Halloween 5: The Revenge of Michael Myers (1989)

Och nu: ett viktigt meddelande till alla läsare

Klang och jubel, det är dags för den årliga Halloween-veckan tillsammans med bloggkollegan Filmitch! Varje dag tar han sig an en ny skräckfilm och ni kan hänga med. Bara en nedscrollning och ett klick bort. You know you want it…

***

alt. titel: Halloween 5: Förbannelsen, Alla helgons blodiga natt 5, Halloween 5

Ok, förutsättningarna är följande: skit i vad som hände i alla tidigare Halloween-filmerna. Huvudsaken är att försöken att återuppliva ”the Shape” efter den allmänt hatade Halloween III innebar att Halloween 4 kostade fem mille, men spelade in mer än tre gånger så mycket. Innebär det en Halloween 5, trots att slasher-paraden börjat sagga betänkligt under andra halvan av 80-talet? Gillar Michael Meyers att vifta med en stor kökskniv och överleva det mesta?

But, of course! Vi som inte behövde vänta ett år mellan fyran och femman minns förstås hur Michael rasade ned i något slags gruvschakt varpå alla förutsatte att monstret dött utan att kontrollera saken noggrannare. Femman öppnar upp med samma händelseförlopp där den argsinta skjutmobben dessutom slänger ned en dynamitgubbe i hålet för att vara på den säkra sidan (något som i mina ögon framstår som extremt osäkert på grund av en massa olika faktorer, men, men…).

Men det är så klart helt verkningslöst eftersom Michael redan lyckats kräla tillräckligt långt ned i gruvgången för att klara sig undan explosionen. Trots sina skador lyckas han faktiskt kräla så långt som till skjulet där det bor en gammal farbror, vilken utan frågor (eller att höra av sig till vare sig sjukvården eller polisen) vårdar en återigen komatös Michael i ganska exakt ett år. För när Halloween åter randas vaknar Michael till liv igen, mördar sin välgörare (lex Otack är världens lön) och tar sig tillbaka till Haddonfield för att återförenas med systerdottern Jamie.

Vilken i sin tur spenderat hela året på Haddonfields barnklinik efter attacken på sin styvmor (som överlevde pärsen, får vi veta). Jamie har blivit stum på kuppen men förföljs fortfarande av the Boogeyman. Nej, inte sin farbror utan doktor Loomis som i princip gör allt utom att fysiskt misshandla den lilla flickan för att få henne att tala om var hennes släkting befinner sig. Loomis misstänker nämligen vad vi i publiken snart får bevis för, att Jamie har någon slags telepatisk kontakt med sin mordiske onkel.

Jag skulle kunna tänka mig att Halloween 5 är ett ganska bra exempel på hur trött slasher-genren blivit eller börjat kännas mot slutet av 80-talet. De välbekanta troperna är så pass välbekanta att de snarare känns utnötta, inte minst eftersom filmen i sig inte gör några större ansträngningar för att använda dem i något nytänkande perspektiv. In med några kanonmatstonåringar och en mirakulöst överlevande Michael Myers, sedan är det bara att tuta och köra. Filmen bryr sig bevisligen inte ett dyft om sina rollfigurer (utom möjligen med undantag för Danielle Harris Jamie), så varför skulle vi göra det?

Nu tar Halloween 5 ganska omgående livet av Jamies fostersyster Rachel, men innan dess begär filmen att vi ska köpa att hon ett år efter det som timade i Halloween 4 inte verkar ha haft några större problem att gå vidare och skaffa sig en ny bästa kompis. På samma sätt begär historien att vi ska acceptera att det ett år efter Michael Myers senaste mordorgie inte uppfattas som hotfullt av Haddonfields tonåringar att han än en gång tycks vara på fri fot eller att det tydligen är helt ok att klä ut sig i de vitmenade maskerna och låtsas hugga ihjäl sina kompisar. Lite väl känslokallt till och med för tonåringar om ni frågar mig.

Jag har för mig att jag tyckte ganska bra om relationen Jamie-Rachel i fyran. Här har Danielle Harris tyvärr reducerats till att konstant antingen gråta, skrika eller få anfall vilket innebär att det är svårt att få någon större sympati för henne som rollfigur.

Där filmen förvisso är lite nyskapande är i sitt deus ex machina-wtf-slut men det känns så påklistrat och irriterande to-be-continued-forcerat så det är absolut inget positivt.

Final girl: Det finns ingen annan att utnämna än Jamie och hon är egentligen lite för ung för att vara en bra final girl

Historik/psykologi: I ärlighetens namn har Michael faktiskt blivit lite mer fokuserad i sitt mördande jämfört med fyran så det är väl alltid något… Nu ger han sig främst på personer som i någon slags vagt upplyst slutände skulle kunna leda honom till Jamie, alternativt i alla fall mörda personer som på något sätt står henne nära. Ish…

En grej med Michael som jag av någon anledningen hittills aldrig tänkt på (men som förekommer redan i originalet) är hur han i hela fridens namn lärt sig köra bil?! Det har förvisso inte så mycket med hans psykologiska motivation att göra, men… (Blev tvungen att gå tillbaka, originalet löser problemet knappt funktionsdugligt genom att Loomis irriterat konstaterar “Maybe someone around here gave him lessons!” Men det skulle kunna förklara varför jag inte reagerade mer på det i originalet)

Vapen: Under en period förflyttas historien till en bondgård och där finns förstås både hötjugor och liar. Användbart, helt enkelt.

Killer-o-vision: Vet ni vad, jag minns inte och då är det mindre än ett dygn sedan jag såg eländet…

***

Men…det tar ju som sagt inte stopp där! I år är det geografisk spridning som gäller för hela slanten borta hos min Halloween-partner in crime. Vart har Filmitch begett sig, denna första dag måntro? Jag gissar på låååååångt österut (och bakåt i tiden, dessutom). Klicka här för att ta reda på vart färden går.

Psssst, vill ni veta en hemlis? Jag tror mig veta att podden Snacka om film! bjussar på Halloween-anpassat patreon-innehåll hela den här veckan. Bli patreonare du också och få ännu mer Halloween!