Hej, hej, varför inte ta lite bloggjulledigt med en riktigt trevlig irländsk skräckis? Ät pepparkakor tills det sprutar ur öronen så ses vi igen med en boktext söndagen den 27 december.

***

Claire och Adam Hitchens har nyligen flyttat till Irland och bosatt sig alldeles intill fe-landet. Det kan möjligen låta som om Claire och Adam varje morgon vaknar upp och hittar hela trädgården full med älvstoft eller upptäcker att träden blivit förvandlade till spunnet socker. Att det största irritationsmomentet är små flygande varelser med en tendens att dricka från daggdroppar och somna i blommor.

Men det riktiga, gaeliska, fe-landet är verkligen ingen sådant Disney-påfund. I en tid när Irland bara behållit ynka 2% av sin ursprungliga skog råder rena krigssituationen – vem som än vågar sig in i skogen riskerar att i sin tur bli…invaderad. Och eftersom Adam är på plats för att undersöka och bedöma skogsområdet är han inte bara ute och springer i det titt som tätt utan har också, i egenskap av rationell vetenskapsman, inget till övers för folksagor om barnastjälande, övernaturliga kritter. Det är emellertid en inställning som han snart får anledning att justera.

Jag plockade upp The Hallow med 2019 års Halloweentema i tankarna men särskilt med tanke på att filmen så tydligt lutar sig tillbaka på irländsk folktro (-ish…) kan jag inte med gott samvete fortsätta den brittiska koloniseringen av grannön. Så filmen får helt enkelt stå på egna ben, något den faktiskt inte har några större problem med.

Regissör och manusförfattare Corin Hardy debuterade med The Hallow och vad jag kan se är han varken släkt med skådisen Robert Hardy eller regissören Robin Hardy. Men det gör ju inte så mycket eftersom Corin, om man ska tro dagens produkt, klarar sig rätt bra på egen hand (han fick dock lite manushjälp från Felipe Marino som också varit med och producerat).

Vartåt The Hallow barkar är inte så svårt att lista ut eftersom Hardy tidigt droppar Adams upptäckt av en ovanlig Cordyceps-svamp på ett i högsta grad dött djur. Med tanke på att Mike Carey fick pris för sin novell-föregångare till The Girl With All the Gifts redan 2013 känns det fullt rimligt att anta en viss inspiration. Men dagens film skapar lyckligtvis något eget av den utgångspunkten genom att som sagt väva ihop den med den iriska eller gaeliska mytologin om faerie eller fe-landet. Samt slänga in ett par trevliga och fullt funktionsdugliga The Thing-vibbar.

Trots att The Hallow bara är 97 minuter känns den tyvärr en smula långdragen, möjligen på grund av att Hardy ägnar relativt lite tid åt upptakten innan det hela börjar braka loss ganska så rejält. Under den upptakten hinner han emellertid både lägga ut spår om det krympande irländska skogsbeståndet, vad som gömmer sig i den där skogen enligt den ”vidskeplige” grannen Mr. Donnelly samt hur man åtminstone kan försöka skydda sig (”fire and iron”).

Går vi ned på detaljnivå tyckte jag kanske också att miljöerna hela tiden syntes märkligt upplysta med tanke på att vi under större delen av tiden befinner oss i en skog mitt i natten, alternativt ett hus där strömmen har gått.

Men det är som sagt detaljer i en helhet som faktiskt inte smakade så illa alls. En av The Hallows största styrkor är att Hardy tog det kloka beslutet att arbeta med en kombination av fysiska effekter och CGI (en strategi jag gissar att det bara var att kasta överbord när han härnäst tog sig an The Nun). Det gör att filmen och dess skrämselscener får en tyngd och påtaglighet som är både snygg och effektiv.

Atmosfärmässigt balanserar The Hallow på ett lyckat sätt elementen av biologisk body horror med folktrons creature feature. Särskilt mot slutet antyder ljussättningen också ett trevligt sagoskimmer över det hela, trots att det som sagt är en ganska grym saga vi får ta del av här.