alt. titel: Terreur sur la ligne

Remakedags av den där proto-slashern som inte var särskilt mycket till slasher. Men som ändå var en helt ok skräckfilm. Först tror jag att When a Stranger Calls anno 2006 ska ge oss något helt annat eftersom de första fem minutrarna är som originalets första tredjedel. Om ni minns, en barnvakt och hennes skyddslingar blir attackerade av en våldsverkare som bokstavligt talat sliter dem i stycken?

Så vart tar vi vägen när de är överstökande? Jo, exakt 125 miles (alltså cirkus 20 mil) bort. I Coloradosmåstaden Fernhill har gymnasieeleven Jill problem med pojkvännen Bobby och bästa kompisen Tiffany, vilka uppenbarligen glömmer både parrelationer och kompisskap när de fått i sig ett par shots tequila. Jill har lagt alldeles för många mobilminutrar på att skälla ut Bobby och har därför hamnat i onåd hos mor och far.

Vilket i sin tur innebär att hon den här kvällen måste sitta barnvakt ute i obygden istället för att partaja loss med sina kompisar (minus Tiffany, förstås). Huset är en gigantisk glas- och trämonstrositet, komplett med en inomhus-voljär och koi-damm (vilket eventuellt senare övertogs av AI-konstruktören Nathan). Men barnens föräldrar har inte varit borta särskilt länge innan det börjar komma otrevliga telefonsamtal till huset.

Jag vet inte om det var meningen att vi i publiken skulle bli lite lurade på upptakten och tro att denna remake skulle bana helt nya vägar. Det gör den som synes inte och istället för att lägga dryga 20 minuter på hyfsat tajt psykologisk skräck spenderar regissör Simon West och manusförfattaren Jake Wade Wall i princip fyra gånger så mycket tid på exakt samma sak.

I mer kompetenta händer hade det kanske funkat alldeles utmärkt men så är alltså inte fallet. Rent utseendemässigt finns det väl inget större fel på produktionen, dess problem ligger snarare i framställningen och spänningsbyggnaden.

Till att börja med blir upptakten alldeles för övertydlig. Originalet portionerade ut den initiala skräcken lite pö om pö och sög framförallt ett bra tag på karamellen att mördaren Curt Duncan använde sina bara händer. Den nya When… slänger omedelbart upp hela härligheten på bordet med poliskommentarer som ”The coroner is wading through it all” och ”Murder weapon? There wasn’t one…”, barnteckningar och en poliskommissarie som hör hela scenen utspelas i sitt huvud med skrik och klaffs.

Därefter är det något otydligt hur det dådet hänger ihop med vad som händer Jill 20 mil bort. Jag gissar att vi ska förutsätta att mördaren nu befinner sig i Fernhill när vi förflyttas dit, men eftersom det inte finns någon tidsangivelse är det inte solklart. Med så lite information hade man också helt kunnat strunta i upptakten och dra den gamla valsen med en nyhetsuppläsare eller något liknande. Särskilt som vi först mot slutet får höra att gärningsmannen är misstänkt för en herrans massa dödsfall, vilket i sin tur borde inneburit att polisen skulle ha varit betydligt snabbare med att undsätta Jill.

Det behöver inte alltid vara negativt med en helt anonym mördare, men i det här fallet hade jag gärna velat ha lite mer kött på benen. Jag tror i alla fall att jag då kanske kunnat engagera mig något mer i hela historien. För trots att Jill i det här fallet ges aningens mer av bakgrund blir jag aldrig särskilt engagerad eller rädd för hennes skull heller. För att inte tala om hennes sjusovande skyddslingar som dyker upp först när det väl hettar till. Vilket i sin tur innebär att de aldrig blir något annat än skrikande och gråtande irritationsmoment som jag inte ens minns namnet på.

Allt detta förutan tror jag dock att filmens absolut största akilleshäl när det kommer till noll spänning eller stämning är att ”skräcken” ska sätta igång mer eller mindre omedelbart för Jills räkning. Så snart hennes arbetsgivare gett sig av är det fullt ös med olycksbådande musik, stormigt väder, konstiga ljud och en inledningsvis orimligt rädd och nervös barnvakt. Remaken av When… bränner helt enkelt av satsen alldeles för tidigt.

Detta är alltså ännu mindre en slasher än originalet, snarare en home invasion- och stalker-thriller. Men dess största fel ligger naturligtvis i att den är så pass trist att jag som tittare starkt ifrågasätter varför den överhuvudtaget såg dagens ljus.

Final girl: Jill Johnson barnvakt extraordinaire. Igen.

Historik/psykologi: Som sagt, inte ett jota i det avseendet

Vapen: Inga. Vad vi vet i alla fall.

Killer-o-vision: Nope

***

Idag har Filmitch hittat ett sätt att uppfylla önskningar. Meeeeeen, det finns förstås en hake med det. Klicka här för att ta reda på vilken det är.

Psssst, vill ni veta en hemlis? Jag tror mig veta att podden Snacka om film! bjussar på Halloween-anpassat patreon-innehåll hela den här veckan. Bli patreonare du också och få ännu mer Halloween!