Halloween: Resurrection (2002)

Än en gång välkomna till Haddonfield, staden som plötsligt utrustats med ett helt eget universitet men som fortfarande torde ha USA:s sämsta polisutryckningsrespons (när manuset så kräver).

Håhåjaja. Här trodde jag att jag redan sett temats absoluta lågvattenmärke i och med The Curse of Michael Myers men så sköljer Halloween: Resurrection över mig i all sin uselhet och bevisar än en gång, likt en övertydlig Busta Rhymes-replik, att man inte ska känna sig säker på något här i världen. Fy helvete, så dåligt detta var… The Curse… var korkad och ologisk på alla sätt och vis men här känner jag mig direkt pinsamt berörd å alla inblandades vägnar.

Men ok, jag får kanske ge filmen så pass mycket att jag möjligen ser den i ett anakronistiskt ljus. I början på 00-talet hade realitysåpor ännu inte blivit riktigt lika mycket av tröttsam vardagsmat, utan var kanske fortfarande så pass nydanande hot shit att det gick att göra relevanta sociala kommentarer om dem? Robinson/Survivor hade börjat sändas 1997, Big Brother 1999 och The Amazing Race 2001. Innan dess hade vi också kunnat se MTV:s The Real World. Men en överraskande mängd realitykoncept såg faktiskt dagens ljus först 2002 eller senare.

Så för en samtida publik blev det kanske inte lika övertydligt och tjatigt när Resurrections superheta internetrealityshow ”Dangertainment” visar sig inte bry sig det minsta om verkligheten, utan enbart är ute efter att ge publiken det de vill ha. Entré: sex stycken offerlamm ungdomar, vilka utrustade med kameror ska spendera en halloween-natt i ”the old Myers house”.

Mycket skakig kamera-action, alltså. Och därmed ytterligare ett popkulturfenomen (found footage) som Resurrection ville casha in på efter att det hade börjat rulla i ganska bra fart. (Om man inte tycker att The Blair Witch Project räcker som tidsmarkör kan man spana in en härligt nostalgisk iBook G3. Färg: Tangerine). Möjligen kan subgenren found footages nymornade status ursäkta att Resurrection inte är det minsta konsekvent med vad filmens egen publik (som alltså ser livesändningen på datorn) ser, alternativt hör, och reagerar på. Fast nä, det finns ändå inte mycket som ursäktar den här filmen. I princip inget alls, vad jag kan komma på.

Ganska omedelbart ber Resurrection sin publik att svälja en rejält svårtuggad munsbit som under resten av speltiden åker jojo upp och ned i svalget. Laurie Strode sitter på psyket efter det som hände i H2O eftersom det visade sig att mannen hon högg huvudet av förstås inte alls var hennes bror. Hon har dock väntat på och förberett sig inför hans väntade ankomst, men till ingen nytta. Vi tvingas alltså se Jamie Lee Curtis undfägnas en snöplig död blott minuter in i filmen. En förvisso klassisk slasher-trope men den lämnar trots allt en dålig smak i munnen. Hade jag inte haft tillräckligt med anledningar att tycka ganska bra om den senaste remaken fick jag en nu. Just den här lilla inledningen påminner dessutom mycket om Bond-filmer i den meningen att den inte gör någon som helst skillnad för hur resten av Resurrection utspelas.

I övrigt försöker Resurrection checka av ytterligare typiska slasher-troper: sex, droger och folk som gör korkade saker. Men eftersom det känns som om manusförfattarna Larry Brand och Sean Hood verkligen bara tagit den där checklistan rakt av, blir det snabbt fullkomligt tröstlöst. Jag måste väl också erkänna att regissören Rick Rosenthal, som också stod bakom kameran i Halloween II, ändå är bättre på sitt jobb än Joe Chappelle i The Curse… I den mån det nu finns grader i helvetet.

Vad som däremot tillhör ovan nämnda regions allra djupaste krets är rollbesättningen av dels Busta Rhymes, dels…wait for it…Miz Tyra Banks i rollerna som de rovgiriga TV-producenterna Freddie och Nora. Det är sällan det händer för min del men när Rhymes ska försöka sig på tuffa Wing Chun-moves mot Michael Myers, då är det seriös skämskuddevarning. Detsamma gäller hans ”coola” oneliners (”Trick or treat, motherfucker!”), övertydliga exposition (”Oh, my God! Everybody’s dead!”) eller avslutande uppläxning av snikna TV-producenter (”Michael Myers is not a sound byte! Michael Myers is a killer shark. In baggy ass overalls who gets his kicks from killing everyone and everything he comes across!”).

Och då har jag inte ens nämnt Miz Tyras hip hop-dance moves när hon ska brygga sig en lyxig kopp kaffe. Jag undrar hur mycket hon fick betalt för att slurpa i sig sprejburksgrädden på toppen, det torde ha kostat producenterna en vacker slant?

Detta var första gången jag tagit mig igenom alla så att säga officiella Halloween-uppföljare (oräknat Rob Zombies) och aldrig hade jag väl kunnat föreställa mig att serien skulle kunna sjunka till sådana Marianergravsdjup. Det är som sagt direkt pinsamt. Lyckligtvis kan jag börja stänga dörren om det här slasherkapitlet med vetskapen om att det i någon mån ändå fick en viss återupprättelse 2018. Mer om det senare.

Final girl: En av de deltagande ungdomarna heter Sara Moyer (Bianca Kajlich är lite av en Angelina Jolie-lookalike). Hon är lite trumpen, brunett och inte särskilt benägen att visa upp sig för kamerorna eller kasta sig över första, bästa rocker-wannabe. Häpp, där har vi vår final girl! Känner ni för att hejja på henne utifrån blott denna information? Nä, trodde väl inte det. Inte jag heller… Särskilt inte som hon överlever enbart tack vare ingripande från en gymnasieelev och Busta Rhymes. Så egentligen inte ens en riktigt final girl, alltså…

Historik/psykologi: Resurrection tar alltså vid relativt snart efter det som hände i H2O och lyckas på samma sätt som i femman med knapp nöd förklara hur Michael Myers kom undan den här gången. Också. Han är fortfarande i princip odödlig och har väl i och för sig för en gångs skull faktiskt någon slags reell anledning till att ta livet av folk. Jag menar, skulle du vilja att ett halvdant TV-team tog över ditt barndomshem för att göra undermålig underhållning?

Vapen: Mycket kniv den här gången. Plus ren handkraft och lämpligt utstickande spetsiga tingestar.

Killer-o-vision: Ska jag vara generös och tro att Resurrection fullt medvetet utnyttjar övervakningskamerorna som en sorts killer-o-vision-substitut och därmed gör en referens till trean? Mja, tveksamt om här finns så mycken medvetenhet. Särskilt inte som filmen dessutom plockat tillbaka den klassiska Halloween-killer-o-vision, komplett med tung andning och allt.

Å andra sidan får vi faktiskt en i mina ögon relativt distinkt Peeping Tom-referens, så varför inte? Frågan är dock hur många av Resurrections tänkta målgrupp som snappade upp den godbiten?

***

Idag tror jag allt att Filmitch försöker locka oss att skratta lite. Klicka här för att se om det funkar.

Psssst, vill ni veta en hemlis? Jag tror mig veta att podden Snacka om film! bjussar på Halloween-anpassat patreon-innehåll hela den här veckan. Bli patreonare du också och få ännu mer Halloween!