Än en gång får jag haka på bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar, tack för det!

***

alt. titel: Wall-E, WALL-E

Det var en gång en ensam och övergiven prins, kvar på jorden. Hans jobb var att göra kuber av skräpet som täckte jordens yta, men han levde för de skatter han hittade i skräpet – en gammal musikal, ett lock som kunde tjäna som hatt när han härmade musikalnumren, en fin sammetsask, en plastspork, en ensam växt.

En dag kom en vacker prinsessa på en vit springare och prinsen blev omedelbart förälskad. Men prinsessan blev snart återkallad till sitt slott varpå prinsen följde med. Det visade sig att slottet inte alls styrdes av en godhjärtad kung, utan en illvillig kansler som hade en egen agenda. En agenda som prinsessan (och därmed också prinsen) stod i vägen för men som de efter många farliga äventyr, och den romantiske prinsens liv, lyckades avstyra. Lyckligtvis räckte det på sant sagomanér med en kyss från prinsessan för att väcka prinsen till liv igen.

Denna genusmässigt omvända saga är i alla fall i mina ögon det som gör Pixars nionde film, WALL·E (mellan Ratatouille och Up), värd att fortfarande lyfta som en riktigt fin historia. Det var länge sedan jag såg den sist och det känns det ändå lite konstigt att den sällan nämns i samma andetag som Toy Story(-serien) eller The Incredibles som Pixars allra bästa eller mest populära filmer.

Men jag kan samtidigt tänka mig att det finns vissa anledningar till det. För egen del överraskades jag av hur pass starkt jag reagerade på WALL·E:s inledning. Vyn av en skräpbelupen stad är helt enkelt ångestframkallande. Till skillnad från den i och för sig brutala, men snabbt övergående, inledningen i Finding Nemo, måste vi här hänga med vår hjälte-robot ganska länge på en urblekt jordyta som synes ohjälpligt förstörd och ödelagd.

Medan både Toy Story-filmerna och The Incredibles vilar oerhört tungt på referens-humor som gör att de även kan uppskattas av vuxna, saknas de elementen till stor del här. Visst, vi har den HAL-liknande Auto och Sigourney Weaver gör skeppet Axioms datorröst (vilket i praktiken gör henne till ”Mother”) men utöver det saknas generellt tydliga hänvisningar till andra sci-fi-klassiker eller popkulturella fenomen. WALL·E får spela ett par musikalnummer från Hello, Dolly! om och om igen men musikalen i sig har inget inflytande på själva historien.

Så har vi den övertydliga sensmoralen som tyvärr dels är skäligen enkel, dels ofta närmar sig det kväljande. Ja, vi fattar, det är dåligt att förlita sig på teknologi i allt för hög grad. Vi borde istället se till att uppskatta den jord och den natur vi har. Människor är av naturen lata och barnsliga ego-konsumenter som sällan ser bortom skärmen de har framför näsan. Och nej, jag förväntar mig absolut inte 100% realism i en film som denna, men tycker ändå att det blir problematiskt när filmen själv först påpekar att Axioms mänskliga kroppar atrofierat bortom all hjälp för att sedan helt strunta i det.

Allt detta gör tyvärr att det för mig blir svårt att bedöma WALL·E enbart utifrån den rara kärlekshistorien mellan WALL·E och EVE, hur smart filmen får dem att uttrycka alla möjliga känslor utan att yttra en stavelse (nästan i alla fall), alla kluriga robotar ombord på Axiom eller hur andlöst vacker den är. Allt det är fantastiskt, men det finns som sagt också annat som drar ned helhetsintrycket eller åtminstone gör att jag har en viss förståelse för varför det pratas mer om cowboys och rymdfarare än små, skräpsamlande robotar.