Peeping TomHade Facebook funnits på 60-talet är det högst sannolikt att den unge Mark Lewis hade taggat sin förhållande-status som ”Det är komplicerat”. För livet är komplicerat för Mark på flera plan. Han dejtar den oskyldiga granntjejen Helen men kämpar hela tiden mot längtan efter att placera henne framför sin filmkamera. För Mark har nämligen också ett högst komplicerat förhållande till denna filmkamera.

Å ena sidan är den ett professionellt verktyg, både i rollen som kameraman på en filmstudio och som pin-up-fotograf. Å andra sidan utgör kameran, eller snarare de bilder som den producerar, en obönhörlig lockelse. Marks högsta önskan här i livet , egentligen hans enda tydliga drivkraft, är att fånga ett enda ögonblick av oförfalskad, mänsklig rädsla.

Jag får en känsla av att Mark borde ha kunnat relatera till den tidiga behaviorismens tvetydiga poster boy – Lille Albert. Pojken plockades vid nio månaders ålder upp av psykologerna John B. Watson och Rosalie Rayner, vars syfte var att undersöka om, och i så fall hur, man kunde framkalla stark fobi hos ett i övrigt normalt barn. Experimentet lyckades över förväntan – snart var lille Albert livrädd för den vita råttan som han innan dess gillat att leka med.

Tidigt i Peeping Tom får både Helen och publiken nämligen veta att Marks biolog-farsa gjorde en vana av att filma sin son i de mest obekväma av situationer, särskilt när grabben tjuvkikade på kyssande par eller vaknade mitt i natten av en mardröm. Drömde han inga mardrömmar var pappa inte främmande för att exempelvis dumpa en ödla i Marks säng. Allt i den biologiska forskningens namn. Inte så konstigt att Mark växt upp till att bli storslaget och skoptofilt nervvrak (”I never knew a moment’s privacy”).

Min kopia av Peeping Tom innehåller en kort introduktion av Martin Scorsese, där han kallar filmen en ”terrifying experience”. Det är ju också en film som man ganska snabbt hör talas om ifall man är det minsta intresserad av skräckgenren. Jag hade dock mina aningar om att Peeping Tom inte var en ”vanlig” skräckfilm och de blev tyvärr besannade.

Själv skulle jag kalla filmen för ett psykologiskt drama där det förvisso ligger en viss spänning i huruvida Mark ska kunna hålla sig ifrån Helen eller inte. Det finns annat som också talar till dess fördel, eller som i alla fall får mig att förstå varför så många pratar om den. Musiken, komponerad av en viss Brian Easdale, är pianobetonad, påträngande, modern och hysterisk. Det sätter utan tvekan sin prägel på filmen, men den var ett element som jag för min del gärna hade kunnat hoppa över.

Peeping Tom är, förstås, en oerhört visuellt medveten film vad gäller sådant som färger, belysning, utsnitt och vinklar. Inte för inte blir ju även den kamera som filmar hela alltet, och i slutänden vi i publiken, medskyldiga till det tjuvtittande som Mark ägnar sig åt. När det gäller kameror, blick och iakttagande finns det tillräckligt med lager för att underhålla filmvetarstudenter för ytterligare decennier framöver.

Och här kan jag tycka att Peeping Tom, med manusförfattaren Leo Marks i spetsen, lyckas komma åt en tankeväckande åder i skräckgruvan – obehaget i att vara iakttagen. En annan människas blick kan snabbt förvandlas till något som invaderar den privata sfären och Mark gör detta ännu tydligare genom att också bevara invasionen för eftervärlden med hjälp av sin kamera. Jag är naturligtvis inte den första som gör den kopplingen, men släktskapet mellan Peeping Tom och den gryende giallogenren synes vara starkt. Även där är ju ofta Blicken och Seendet betydelsefullt på flera sätt. Eftersom en hel del av filmens scener utspelas i en filmstudio får den mig att särskilt tänka på Michele Soavis slasherinnovativa Deliria.

Detta blir alltså den sortens film där jag får lust att sätta fingret på hakan och mumla ”intressaaaant…”. Den kan säkert vinna på omtittar. Det var lite kul att få en inblick i den brittiska pin-up-fotobusinessen där ”views”, alltså bilderna, säljs med omslag som i närmast uppseendeväckande tydlig skrift anger ”Educational books” (affärsinnehavaren förbindligt till kunden: ”Shall I put you on our mailing list, sir?” Kunden fullkomligt förfärad: ”Oh, no!”).

Men i nuläget vete tusan om jag skulle kalla den för ”bra”. Jag blir exempelvis inte klok på varför man har besatt huvudrollen med Karlheinz ”Carl” Boehm eftersom han lite nu och då faller tillbaka på en vagt tysk accent som enbart blir förvirrande. Hans magnifika överspel som Galen© (darrig, blek, kallsvettig, stammande, tvetydigt kramande sin kamera) gör mig inte rädd, inte ens obehaglig till mods. I mina ögon blir det tyvärr mest tramsigt. Jag fattar inte heller varför Anna Massey i rollen som Helen lite nu och då beter sig som om hon vore 14, när det tydligt uttalas att hon ska vara 21 och jobba som bibliotekarie.

En begriplig klassiker men en obegriplig skräckfilm.

star_full 2star_full 2star_half_full