Nattavaara: Roman i katastrofernas tid (2020)

En katastrof kommer sällan ensam. Ta ett gäng genuine, bona fide klimatförändringar, lägg till ett par viruspandemier och vi är utan problem framme vid ett Sverige som inte är Sverige längre. I likhet med andra missnöjeslandsändar tröttnade norrbottningarna på att se naturtillgångar ständigt skeppas söderut utan att få särskilt mycket för besväret. Till skillnad från andra missnöjeslandsändar lyckades de däremot slå sig lösa från Sverige och Stockholm genom ett skoningslöst inbördeskrig, vilket resulterade i fristaten Nordmark.

En fristat som på ytan är formad av solidaritet och jämlikhet, men säg den statsordning där vissa inte är mer jämlika än andra? Exempelvis är det även i detta nya Nordmark fortfarande stor skillnad på stad och land. Ute på landsbygden börjar råvarorna tryta och i takt med ökande temperaturer det blir allt svårare att vara självförsörjande. Många är ett tuppfjät från reell hungersnöd. Inne i centralorten Kiruna är det fortfarande någorlunda drägligt för en större andel av befolkningen men visst finns här både tiggare och svältande. Och ingen av dem kommer undan en förtryckande ideologi, vilken exempelvis hävdar att allt tal om hur “det var bättre förr” är defaitism och per definition förräderi.

Det styrande skiktet kan emellertid fortfarande unna sig såväl uppriktighet om sakernas tillstånd, som öl, cigaretter och sötsaker på en nivå som är otänkbar för den genomsnittlige medborgaren. I spetsen för den gruppen står den karismatiske jarlen Sebastian Hall även om alla som betyder något vet att den som egentligen rycker i marionettrådarna är vicejarlen Daniel Hartmann. Tillika chef över Direktoratet för sammanhållning och ordning, en fruktad vaktstyrka vars medlemmar bär mask.

Förutom det politiska rävspelet i denna nybildade stat får läsaren också följa de föräldralösa syskonen Erik och Sofia samt Marja, en föredetta mellanchef inom hemtjänsten men numera shanghajad av ett stråtrövargäng som skonar hennes liv för att de tror att hon är sjuksköterska.

Minns ni de där enorma varningsdekalerna som under en period kunde pryda skivomslag (vilket förstås gjorde att köpare drogs till just de skivorna som flugor till hästskit)? ”Parental Advisory: Explicit Content” En liknande märkning borde egentligen också klistras på Nattavaara. Är man det allra minsta benägen att kanske känna sig lite stressad och/eller nedslagen av klimatlarm, munskydd, omikronvarianter och krig inpå knuten är inte Nattavaara boken för dig. Om du inte tar Thomas Engström och Margit Richerts roman för dagsens sanning och försöker förbereda för just ett sådant scenario, förstås. I så fall har Norrbottens fastighetsmarknad goda tider att vänta.

Nej, exakt detta världsbygge lär vi kanske inte behöva möta men Nattavaara ligger trots det tillräckligt nära sannolikhet för att det ska vara stressande nog. Viruspandemierna har i detta scenario i princip tagit kål på sig själva, men minsta tecken på sjukdom får givetvis allvarliga konsekvenser. För den som försökt undanhålla smitta väntar hårda straff. Annars är det mest påtagliga klimatförändringarna och vid varje detalj måste jag fråga mig själv sådant som: ”Skulle jag kunna koka myggmedel av Skvattram”?

Det är inte mycket av romanens handling som utspelas i själva Nattavaara men den lilla orten är ändå relevant nog för att pryda dess framsida. Här har Nordmark nämligen skapat ett uppsamlingsläger för alla sörlänningar som kommer traskandes och letar efter ett mer uthärdligt klimat. Medborgarskap i Nordmark är inte gratis och nu är det deras tur att betala tillbaka med den enda valuta som betyder något – kroppsarbete. Nordmark har dock inte skakat av sig en faiblesse för byråkratiska eufemismer och trälskapet benämns därför med det språkligt smakligare ”instegsarbetare”.

Nattavaara är alltså både portalen in till Nordmark och en tydlig symbol för hur den nya staten hanterar både Medborgare och Andra. Under en period var jag prenumerant på magasinet Fokus, då både Engström och Richert var skribenter, och jag blir därmed inte särskilt överraskad av vare sig det politiska innehållet eller mustigheten i språket. Ränksmidandet är bärande (Vem styr egentligen Nordmark, på vilka bevekelsegrunder och i vilken riktning?) men det är också vardagsdetaljerna (Hur känns det att plocka en höna?). Jag ska inte påstå att dystopier är en genre som jag är särskilt välbevandrad i men i mina ögon framstår Nattavaara som både trovärdig och med tillräckligt fokus på ”vad händer sedan?” för att jag utan problem ska hänga med ända till cliffhangerslutet.

Här uppstår möjligen två problem: dels får man som läsare av denna första del om Nordmark inte särskilt mycket betalt för mödan i form av upplösning, dels blir den lilla upplösning som serveras närmast tragikomisk och inte särskilt överraskande. Men för egen del är det ingen anledning att avstå kommande delar i serien, jag kan utan tvekan tänka mig att hänga med lite till även om jag gör det med en viss skräckblandad förtjusning. Nattavaara är på gränsen till too close for comfort just nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: