Nu går det inte längre att låtsas som om det fortfarande är semester, jobbhösten har kommit igång på allvar. Därmed övergår bloggen till sin vanliga postningsfrekvens — fre-mån och ons — förvisar boktexter till söndagarna och börjar ladda för höstens happening — Halloween.
***
alt. titel: Pequeño Demonio
Så, jag blev påmind om trivsamma skräckkomedin Tucker and Dale vs. Evil härom sistens och blev nyfiken på vad regissören och manusförfattaren Eli Craig sysslat med de sista tio åren. Inte så värst mycket visade det sig, men en långfilm till har det i alla fall blivit. Och tamejtusan om inte det lilla fanskapet fanns på självaste Netflix?! Bara att tacka och ta emot.
Gary är nygift med Samantha men har aningens svårt att få kontakt med Samanthas son Lucas. Nog för att det kan vara utmanande att kliva i styvfars-sandalerna men i ärlighetens namn gör Lucas det heller inte särskilt lätt för Gary. Lillgrabben tenderar att stirra hatiskt på allt och alla, övertala otrevliga lärare att ta livet av sig på spektakulära vis och säga taskiga saker med oväntat djup röst via sin get-handdocka Reeroy.
Omgivningen tycks också motarbeta Gary. Under parollen ”It’s never the child’s fault!” blir han pressad att delta i gruppterapi-sessioner för plastpappor med problem. Träffar som mest av allt påminner om den klassiska Monty Python-sketchen ”The Four Yorkshiremen” eftersom alla deltagarna tävlar om vem som har de vidrigaste bonusbarnen. Frågan är dock om inte nykomlingen Gary vinner den tävlingen ganska enkelt med tanke på att det snart står klart att Lucas med största sannolikhet är antikrist. Ska Gary lyckas med det som Gregory Peck misslyckades med när det gällde djävuls-söner?
Nå, men det här var väl inte så pjåkigt? Titeln gör kanske inte Little Evil några större tjänster men för övrigt var det hela ganska underhållande. Adam Scott spelar Gary och han funkar bra som en genomsnitts-snubbe, vilken plötsligt befinner sig indragen i en bisarr Omen-värld där clowner sätter eld på sig själva och hans frus (enda överlevande) ex-make blivit flagellant i ett munkkloster. Evangeline Lilly gör inte heller bort sig i rollen som Samantha även om hon har lite mindre att jobba med. Inte när det gäller bakgrundsbiten dock (i det avseendet är det Gary som är den blanka sidan), där hon lite i förbifarten får nämna att hon som 20-årig oskuld var med i en kult som gick igång på ”lots of herbs” och ”warm, red body paint”.
Som sig bör med en andra långfilm är Little Evil jämnare och snyggare än Tucker and Dale… Craig lyckas inkorporera tusen och en referenser (allt från Ghostbusters, Poltergeist, Children of the Corn och The Shining till Cinéma vérité) samtidigt som han ändå bygger en historia runt både den lilla familjen och krafterna som omger dem (må det sedan handla om apokalypskulter eller platspappa-grupper). Little Evil lyckas dessutom ta sig vidare från enbart konceptet ”mitt bonusbarn är Damien. For reals y’all!”. Nackdelen med den vidareutvecklingen är kanske att Little Evil nu och då mer än snuddar vid det överdrivet sentimentala och måbra-budskap. Kärlek och en öppenhet inför den fria viljan kan rädda till och med Satans egen son. Relationen är viktigare än biologin (i den mån Satan nu har DNA) och ingen har ett förutbestämt öde. Allt ordnar sig så snart någon kan klämma ur sig de magiska orden ”I love you”. Lite klökigt blir det allt.
Och även om Tyler Labine dyker upp i en mindre roll saknar jag faktiskt relationen mellan honom och Alan Tudyk Dale och Tucker. I det avseendet lyckas inte Lilly och Scott vara ens hälften som charmiga som par.
Men som sagt, överlag är Little Evil underhållande och visar på en utvecklad hantverksskicklighet för Craigs del. Den behöver inte alls skämmas för sig i skräckkomedi-facket tillsammans med föregångare som exempelvis Craigs egen Tucker and Dale… eller James Gunns Slither.
Rörliga bilder och tryckta ord 