Det dröjde ända till titten på filmatiseringen av 438 dagar innan jag fick tummen ur när det gäller Johan Persson och Martin Schibbyes bok med samma namn. Och medan filmen var ”baserad på en sann historia” deklarerar författarna själva i ett förord att boken inte är det. Eftersom det är en sann historia, rakt igenom.

Journalisten Schibbye och fotografen Persson turas om att i korta avsnitt berätta hur de blev fast i ett etiopiskt fängelse i över ett år efter att ha försökt att olagligen ta sig in i Ogaden-regionen. Med det numera välkända målet att hitta bevis för att det svenska företaget Lundin Petrolium medverkade i övergrepp mot den etiopiska befolkningen.

En ambition som killarna snart fick lov att överge när de skottskadade fångades in av etiopisk militär. Nu handlade det om att överleva, även om de till en början inte riktigt verkar ha insett exakt hur allvarligt läget var. Förvånansvärt länge försöker främst Schibbye få sina fångvaktare att hålla sig till internationell lag och rätt. Både de och den svenska ambassaden verkar ha grovt underskattat hur lite Etiopien egentligen brydde sig om sådana detaljer.

Jag reagerar också på att de svenska ambassadtjänstemännen (som de relativt snabbt ändå fick kontakt med) lät så pass optimistiska inledningsvis. Hur funkade egentligen den initiala rättsliga analysen av landet som ambassaden befann sig i? Inte alls särskilt bra visar det sig när alla tycks bli helt tagna på sängen av att Schibbye och Persson först blir åtalade och sedan fällda för terroristbrott i en kafkaartad rättsprocess.

Både Martin och Johans historier är fängslande (heh…) med sina osannolika vittnesskildringar från Kality-fängelset men ibland också ganska nakna och utlämnande rent psykologiskt. Det är som läsare svårt att inte förföras av kommentarer eller händelser som hade varit lika lätta att hoppa över och som kanske inte framställer författarna i bästa dager. Sådana franka detaljer skapar förstås en genuin och intim känsla som vinner över en ren beskrivning av händelseförloppet.

Jag fastnar bland annat för att bägge tidigt resonerar kring det dumdristiga i att ha gett sig in i situationen och hur pass mycket de faktiskt felkalkylerade sitt upplägg. När de sitter häktade var och en på sitt håll är det också berörande att läsa om hur bägge två var livrädda för att den andre skulle släppas fri medan man själv fick ta hela smällen. Bara i det perspektivet är berättelsen intressant – hur stor skillnad det faktiskt gjorde att de satt i skiten tillsammans trots att de inte kände varandra innan resan. De verkar också vara relativt på det klara med hur pass olika de är som personer – Martin är idealisten och planeringsfanatikern medan Johan är lagd åt nervös energi och ett explosivt humör.

Jag har fattat för att de två hade vissa invändningar mot att Jesper Ganslandts film inte tillräckligt tydligt visade på kulturen och livet i Kality. Med tanke på hur pass mycket de berättar om tillvaron där kan jag förstå det, men det hade då blivit en helt annan film. Även i det perspektivet är emellertid romanen 438 dagar en fascinerande berättelse; om fängelsekommittéer, vaktmutande, smuggelbesök, evinnerliga propagandasändningar på TV och ansträngningarna för att inte själv förlora vettet. Relationerna de skapar med sina medfångar är märkliga att betrakta utifrån men känns samtidigt fullt rimliga i den orimliga miljön. De psykiskt sjuka som smetar in sig med avföring för att ingen ska vilja ta i dem. Den utfattige sudanesen som bjuder hem dem efter frisläppningen ”te finns det, och så kan vi bada i floden”. Och nigerianen som för första gången läser om sitt eget land i en bok från det fängelsebibliotek som svenskarna försökt sätta samman och på det sättet lyckas skapa sig en plats i världen.

En osannolik, sann historia. Läsvärd både för innehåll och framställning.