I slutet av juni inträffade en händelse som i backspegeln mycket väl kan visa sig vara ett litet, litet (men givetvis potentiellt avgörande) misstag i maskinernas segertåg över världen. Den 22-årige man som fick ge sitt liv till en robot där på Volkswagenfabriken kommer att hyllas som en livsavgörande kanariefågel – den varelse som tidigast av alla fick ge besked om vad som var på gång.

Och då är det ju tur att mänskligheten är så pass väl förberedd med inte mindre än fem olika Terminator-filmer som alla på sitt sätt beskriver hur en maskinstyrd framtid kan komma att te sig (pyramider med kranier) och, inte minst, hur vi måste gå till väga för att stoppa den.

Ett raskt och exekutivt beslut ledde till omtittar av de fyra första filmerna som både upp- och urladdning för att ackompanjera Terminator GenisysThe Terminator, T2: Judgement Day, Terminator 3: Rise of the Machines och Terminator Salvation. Vid sidan av att vara actionfilmer som fokuserar på mer eller mindre fruktlösa försök att undkomma extraordinärt hållbara robotar gör tidsreseaspekten att alla på olika sätt också hanterar frågor om öde och en eventuellt förutbestämd framtid.

The TerminatorI The Terminator är förstås huvudtemat hur Sarah Connor (framtida mor till den framtida ledaren för den framtida motståndsrörelsen) och Kyle Reese (tidsresenären) ska kunna undkomma Arnies obevekliga mordmaskin, det vill säga mestadels action med thrillerelement. Men särskilt slutet kastar in en liten brasklapp när publiken får se Sarah spela in sina meddelanden till sin ännu ofödda son. Hon har lyckats undkomma det mest omedelbara hotet, terminatorn, men scenen är ändå mycket ödesmättad eftersom vi förstår att maskinernas kommande herravälde är oundvikligt. Sarahs överlevnad (på bekostnad av Kyles) har bara gett mänskligheten en kortvarig andningspaus. Frågan är om man kommer att kunna ta tillvara på den.

Självklart inte. I T2 har John Connor vuxit upp till en odräglig liten ungdomsbrottsling medan Sarah som tack för sina försök att varna mänskligheten för den annalkande faran låsts in på mentalsjukhus. Här får hon bära samma kors som de flesta tidsresenärer tvingas hysta upp på axlarna. Hon måste leva med vetskapen om vad som komma skall (brända barn vilka sprids som höstlöv för de nukleära vindarna) och dessutom utstå spott och spe från en fåkunnig omgivning som inte tror på hennes vetskap. Och även om Sarah blivit en total badass i sina försök att förbereda sig och grabben på det framtiden må ha i sitt sköte har hon nog samtidigt också blivit lite, lite rubbad på kuppen. Det är nedbrytande att bara invänta ett oundvikligt öde.

Terminator 2Känslan i slutet på T2 är dock radikalt annorlunda jämfört med originalet. I och med finaliteten i förgörandet av både T-1000 och de tidigare terminator-delarna samt Arnies uppmuntrande tumme-upp-gest ges publiken en känsla av hopp och att ett gott dagsverke nu är avklarat. Det framtida hotet är avvärjt – ”If a machine can learn to value human life, maybe we can too?”. Fritt fram att slå sig ned i hängmattan med en pina colada i näven och solkräm på näsan.

Sedan gick det 12 år innan man försökte blåsa liv i serien igen. Filmen Rise of the Machines fick den otacksamma uppgiften att liksom försöka veva om samma historia och samma öde som vi ju 1991 trodde var avvärjt för tid och evighet. Nu är det John Connor som måste leva med samma vetskap som sin mor i T2. Kanske blev domedagen anno 1997 förändrad genom det han och Sarah gjorde men John är nu som vuxen man medveten om att människans blinda tilltro till teknologin alltid kommer att finnas där. Han har dock lärt sig en del av Sarah och lever ”off the grid” för att maskinerna aldrig ska kunna hitta honom. Att försöka varna mänskligheten finns inte på kartan, det handlar bara om att ligga lågt till dess att det oundvikliga inträffar. Kanske på grund av denna resignerade inställning tycks Johns mentalitet vara i något bättre skick än Sarahs i T2.

Terminator 3Vilket förstås inte hjälper särskilt mycket när de framtida maskinerna i ren frustration över att inte kunna hitta the main man beslutat sig för att utplåna Johns kommande armé istället. Som lök på laxen får John dessutom veta att maskinövertagandet med påföljande kärnvapenkrig är nära förestående plus att han kommer att dö terminatordöden. Allt detta sammantaget är tydligen den spark i baken John behöver för att än en gång försöka avvärja domedagen. Slutet återkallar varken originalets hot eller tvåans tillfredsställelse utan snarare en känsla av att det äntligen är dags att börja kavla upp ärmarna och ta itu med det jobb för vilket John varit ämnad sedan innan sin skapelse.

To be continued…

Annonser