denna senaste The Thing är, liksom många andra redan konstaterat, en riktigt klurig prequel-remake som i det stora hela kopierat händelseförloppet från åttiotalsversionen och, i vissa väl valda fall, hela scener men ändå lyckats göra den tillräckligt ny för att det ska kännas fräscht.

En stor del i denna fräschör står Mary Elizabeth Winstead för, enligt min mening. Det är kanske inte det mest originella draget att i princip ersätta Kurt Russells tjurige helikopterpilot R.J. MacReady med en kvinnlig karaktär men jag tycker att det icke desto mindre fungerar alldeles utmärkt. Kate utkristalliserar sig snabbt till den informelle ledaren på samma sätt som Mac gör bara ett par dagar senare (story-kronologiskt alltså) och lyckas bli en rätt trovärdig karaktär. Hon är handlingskraftig utan att få en överdrivet stor Kvinnor Kan-stämpel á la Michelle Rodriguez på sig och lämnar ett betydligt trevligare avtryck än i Black Christmas (remaken alltså, där brändes det rätt rejält…).

Kates närvaro sätter också fokus på det, om än kanske realistiska men icke desto mindre trista, faktum att Carpenter inte hade med en enda kvinna i sin film. För att inte tala om genusattityden (hur putslustig den än nu är) som skymtar fram i Macs kommentar om ”You cheatin’ bitch” samtidigt som han häller sin whiskey i schackdatorns innanmäte.

Men The Thing anno 2011 har även andra förtjänster. Som påpekats av andra: har man inte sett 80-talsversionen på ett tag kan det vara en bra idé att ta denna prequel först och sedan direkt gå på Carpenters produkt. Då får man optimala möjligheter att uppskatta alla små detaljer som plockats upp i den nyare versionen samtidigt som man undviker orättvisa jämförelser, framförallt vad gäller effekter.

För effekterna 2011 är naturligtvis betydligt bättre än de som kunde presteras 1982, även om 80-talsdockorna i vissa fall faktiskt hållit sig förvånansvärt fräscha (fast den klassiska defibrillator-scenen är tyvärr inte en av dem, så charmig den än nu är).

Och eftersom 2000-talets filmteam känner sig så pass säkra på sina effekter får vi förstås se mycket mer av dem än vi fick 1982, med konsekvensen att en hel del av spänningen försvinner. Den ersätts dock av försvarliga mängder klägg.

Dessutom har den nyare filmen en yta som gör det svårt att känna av den genuina 80-talsmiljön, trots att man tidigt kastar in en Walkman och lite musikaliska tidsmarkörer (man kanske skulle ha tagit några hintar från Ti West). 2011 är det endast norrmännen som är skäggiga, medan nästan alla amerikanerna 1982 är rejält utrustade med den varan. Tidskillnaden märks också när man jämför mikroskopbilderna på cellnivå som presenteras 2011 med de datorsimuleringar som kunde presteras nästa trettio år tidigare.

Trots att jag inser att det är lite mycket begärt når tyvärr inte heller musiken upp till Morricone-nivå. Marco Beltrami brukar vara en stabil leverantör men här spetsar jag inte öronen förrän på slutet, när Beltrami för att skapa övergången till Carpenter, lägger på Morricones original. Klägg och musik är sannolikt en stor anledning till att av Carpenters täta paranoiastämning finns platt intet kvar och vad vi istället får är snarare en actionladdad science fiction-historia med vissa thrillerelement.

Men som en sådan måste filmen få klart godkänt, man har tagit smarta vägar med manuset för att både kopiera och skapa nytt. En inlåning från 50-talsversionen som var underhållande var den enkelspårige (men hänsynslöse) Dr. Carrington i form av Halvorson. Extra bonuspoäng till det faktum att norrmännen faktiskt får prata norska med varandra även om det inledningsvis inte var helt lätt att hänga med i svängarna på en otextad version. Jag gillade också hur titeln presenteras i den inledande issprickan, men tycker att det var synd att man övergav det spretiga typsnittet för ett mer städat sans serif-dito.

Annonser