Ett, tu…TV-serier! #13

Gangs of London (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)
På ren flax fick jag chans att relativt omgående ta del av sprillans nya brittiska serien Gangs of London. Drog igång tittning utan att ha registrerat så mycket mer än att The Raid-Gareth Evans var inblandad. Men redan de allra första minutrarna fick mig att sitta kapprak och det var en stämning som inte släppte nämnvärt under resterande tio avsnitt.

På skrivarsidan är lite olika folk inblandade men regissörerna är Gareth Evans, Corin Hardy (som stod bakom 2015 års The Hallow) samt fransmannen Xavier Gens (fortfarande mest känd för långfilmsdebuten Frontière(s) från 2007?). Det går nog att hitta lite olika stil, fokus och tempo mellan de olika herrarnas avsnitt (exempelvis kändes avslutningen på Gens tredje avsnitt väldigt icke-brittiskt bombastiskt) men på det hela taget känns det som serien hänger ihop bra.

Själva grundhistorien – relationen och konkurrensen mellan olika, maffia-liknande gangsterkonstellationer i London – känns igen från andra sammanhang. Det som gör att Gangs of London sticker ut en smula är det ibland rent groteska (och dessutom grafiska) övervåldet som tittaren i någon mån kan känna igen från Evans The Raid. Det är slagsmål, skjutvapen och explosioner i en salig blandning som jag måste erkänna att jag fann ganska tilltalade. Även i fallet med de avsnitt där jag från gång till annan tänkte att ”nu är det visst bara blod och smärta som gäller” upptäckte jag, när eftertexterna började rulla, att jag nästintill suttit och hållit andan hela speltiden utan att ens vara medveten om det.

Hantverket är alltid kompetent, ibland riktigt snyggt, med ett notabelt undantag. Historien kräver vissa förändringar av Londonsilhuetten och de incroppade CGI-skyskraporna var verkligen inte de snyggaste jag sett i den vägen. Men det finns goda chanser att inte behöva hänga upp sig på det tack vare en cast som matchar det övriga filmiska hantverket. I centrum står många gånger Sope Dirisu i rollen som underhuggaren Elliot Finch, vilken får en chans att snabbt stiga i gangsterhierarkin. Jag tycker mycket om hans prestation och ser fram emot lite mer Sope i brittiska Netflix-hitten His House. Men även övriga skådisar gör bra ifrån sig, möjligen med undantag för en rätt trött Colm Meany. Hans speltid är emellertid ganska begränsad så det är verkligen ingen stor invändning.

Gangs of London är utan tvekan en rekommendation från min sida. Däremot vet jag inte hur pass nyfiken jag blev på cliffhangern vi blev lämnade med och som öppnar upp den annars så tajta historien rejält. På gränsen till ett mindfuck-slut som funkade sådär för min del.

The Eddy (2020, 1 säsong och 8 avsnitt)
Under lite planlöst klickande på Wikipedia snubblade jag över det faktum att stjärnskottsregissören Damien Chazelle varit inblandad i en TV-serie med titeln The Eddy. En säsong med 8 nätta avsnitt plus Netflix var lika med omedelbar tittning.

Jazzmusikern Elliot Udo har inte spelat själv på ett bra tag utan fokuserat på att skriva musik till sitt band och klubben som bär namnet The Eddy. Under det första avsnittet kickar livet igång på högfart för Elliot, dels genom att hans dotter Julie kommer till Paris från USA för att bo med honom, dels då att hans affärspartner Farid blir mördad strax utanför The Eddy. Men av vem och varför?

De påföljande avsnitten fortsätter att veckla ut mysteriet kring Farids död och Elliots allt mer prekära livssituation men ur synvinklarna från olika rollfigurer – varje avsnitt fokuserar på en av dem. Greppet innebär emellertid inte att vi får se samma händelse ur flera olika perspektiv, utan fokuserar på att rulla vidare med allt som händer Elliot och klubben (plus mindre händelser i den aktuella huvudpersonens liv). Miljön är som sagt Paris, vilket bland annat innebär att språket är en blandning av engelska, franska, arabiska, spanska, polska, serbiska och säkert något mer som jag har glömt.

Chazelle har själv bara regisserat de två första avsnitten (”Elliot” och ”Julie”) men seriens övergripande musikfokus har förstås hans stämpel i alla fall. Det är närmast en förutsättning att tittaren i alla fall kan stå ut med den typen av jazz som spelas av husbandet på The Eddy. Alla inblandade är givetvis proffsmusiker men detta är kanske inte den typen av musik som jag helst av allt lyssnar på och vissa av numren blev därför en smula långdragna.

Om man inte bara står ut med, utan genuint gillar, musiken i The Eddy (finns förstås på Spotify) tror jag att serien kan bli något av en högtidsstund. För min del hade jag inga större problem att hålla intresset uppe i de åtta avsnitten men det berodde mer på att jag faktiskt var lite nyfiken på de olika rollfigurerna.